Tema

Ge naturen dess plats i demokratin

Text: Elias Höckerfelt

Naturen måste skyddas, skyddas från människan. En ekodiktatur, om vi inte slutar skövla snart. Eller? Elias Höckerfelt tror att vi har missuppfattat förhållandet mellan människa och natur. Naturen ska inte skyddas från människan. Människan måste hitta ett sätt att vara en konstruktiv kraft i naturen och ge naturen en plats i samhället. Kanske borde vi börja tala om att bygga värdefulla kulturlandskap, i bred bemärkelse, i stället för att skydda natur. 

»We call it the cloud factory. Isn’t it beautiful?« säger den tyska damen skämtsamt och pekar mot ett jättelikt kolkraftverk utanför fönstret. Jag är på väg från Paris till Berlin, och efter diverse tåghaverier nere på kontinenten har jag tagit skjuts genom Ruhrområdet av en fram till nyligen okänd kvinna. Röken som spottas ut ur de enorma skorstenarna hopar sig på himlen, och är ungefär lika mörkgrå som den autobahn vi svischar fram över. Aldrig har jag sett en sådan best så nära.

Någon har satt upp en banderoll med texten end war against nature intill kraftverket men omgivningen ger mig intrycket av att kriget mellan människa och natur redan är avgjort här. Ruhrs industriåkrar och molnfabriker gör det lätt att uppfatta samhällets expansion som en fysisk attack mot naturen, om inte ett tillintetgörande. De bokskogar som en gång bredde ut sig över kontinenten känns oerhört långt bort. Finns det över huvud taget någon natur kvar att kriga mot här i Europas hjärta? Kanske kvarstår endast atmosfären – den sista krigsskådeplatsen – där molnfabriken fortsätter sin kamp?

I politiken är kriget mellan samhälle och natur ständigt närvarande. Ända sedan Rachel Carsons Silent Spring och födseln av den moderna miljörörelsen, har dessa världar fått stå som motpoler. Dualismen mellan samhälle och natur är en grundpremiss som återfinns i alla politiska läger. Hos de gröna är konflikten ofta uttalad, som när Greta säger att kriget mot naturen måste upphöra. Men alla som i olika grad menar att naturen måste skyddas håller den levande, eftersom det oftast redan är underförstått från vad den ska skyddas – människan.

Människans krigsföring består i att bygga samhällen, tämja det vilda och rubba den naturliga jämvikten. Naturens försvar består i att begränsa vilket samhälle som är möjligt att bygga, genom sin ändliga förmåga att producera resurser och absorbera vårt avskräde. Miljödebatten handlar således om (och i vilken grad) vi ska fortsätta kriget mot naturen genom att expandera samhället, eller om vi ska underkasta samhället naturens lagar. I extremfallet ersätts demokrati med ekodiktatur eftersom det med hänsyn till naturen alltid finns ett bästa alternativ: det som naturvetenskapen identifierar. Där finns mycket lite plats kvar för det som hör människan till, för samhälle och politik.

Kriget bottnar på sätt och vis i hur vi ser begreppen natur och samhälle som fysikaliska verkligheter. Som sådana definieras de alltid i kontrast till varandra. Vem håller inte med om att naturen är som sannast högst upp på fjället, i djupaste skogen eller längst ut i skärgården? Där, utan spår av samhälle och mänsklig kultur, tycker vi oss finna den jämvikt som hör äkta natur och ekosystem till. Så fort människan gör sig påmind i den fysiska miljön väcks en liten tvekan om det är naturen vi betraktar. Riktig natur existerar bara där samhället lagt sig platt, kapitulerat och hissat vit flagg.

Kulturvetaren och miljöprofessorn William Cronon argumenterar i Uncommon Ground: Rethinking the Human Place in Nature väl hur denna syn på vildmark som äkta natur har starka kulturella, nästintill religiösa, rötter som  på flera sätt gör det svårt att utveckla en ansvarstagande miljöpolitik. Inte bara genom att sätta stopp för det politiska samtalet, utan även på ett djupare plan. För när vi säger att människan inte tillhör naturen, kan vi per definition inte utforska hur en etisk och hållbar plats för människan i naturen skulle se ut.

Detta förhållande torde skapa problem även åt det andra hållet. När vi säger att naturen inte tillhör det mänskliga, blir det omöjligt utforska hur vi kan ge naturen kanske det mänskligaste av allt: nämligen en demokratisk röst i samhället.

Arbetet med att få in naturen i demokratin bör kanske därför börja med hur vi ser på vår fysiska omgivning. Vi behöver ett ord för den miljö som kan härbärgera mänsklighet som en konstruktiv kraft. Kanske borde vi börja tala om att bygga värdefulla kulturlandskap, i bred bemärkelse, i stället för att skydda natur? Ett sådant begrepp har både förmågan att länka människor till den fysiska miljön och ge densamma en stärkt röst i demokratin genom sin förmåga att mobilisera människor.

Det är lätt att se exempel på detta i praktiken. Kanske framför allt när världens urbefolkningar står i frontlinjen för att skydda sin traditionella livsstil och sitt brukande av naturen, under hot av allt från klimatförändringar till skogsskövling och gruvdrift. Men vi ser det också när österrikiska politiker efterfrågar högre ambition i klimatfrågan, med argumentet att smältande glaciärer utgör ett hot mot den österrikiska kulturen. Ett begrepp som kulturlandskap kan ge naturen en röst utan att kringskära demokratin.

Så finns det någon fysisk natur kvar att kriga för i Ruhr? Om natur är motsatsen till samhälle är svaret nej. Då finns det i princip ingen natur i Ruhr, över huvud taget. Man konstaterar att molnfabriken inte är någon vacker syn, men gasar på och tänker att det i alla fall kunde varit värre. Den står ju på redan förlorad mark.

Om vi å andra sidan betraktar samma omgivning som en plats där människor och natur kan samexistera, kan även detta av samhället transformerade landskap bli en plats som politiken är villig att ta ansvar för. För utan motsättningen mellan änglamark och ursäktad, exploaterad jord skulle listan över platser människor är beredda att uppskatta och kämpa för vara längre.

Det är varken avgjort hur, eller om, framtidens politik ska lyckas avvärja våra växande miljö- och klimathot. Den dualistiska synen på natur och samhälle stjälper ofta mer än den hjälper, då den i praktiken lämnar oss att välja mellan alternativen ansvarsflykt och ekodiktatur. För en liberal, som vill lämna över en beboelig planet till kommande generationer, är detta en viktig insikt när vi söker svar på vår viktigaste framtidsfråga. Nämligen hur vi ska få in naturen i demokratin.

Elias Höckerfelt
Student på Handelshögskolan i Stockholm
och Sciences Po i Paris.

elias.hockerfelt@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Elias Höckerfelt

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr