Hemma i min bokhylla står två romaner, som båda har förärats förord av författare som förefaller mer kända än de till själva romanerna. Det rör sig om Djuna Barnes Nightwood (1936), med ett förord av T. S. Eliot, och Carlo Emilio Gaddas Quer pasticciaccio brutto de via Merulana (1957), med ett förord av Italo Calvino. När en känd författare introducerar en annan, ännu inte lika känd, författares verk förlänar den något av sin egen status: med ett fint ord bidrar den kända författaren till en »konsakrering«. I både Calvinos och Eliots fall rör det sig om något av en enpersonskamp för att föra upp det nya namnet på den litterära kartan. Calvino var en varm anhängare av Gadda, som han ansåg fick alldeles för lite uppmärksamhet utanför Italiens porösa gränser; Eliot låter till och med sitt eget förord bli en ovanlig pamflett för Nightwoods förträfflighet. I den mån Nightwood och Quer pasticciaccio… har blivit klassiker har de delvis sina konsakrerande förordsförfattare att tacka.
Eliot skrev inte bara förordet till Nightwood. Han är också en av de mest framstående teoretikerna av vad en klassiker över huvud taget är. En klassiker, menar han, är ett verk, inom ett språk eller universellt, som talar till oss alla, oaktat tid eller generation. Klassikern säger oss ännu något, den är tidlös. Hela Europas klassiker, säger Eliot, är Vergilius. Vergilius talar till oss alla, oavsett språk, tid eller rum. Litteratur kan vara bra eller stor utan att vara klassisk; det som avgör är dess representation, dess förmåga att tala till oss alla, och Vergilius verk, enligt Eliot, är den mest representativa. Tvåtusen år efter att den skrevs fortsätter Aeneiden att säga alla oss européer något.
Tiden springer snabbt mot 2019 års brant. När solen går upp igen börjar ett nytt årtionde. På redaktioner runtom i landet liksom i världen skyndar tangenttryckare att färdigställa sina listor: årtiondets bästa låt, bästa ballettuppsättningen hittills under tvåtusentalet, 2019 års bästa bok. Tangenttryckarna är snabba med att helgonförklara sina favoritverk. Vi på Liberal Debatt är inte riktigt lika snabba. Vi behöver sätta oss ner och tänka, titta närmare på det – nästan lika närmare som Bobby i Claes Erikssons »fabel om Korsstygnstavlan«.
Vi har ännu inte tittat riktigt mycket närmare på vilka som är de stora litterära verken, de moderna klassikerna, från tvåtusentiotalet. Vi har läst många bra verk, som Elena Ferrantes Neapelkvartetten, Karl-Ove Knausgårds Min kamp, Olga Tokarczuks Jakobsböckerna, Haruki Murakamis IQ84 och Chimamanda Ngozie Adichies Americanah. Men vi vet inte vilka av dem som är klassiker, och vilka som bara är bra nu i stunden (i jämförelse kan antecknas att Emilie Flygare-Carlén var mer läst över världen än Strindberg då det begav sig; vem som är klassikerförklarad idag lämnar vi till läsaren att bedöma).
Däremot har vi tittat riktigt mycket närmare på fantastiska verk från nittonhundratiotalet. Vi är inte våghalsiga om de modernaste verken, men känner att vi har kött på benen att tillsammans med tidens tand kora några av det föregående tiotalets främsta verk. Många av dem bjuder ännu läsglädje, många av dem – med Eliots ordbruk – talar fortfarande specifikt till var och en av oss.
Under nittonhundratiotalet debuterade en av litteraturhistoriens främsta namn. Två år efter debuten med novellen Domen (1913) gavs Franz Kafkas kortroman Förvandlingen ut. Handlingen i det som har kallats världslitteraturens främsta novell är väl för de flesta känd: huvudfiguren Gregor Samsa vaknar i sin säng en morgon och finner till sin förvåning att han har förvandlats till en jättelik insekt. Alltmer förtvinar Gregor i familjens lägenhet, och i takt med att de glömmer bort honom nalkas hans egen död. Hur man ska förstå novellen har kritiker och läsare tvistat om allt sedan den publicerades. Den franska författaren Nathalie Sarraute, i essän De Dostoïevski à Kafka från 1947, menar att litteraturen har nått till vägs ände efter Dostojevskij och Kafkas respektive verk: båda har sagt allt som går att säga om det mänskliga psyket, Dostojevskij genom att introspektivt peka mot dess oerhörda djup, Kafka genom att uttrycka dess totala absurditet. Min favorittolkning görs av Bodil Malmsten i Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag (2012). Ett femårigt barn frågar, i Malmstens berättelse, sin fader hur det skulle kännas att förvandlas till en insekt. Fadern svarar att det faktiskt har skrivits en bok om det, att boken heter Förvandlingen och författaren Franz Kafka. Häpet utropar barnet “Franz Kafka? Är det sant? Skrev han så roliga böcker?”
Malmstens slutsats av den lilla berättelsen lyder:
I den vuxna världen betraktas Kafka som en seriös och högst allvarlig författare. Själv tyckte Franz Kafka att han var humorist, läste högt ur sina manuskript för sina vänner och skrattade så han skrek. Mardrömsbyråkratin och ångesten som han förknippas med tyckte han var komisk; att det är ångesten och mardrömsbyråkratin som han är känd för och inte komiken, skulle Kafka förmodligen ha betraktat som en tragedi.
En del verk överlever på andra meriter än att de är brett lästa. Ett av de allra mest framgångsrika exemplen på ett verk som betydligt fler känner till än har läst är Marcel Prousts sju böcker långa svit På spaning efter den tid som flytt. Den första delen – där en klunk lindblomste tillsammans med en madeleinekaka får huvudfiguren att minnas tillbaka på sin barndom – gavs ut 1913, och frågan är om någon utgivning har haft större påverkan på den litterära modernismen än denna. Romansviten är för omfattande för att kunna sammanfattas på några rader, men cirkulerar kring minnen från berättarens barndom och relationen till andra kvinnor, inte minst Albertine, berättarens kärlek till henne och hans oro över hennes potentiella homosexualitet. Den som vill ta sig an sviten bör frigöra ett antal månader åt intensiv läsning, och förbereda sig på en utmaning av rang. Om det är värt det kan man nog bara avgöra individuellt när man kommit ut på andra sidan.
I ett svenskt sammanhang måste Gunnel Vallquists översättning av romansviten nämnas, en (nästan) lika stor litterär bedrift som Prousts. En säregenhet i Prousts svit är att språket är närmast vardagligt men samtidigt präglat av långa meningar med nyskapande metaforer. För att fånga dess mening sägs det ofta att det krävs noggrann och intensiv läsning under kort tid – att med det som grund genomföra en så fulländad översättning på egen hand och utan mycket stöd räcker för att bli invald i Svenska Akademien. Sara Stridsberg, som när hon efterträdde Vallquist på dennes stol var den första kvinna att efterträda en annan kvinna i Svenska Akademien, menar i sitt inträdestal att Vallquists gärning är »nittonhundratalets största svenska översättningsarbete«, och citerar: »Gunnel Vallquist själv beskriver de 28 åren [sic!] som en total underkastelse, ett arbete ‘präglat av de tyranniska anspråk som bara kärleken kan ställa’.«
Rainer Maria Rilke är kanske en av nittonhundratalets mest mytomspunna poeter: hans förhållande med Lou Andreas-Salome, hans uppburna kvinnliga mecenater vid europeiska slott, ur svenskt perspektiv hans förhållande med Ellen Key och sejour vid Borgeby slott. Och kanske inte minst hans återkommande skaparkriser växlade med intensivt kreativa perioder med närmast gudomlig inspiration – därur resulterade ju bland annat Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus. Men i Malte Laurids Brigges anteckningar finns den österrikisk-ungerske lyrikerns enda roman, som den franska tidningen Le Monde utsåg till en av nittonhundratalets hundra viktigaste romaner och som sägs ha inspirerat bland andra Jean-Paul Sartre.
Huvudfiguren Malte Laurids Brigge, av dansk adlig härkomst, bor ensam i Paris. Han är sjuklig och ofta sängliggande och tillbringar tiden med att fundera över sin misär, rädsla, ensamhet, religion och inte minst sin barndom. Ur detta drar han långtgående tolkningar och slutsatser om existensen och varat, tolkningar som är mer eller mindre klara. Detta växlas med promenader genom den franska huvudstaden, när hälsan så tillåter, där han skildrar vad han ser på sina slumpvist utvalda rutter.
Författaren till denna text, som lider av en ihärdig mansförkylning, sympatiserar med Malte Laurids Brigges sjukliga vandringar och hade gärna också varit i Paris, hellre än i en stad som i detta nu lider av Stockholmsvinter.
Skrevs ingenting av bestående intresse på det svenska språket, undrar kanske den svenskspråkige läsaren?
Jodå. En viktig svenskspråkig författare befäste sin roll, och två andra, en internationell stjärna och en svensk som orsakade ett av århundradets största kulturdebatter, slog igenom.
Skrevs ingenting av bestående intresse av kvinnor, undrar kanske samme läsare?
Jodå. Alla tre ovanstående exempel är faktiskt kvinnor: Selma Lagerlöf, Agnes von Krusenstjerna och Edith Södergran.
Ett år innan tiotalet inleddes fick den första kvinnan och svensken nobelpriset i litteratur. Inte helt sällan innebär ett nobelpris en kreativ dödsstöt för en författare, många är författarna som knappast har lyckats förnya sig efter denna unika utmärkelse. Det gällde inte Selma Lagerlöf, vars Kejsarn av Portugallien gavs ut 1914. Romanen skildrar Jan i Skrolyckas på alla vis gränslösa kärlek till sin dotter Klara Gulla. När hon försvinner till Stockholm och inte hör av sig skapar han en drömvärld, där hon är kejsarinna av Portugallien och han landets kejsare. Som kejsare av Portugallien tar han sig rätten att sätta sig längst fram i kyrkan och umgås med socknens godsägare. När hon efter femton år återvänder från Stockholm erfar hon vilken clown hennes far har blivit.
Storheten med Lagerlöf är att hennes verk har så många olika lager. De går att läsa som skrönor och sagor, vackra skildringar av svenska landsbygdsmiljöer. Hon tog det svenska språket till nya höjder och visade att stor litteratur kan skrivas på det relativt fattiga svenska språket. Vid en sommarkurs i Göttingen kommenterade den amerikanske litteraturvetarprofessorn Eric Hayot sin stora sorg över att inte kunna läsa på svenska, eftersom han blott erfar vilken förlust det innebär att inte kunna läsa hennes verk på originalspråk när han närmar sig dem i engelsk översättning.
Men bortom språket och skrönan finns samhällskritiken och uppmaningarna till demokrati och frihet, som framkommer vid närmare läsningar. Likt en mångstämmig orgel spelar Lagerlöf många toner samtidigt. Den tyske författaren Thomas Mann beskriver i ett tal vid Princetons universitet att “för mig har romanen alltid varit en symfoni, ett kontrapunktsverk, en tematisk väv där de musikaliska motiven utgörs av idéer.” Om Manns romaner bygger upp symfonier kanske Lagerlöfs romaner kan jämföras med svenska folkvisor – gånglåtar, brudmarscher och polskor. Och för den som då tror att det skulle vara nedvärderande eller förminskande räcker det med att titta på Jan Johanssons noter till Jazz på svenska (om vilken Johansson själv för övrigt sade att »en sak ville jag inte, när jag började spela svenska folkvisor: förgylla dem, försöka förbättra dem eller lägga till lustiga harmonier«): verken bygger på gamla berättelser och troper som förgylls med ett musikaliskt språk och en glädjefull lekfullhet, som liksom klassiker talar till oss än idag men som är omöjliga att kopiera.
Via en vän från Kolkata fick jag härförleden klart för mig att bilden av den svenska sagoförfattaren dock är för simpel. Att Lagerlöf och den bengaliske nobelpristagaren Rabindranath Tagore uppskattade varandras sällskap vid den sistnämndes besök till Stockholm visste jag sedan tidigare. Kopplingen till Tagores kusinson Ananindranath Tagore hade jag dock inte koll på. Nisse Hansson nämner i ett kåseri i DN från 29 oktober Lagerlöfs förord till Ananindranath Tagores Ostdockan. Lagerlöf var en viktig figur för att föra in den bengaliska poetiska traditionen i ett homogent och inåtvänt Sverige. Han lyfter dock inte upp Ananindranath Tagores verk Buro Angla, om en liten pojke som växer upp med gäss och som tillsammans med gässen ger sig ut på en episk resa genom ett mytomspunnet Bengalen, med många underbara äventyr längs vägen. Kanske någon läsare känner igen berättelsen från ett visst annat, i svensk undervisning, ofta använt verk? Någon litteraturvetare eller orientalist med kunskaper i bengali borde undersöka kopplingen mellan den svenska sagoförfattaren och de bengaliska poeterna – en uppmaning till att åta sig ett outforskat fält!
