På djupet

Kulturpolitiken är svaret på vilket Sverige vi vill leva i

Text: Lennart Nordfors

90-talets radikala libertarianer tyckte att kultur var som vilken annan vara på Hemköp. Nu utmanas den liberala kulturpolitiken av krafter som, till skillnad från libertarianerna, förstår dess vikt. De ser dess roll i formandet av framtidens samhälle. Men projektet är ett annat än liberalernas, skriver Lennart Nordfors.

Kulturpolitiken har länge varit i skymundan på dagordningen. Av många upplevs området som närmast tekniskt. Det handlar om att ge kulturbidrag till föreningar, äga institutioner och se till att de är välskötta och ge stöd till fria grupper av olika slag.

Framgång mäts oftast i volym: vem kan ge mest pengar till kulturen? Inte alltid så enkelt, eftersom kulturområdet sällan är prioriterat av dem inom kommuner och regioner som har hand om finanserna. Eller för den skull av Finansdepartementets budgetavdelning.

Nu är detta på väg att förändras. GAL-TAN dimensionen handlar i mångt och mycket om det som i amerikansk politik sedan många år kallats för kulturkriget – kampen mellan traditionalism och kulturradikalism. Också i Europa kan viktiga delar av de politiska motsättningarna tolkas som ett sådant kulturkrig.

Av detta följer att kulturpolitiken – hur det allmänna ska förhålla sig till kulturen – kommer att bli nästa stora konfliktområde.

På den tiden libertarianismen (eller nyliberalismen) var som mest tongivande i debatten, för drygt tjugo år sedan, fördes också en kulturpolitisk debatt. Den drevs av krafter som inte kunde se skillnad på kultur och konsumtionsvaror i största allmänhet. Frågan restes om staten över huvud taget skulle intressera sig för kultur, när den förhåller sig neutral till andra konsumtionsval. Låt i stället marknaden ensam sköta om kulturen och sänk skatterna!

Men libertarianismen i dess rena form fick aldrig något genomslag i praktisk kulturpolitik. Den kom aldrig vidare från dåtidens krönikörer och professionella opinionsbildare. Och numera är den passé, att lägga till handlingarna tillsammans med 70-talets vänstervåg. Tidsandan har gått i en annan riktning. Nu är det andra krafter som utmanar.

Liberaler av annat slag än dem som förespråkar den minimala staten har alltid sett kulturens vikt. Den svenska liberala rörelsen har sina rötter i folkbildningsrörelsen, med dess ideal om just bildning. John Stuart Mills Om friheten handlar i grunden om rätten till personlig utveckling, och såg en tydlig koppling mellan bildning och individens växt.

Därför har liberal kulturpolitik alltid handlat om armlängds avstånd. Att säkra en mångfald röster, som inte marknaden ensam kan upprätthålla. Att försvara tillgång till kvalitet, det vill säga kulturuttryck som bidrar till personlig utveckling, ger nya perspektiv och stöder bildningsidealet. Medges: att definiera »kvalitet« är inte helt lätt. Vad som är »kvalitet« kommer alltid att vara omdiskuterat. Men det betyder inte att ambitionen är irrelevant som ledstjärna för politiken.

Nu utmanas kulturpolitiken av krafter som, till skillnad från libertarianerna, förstår dess vikt. De ser dess roll i formandet av framtidens samhälle. Men projektet är ett annat än liberalernas.

Vi ser det i Polen och Ungern. Det fria kulturlivet utmanas. Bland det första man ger sig på är media och biblioteken, för att sedan fortsätta med andra delar av kulturen. Författare, som årets nobelpristagare Olga Tokarczuk, förföljs i syfte att tysta och göra skapandet omöjligt. Muséer och andra kulturinstitutioner får nya ledningar med uppdrag att säkra dessa institutioner som röster för de nya idealen. Den intellektuella friheten krymper och kulturen blir mer entonig. Vilket är målet.

Sölvesborg, Sverigedemokraternas skyltfönster, ger de första svenska exemplen. Trevande, men ändå. Modern konst döms ut som »menskonst«. I stället ska konsten knyta an till lokala och nationella traditioner och värderingar. Biblioteken ska inte erbjuda böcker på utländska språk i det fall de är översatta till svenska. HBTQ-flaggan halas. Kulturchefen har just avgått. Men motkrafter finns. När detta skrivs läser jag om ett crowdsourcing-initiativ för att skapa en utställning med modern konst i Sölvesborg. Tankarna går till »de refuserades salong«, den – då – provocerande impressionismens första manifestation.

Utvecklingen i Sölvesborg förvånar inte. Allt man är på väg att genomföra där har täckning i Sverigedemokraternas rikspolitik. Uppträdandet i riksdagen visar också att vi har mer att vänta om de får bestämma. Där framförs krav om att förvaltningsstiftelserna för public-service bolagen ska styra urvalsprincipen för nyhetsjournalister i TV och radio. Att kommunerna ska utrustas med »kulturguider« som ska säkra rätt värderingar i det offentliga utbudet.

Synen på kulturen faller tillbaka på demokratisynen. Den liberala demokratin bygger på mångfald. Makten ska kontrolleras av oberoende krafter. Till dessa hör media med sitt granskande uppdrag. Och kulturen, som ska ge individen nya perspektiv ge självständiga bidrag till det offentliga samtalet. Demokratisynen vilar i sin tur på individualismen.

Sverigedemokraternas syn är en annan. I gällande idéprogram, som nu är på väg att omformuleras, talas om en »nedärvd essens« som vi alla är bärare av. Denna »nedärvda essens« är nationen – i vårt fall svenskheten.

I det programförslag som i skrivande stund ska diskuteras på SD-stämman har idén om »essensen« ersatts med en psykologisk teori: att man har närmare att visa solidaritet med individer som kulturellt påminner om en själv. Historiska försök att bygga kollektiv som är större än nationen kan få katastrofala följder.

Den avgörande slutsatsen finns kvar i förslaget till nytt principprogram: att en »nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle.«

Folkstyrets uppgift är att säkra att denna nationella identitet får starkast möjliga utlopp i de gemensamma besluten. Jämför Viktor Viktor Orbáns »illiberala demokrati«, ett system där minoritetsskyddet är svagt och oberoende maktcentra är svaga eller obefintliga.

Kulturens roll är att svetsa samman folket i sin svenskhet och, vill jag hävda, stöta bort andra som inte delar denna förutbestämda svenskidentitet. Därför är kulturpolitiken så viktig för nationalpopulismen: den ska understödja kulturella uttryck som manifesterar den nationella identiteten.

Det är mellan den liberala demokratin och denna likriktningsideologi  som de nya konfliktlinjerna i kulturpolitiken löper. Hur man ställer sig i kulturpolitiken blir därför att svara på frågan vilket Sverige vi vill leva i.

Lennart Nordfors
Fil. dr i statsvetenskap och
kommunikationskonsult.

lennart.nordfors@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Lennart Nordfors

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr