Kultur

Outcensoring – staten låter Facebook censurera det du skriver

Text: Fredrik Thorslund

Ingen gillar att bli censurerad, men staten vill kontrollera vilken information som sprids. Någon statstjänsteman fick en snilleblixt – vi låter företag censurera åt oss. ›Ditt inlägg har tagits bort på grund av att innehållet strider mot Facebook:s riktlinjer‹ låter ju så mycket bättre än ›staten har bestämt att du inte får sprida den här informationen‹. Fredrik Thorslund skriver om det nygamla fenomenet outcensoring.

»States increasingly exercise censorship through the private sector.«

Orden är David Kayes, FN:s särskilde rapportör för stöd och skydd för åsikts- och yttrandefriheten 2017

Föreställ dig Europa under mitten av 1400-talet. I Tyskland har en ung guldsmed utvecklat en ny metod som ska göra det möjligt att reproducera böcker utan handskriftens dryga, dyra arbete. Johannes Gutenberg har uppfunnit tryckpressen, och det går plötsligt att massdistribuera information. Kunskap, kultur och idéer kan spridas över och mellan riken, långt bortom de kloster och slott där de skriftlärda oligarkerna häckar.

Föreställ dig nu den katolska kyrkans förskräckelse. Om den obildade, kätterska pöbeln får frihet att själva massdistribuera information – hur ska kyrkan då kunna överse att informationen som förmedlas är rätt? Hur ska den sanna läran överleva i det nya mediebruset?

I Sverige kommer svaret med reformationen. Gustav Vasa låter förena stat och kyrka, och prästerskapets tvångssjuka vinner uppbackning av vapenmakten. Tryckerierna förstatligas, kättersk litteratur förbjuds och utländska skrifter beslagtas i tullarna. I Frankrike föreskrivs dödsstraff för den som skriver, trycker, säljer eller innehar förbjuden litteratur; i England svartlistas ömsom katolsk, ömsom anti-katolsk litteratur, beroende på den sittande regentens trosuppfattning.

En sak hade man förstått redan under medeltiden. Den som vill hindra den fria åsiktsbildningen gör bäst i att angripa mellanhänderna i informationskedjan. Inte konsumenterna själva – utan tryckerierna, bokhandlarna och importörerna.

Spola fram bandet ett halvt millenium. På ett campus i Massachusetts har några Harvard-studenter lanserat en virtuell bildmatrikel. De kallar den »thefacebook.com«.

Nästa stora genombrott efter tryckpressen stundar. Det ska nämligen inte bara vara möjligt att massdistribuera information. Det ska bli möjligt för alla att massdistribuera information. Vem som helst, direkt, närhelst den vill.

Svenska kyrkan har brutit med staten, liksom i många andra länder. Men kvar som ett enträget töcken över offentligheten, ligger människornas vilja att censurera varandra. För stunden angrips kanske inte det kätterska och profana – men väl det subversiva, stötande och otrevliga.

Man verkar också ha dragit lärdom av historien.

Ta det här som exempel. I maj 2016 beslutade EU-kommissionen tillsammans med Microsoft, Facebook, Twitter och YouTube om att anta en »uppförandekod«. Koden innebar att plattformarna, genom sina egna användarregler, skulle förbjuda »uppmuntran till våldsbejakande och hatiskt beteende« och i stället »uppmuntra självständiga kontra-narrativ«. Man krävde att plattformarna skulle inrätta särskilda system för innehållsflaggning och samarbeta med statliga myndigheter, för att se till att »otillåtet« material raderas inom högst 24 timmar. I samband med EU-valet 2018, kompletterades regelverket med ännu en »frivillig uppförandekod« – denna gång med udden mot desinformation eller »fake news« på plattformarna.

Inte direkt analogt med Vasas förstatligande av tryckerierna. Men någonting känns igen.

Låt oss ta ännu ett exempel. Facebook har länge motverkat pornografiskt material och grooming på plattformen. Men någon gång under 2018 uppdaterar Facebook sina innehållsregler. Bland den allt längre listan över innehåll som står i strid med plattformens användarvillkor hamnar nu rubriken »Sexual solicitation« – ungefär, sexuell kontaktsökning. Med »Sexual solicitation« menas innehåll som »förenklar, uppmuntrar eller koordinerar sexuell kontakt mellan vuxna«. Inte bara direkta prostitutionsanbud, utan också »sexualiserad slang«, omnämnande av »vanligen sexualiserade kroppsdelar«, och »vaga, suggestiva uttalanden« som kan innebära implicit sexuellt kontaktsökande. Kort sagt, allt som tangerar det sexuella. Över en natt var allt förbjudet.

De nya riktlinjerna var förbryllande. Varför denna neolutheranism? Varför inte i stället implementera NSFW-varningar och barnspärrar, om användarkollektivet så önskar?

Kopplingen var egentligen inte särskilt svår att göra. Bara några månader tidigare hade USA implementerat ett nytt lagstiftningspaket, SESTA/FOSTA-paketet, som skulle bestraffa företag vars plattformar användes för annonsering av sexarbete. Det var ett rejält avsteg från den neutrala ställning som kommunikationsplattformar annars åtnjuter i juridiskt hänseende. Från att betraktas som passiva distributionskanaler kom de snarast att utpekas som medhjälpare till prostitution.

Facebook ville vara på den säkra sidan. I stället för att riskera sanktioner framstod det antagligen som bäst att låta beivra allt som kunde tolkas som »sexuellt kontaktsökande«.

Nå. Ännu känns allt långt från medeltidens censurregim. Faktum är att man har gjort avsevärda ansträngningar inom det internationella samfundet för att den gamla tidens censur inte ska få se dagens ljus igen. I andra världskrigets kölvatten infördes en hel uppsjö internationella regelverk som garanterade envar rätt att fritt uttrycka sig i vilket ämne som helst, och förbjöd staten från att ingripa.

Men det var också just staten som man riktade sig mot. Yttrande- och informationsfriheten gäller mellan den enskilde och staten.

Det intressanta som har börjat ske – i Europa, i USA och på många andra håll i runtom i världen – är följande:

Staten uppfattar ett problem i hur människor kommunicerar. Glorifiering av terrorism, »fake news«, pornografi, hets mot folkgrupp eller kätteri. Vetandes att det är svårt att tumma på själva yttrandefriheten – för att inte tala om den badwill det skulle innebära – tar staten en genväg. I stället för att lägga band på vad som faktiskt får sägas, stramar man åt bland informationssamhällets mellanhänder. Antingen genom hot om sanktioner. Eller än värre, genom formlösa »uppförandekoder«.

Simsalabim, och censuren är outsourcad. Och om det är Facebook eller Youtube som själva rensar bland innehållet gäller ju inte yttrandefriheten per se, eller hur? Inga konstitutionella flaskhalsar; inga flagranta brott mot internationell rätt.

Men det fungerar nästan lika väl.

Fredrik Thorslund
Jurist.

@FredrikEmanuel

fredrik.thorslund@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Fredrik Thorslund

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr