Satsa, satsa, satsa. Överallt ska politikerna satsa. Max Sjöberg har fått nog. Det är dags att skära ner. Fundera över vad vi verkligen behöver lägga pengar på. Politik handlar inte om att vilja, utan om att välja.
Det är dyrt att regera Sverige. Det märker man tydligt om man följt den politiska debatten på sistone. Försvaret behöver nämligen jättemycket mer pengar för att kunna försvara landet, kommunerna vill ha jättemånga miljarder för att klara välfärden, vi börjar få jättemånga pensionärer som kommer leva jättelänge (vilket ju är härligt, men också dyrt) och det behövs jättemånga fler poliser för att skapa trygghet på gator och torg.
Allt detta har regeringen lovat att satsa jättemycket pengar på. Men det är för dåligt, säger oppositionen som vill satsa jättemycket mer på dessa områden så fort de kommer till makten.
Men dyrheten slutar inte där. Det satsas dessutom redan jättemycket på jättemånga andra områden också. Statsbudgeten ligger i dag på över tusen miljarder, och kommunerna och landstingen spenderar tillsammans ungefär lika mycket till.
Det byggs jättedyra arenor och äventyrsbad för skattepengar. Det finns hur många bidrag som helst som strösslas över en medelklass som inte alls behöver dem (även om några av dem slugt nog har förklätts till avdrag). Det drivs operor, anställs konstnärer och produceras film för skattepengar. Bara senaste åren har man fått ett extra bidrag för att gå med i facket, barnfamiljer har fått statligt finansierad extrasemester och den summa gratispengar som framtidens höginkomsttagare (universitetsstudenterna) får varje månad har höjts.
Här någonstans borde nog vän av ordning, eller av sunda statsfinanser, fråga hur det ska gå att kombinera jättemånga jättestora satsningar de kommande åren med att fortsätta satsa jättemycket pengar på jättemånga andra saker samtidigt som vi av allt att döma är på väg in i en lågkonjunktur och den demografiska utvecklingen inte heller ser tipptopp ut.
Svaret på denna mycket kloka och relevanta fråga är: Det blir nog svårt. I alla fall om vi inte vill höja skatten jättemycket. Och det vill vi ju inte.
Å andra sidan måste det inte vara något att hänga läpp över. Det går att att trolla fram ganska mycket pengar till jättenödvändiga (men -dyra) reformer utan att vare sig tokhöja skatten eller spränga det statsfinansiella ramverket i småbitar. Det går ju faktiskt att plocka bort saker ur budgeten också
Lite oftare borde vi kanske se på statsbudgeten som en proppfull garderob eller ett välfyllt förråd. Innan man började fundera på nya saker att trycka in där skulle man då behöva bestämma sig för vilka gamla saker man kan göra sig av med för att få plats med de nya (som man ju mycket hellre vill ha).
Många av det offentligas kostnader var kanske en gång träffsäkra och välmotiverade reformer. I dag har de dock spelat ut sin roll eller är helt enkelt inte längre lika nödvändiga som man tyckte att de var när de infördes. Jag vågar tvärt om lova att om statsbudgeten 2020 hade byggts från scratch i dag, och folk av någon magisk anledning inte skulle minnas hur det var innan, så hade pengarna inte alls använts som de gör i dag.
Jag pratar inte bara om kamelfarmer, genusdagis och kommunala klätterväggar som i sammanhanget är småpotatis. Även om det av olika skäl går att tycka att de är onödiga är det inte särskilt stora summor. Nej, jag pratar om större och dyrare saker.
Ett exempel, och en gammal kär käpphäst, är barnbidraget. Om Sverige sett ut exakt som i dag men vi inte haft något barnbidrag så hade garanterat ingen politiker satsat hela det reformutrymme på 32 miljarder som uppstått (japp, det kostar så mycket varje år) på att införa det. Det hade setts som snudd på verklighetsfrämmande att satsa så mycket pengar på svenska barnfamiljer som i regel har det gott ekonomiskt ställt samtidigt som behoven är så stora på andra områden.
Ett annat exempel är föräldraförsäkringen. Om den kortades till 12 månader hade staten sparat en bit över tio miljarder och kommunerna hade dragit in drygt två miljarder till i skatter på arbete. Om vi i dag haft 12 månaders föräldraförsäkring och tio miljarder extra att bränna – tror ni att de lagts på att förlänga en redan lång föräldraledighet framför satsningar på polisen eller för att täcka kommunernas ökade kostnader? Det tror inte jag.
Vi kanske inte heller hade valt att lägga riktigt så mycket pengar på att subventionera operabesök, ge skattenedsättningar till villaägare, kontantbidrag till redan priviligierade universitetsstudenter eller sponsra mediciner och hudvårdsprodukter till folk som ändå kan betala dem själva om det inte vore så att vi redan… gjorde det.
Det jag vill säga med denna text är kort och gott att många av de reformer politiker drömmer om att, eller känner sig nödgade att, genomföra är möjliga redan här och nu. Pengarna finns där mitt framför näsan på dem.
Självklart kommer inte alla älska det. De som tidigare haft en göttig ekonomisk förmån blir såklart inte glada när den tas ifrån dem. Å andra sidan är det ju det som är politik. Att fördela resurser mellan grupper så att de gör största möjliga nytta. Välja – inte bara vilja.
Och om de upptäcker att vi inte får maximalt pang för våra två tusen miljarder skattepengar i dag så är det deras jäkla jobb att ändra på det. Oavsett om någon blir lite sur. Som grädde på moset kommer fler antagligen trots allt bli glada i framtiden, när samhället på grund av den kloka omprioriteringen fungerar lite bättre än innan.
Vid en närmare eftertanke är det snarare ansvarslöst att inte göra lite nedskärningar då och då. Behov och resurser förändras ju över tid. Och varje skattekrona som spenderas på ett sätt som inte utvärderats på länge är en stöld från folket, som Gustav Möller säkert hade sagt om han levt i dag och vi kunnat fråga honom om saken.
Det är naturligtvis superkul att stå och presentera nya kostnader (eller satsningar, som de brukar kallas på politiska), men ärligt måste vi bli bättre på att skära bort gamla också. Då kan vi ju genomföra alla de där sakerna vi vill göra direkt, i stället för att bara sitta och gnälla över att vi inte har råd eftersom någon annan har slösat bort alla pengar.
Kanske blir 2020 året då ordet »nedskärning« gör en efterlängtad comeback, »minskade anslag« trendar på Instagram och »sparpaket« får sig ett uppsving? Jag tänker i alla fall hålla tummarna för det.
Max Sjöberg
Juridikstudent vid Uppsala universitet och ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån.
@Maax747
max.sjoberg@liberaldebatt.se