Första gången jag snubblade över en av nittonhundratalets mest kontroversiella svenskspråkiga författare var under en litteraturvetenskaplig kurs om den västerländska kanon ur ett genusperspektiv, där den första delen i Pahlen-sviten ingick. Andelen svenska kvinnor över sextio som har hela sviten i sin bokhylla torde vara hög, men jag kan inte hitta någon statistik som bekräftar den tesen. När man nämner sviten för samma kvinnor kommer ofta leenden med stråk av något förbjudet, barndomsbusigt fram. Mycket av debatten om Agnes von Krusenstjernas verk handlar om skildringar av samlag och samkönad kärlek under en tid då den svenska sexualmoralen var mycket stark. Romanerna föranledde en intensiv debatt, den så kallade Krusenstjernafejden, som präglade stora delar av trettiotalet, och där von Krusenstjerna stöttades av namn som Karin Boye, Eyvind Johnson och liberalen Torgny Segerstedt. Romanerna, alltifrån debuten som kom 1917 med Ninas dagbok till den omhuldade Pahlen-sviten från trettiotalet, kallas från och till “flickböcker” eller andra förklenande tillmälen.
Romanerna är dock skrivna på en skönt klingande svenska, med vackra bilder och psykologiskt djup. Pahlen-sviten, hennes mest uppmärksammade verk, har till och med i sin episka bredd jämförts med sviter som ovan nämnda Prousts På spaning efter den tid som flytt. Ninas dagbok, som introducerar von Krusenstjerna som författare, är en vacker skildring av två månader i en ung överklasskvinnas liv under nittonhundratalets början, återgivet i dagboksform. Ninas dagbok etablerar von Krusenstjerna som en språkvirtuos med djup kännedom om det mänskliga psyket, något som fördjupas i Tony-trilogin och Pahlen-sviten. Att hon dessutom bidrog till en friare syn på kärlek och moral är en positiv bieffekt i sig, såklart. Vad konservativa än tyckte under trettiotalet.
Ingen svenskspråkig författares genombrott under tiotalet kan dock jämföras med Edith Södergrans. 1916 gavs hennes debutsamling Dikter ut, en samling som omdanade poesin såsom den kan författas på det svenska språket. Kanske krävdes det en finlandssvensk poet uppvuxen i Sankt Petersburg för att den svenska modernismen skulle slå igenom. Apropå det gångna årets debatt om det som går utanför den könsbinära normen finns det kanske vits att citera en av de kända dikterna från samlingen, »Vierge Moderne«, som ju i sin tur går tillbaka på den minst lika könsöverskridande Tintomara-figuren från CJL Almqvists Drottningens juvelsmycke:
Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol…
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet…
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor…
Det finns en självsäkerhet i Södergrans diktning, som talar över tid. Inledningsvis konstaterade vi att klassiker talar tidlöst till alla jag, säger något till oss alla. Södergrans tydliga röst är ett klockrent exempel på det, dess tydlighet och självklarhet slutar inte att tala. Författaren själv konstaterar i en inledande anmärkning till Septemberlyran från 1918 att »min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.« Det är en sentens som talar till oss alla, från de stackare som skämmer ut sig i Idol och som ännu inte upptäckt sina dimensioner till de vilsna själar som ständigt gör sig mindre än de är.
Såhär i nyårstider passar det kanske med att avsluta med en annan av Södergrans dikter, nästan på året hundra år gammal: »Skum« ur Septemberlyran:
Livets champagne
pärlande dricka vi
lätta som skum
genomskinliga champagnehjärtan…
Champagneögon –
himlen blinkar er löften till
Champagnefötter –
gån efter stjärnan
Champagneandar
glaset hänrycks i eder hand!
Kanske något att deklamera vid tolvslaget? En klassisk, tidlös start på det nya årtiondet.
På sina olika vis är Marcel Proust, Edith Södergran, Franz Kafka, Agnes von Krusenstjerna, Rainer Maria Rilke och Selma Lagerlöf alla exempel på klassiker som talar till oss genom tid och rum. Det finns säkert namn vi borde ha lyft upp eller som vi har missat; Dan Andersson, James Joyce eller Pär Lagerkvist, för att ge några exempel. Men om det är svårt att ge en rättvis bild av klassiker för hundra år sedan är det ännu svårare att säga något om det årtionde vi precis är på väg att passera. Vi lämnar åt de våghalsiga att ge sig på det vansinnesuppdraget. Istället konstaterar vi att mycket bra litteratur har skrivits även under detta årtionde, att mycket bra litteratur med största säkerhet kommer att skrivas under nästa årtionde och att vi återkommer med tvåtusentiotalets bästa litteratur när vi har tittat väldigt mycket närmare på den, kanske någon gång omkring 2119.