Tema

Fasorna från Syrien kommer att finnas med oss i generationer

Text: Jonatan Macznik

Ett samtal vid köksbordet mellan Jonatan Macznik och hans farmor fick honom att förstå att den smärta och sorg som finns i familjen har förts vidare sedan Förintelsen. Hans familj är inte den enda. Ärvda trauman hos förintelseöverlevandes ättlingar är ett väldokumenterat faktum. De senaste åren har hundratusentals människor kommit till Sverige från konflikthärdar över hela världen. Hur ser vi till att deras barn och barnbarn inte behöver plågas av krigets följder? undrar Jonatan Macznik. 

Under ett av mina första sommarlov satt jag vid köksbordet på landet med min farmor och drack te. Jag bad henne berätta om hur det var när hon var en liten flicka i Polen. På sitt direkta vis kom hon snabbt att i stället berätta om sin tid i det nazityska arbetslägret och den avslutande dödsmarschen vårvintern 1945.

I dag förstår jag att jag var alldeles för ung för att lyssna till vad farmor hade att berätta. Hon berättade nog i all välmening utifrån sin förmåga och vilja att berätta vidare. Även om det hon berättade berörde mig djupt och kommer att finnas med mig för resten av livet var det inte berättelsen om min farmors systers död några dagar innan krigsslutet i sig som har kommit att påverka mig främst. Farmors berättelse var snarare en bekräftelse på det jag redan som liten visste. Eller i alla fall kände. Det fanns ett stort trauma i familjen som i delar har varit och i stor omfattning fortfarande är förknippat med smärta, sorg och tomhet.

De överlevandes paradox var i mångt och mycket att bära på trauman för stora för livet men att trots detta ändå skapa nya liv efter traumat. Nya familjer, nya barn, nya liv.

Att båda mina farföräldrar var psykologiskt färgade av sina upplevelser var tydligt för mig redan som barn. Minnet av Förintelsen gjorde sig ofta närvarande. Att det inte kan vara lätt att växa upp med förintelseöverlevande som föräldrar har många vittnesmål och studier visat, även om det tagit sig lika många uttryck som det fanns överlevandeföräldrar.

Redan 1972 slog psykologiprofessorn Judith Kestenberg fast att överförandet av förintelsetraumat från överlevande till deras barn var i stort sett omöjligt att undvika. Fenomenet med psykologisk påverkan på andra generationen är väldokumenterad och bland annat kopplad till skuld och osunda familjerelationer. I forskning har det beskrivits hur andra generationen har upplevt att den växt upp med förväntan att kompensera med sina liv för föräldrarnas förluster under folkmordet. En börda mycket svår att bära.

Även om forskningen ännu inte är helt tydlig vad gäller tredje generationen, den grupp jag och många andra tillhör, tyder mycket på att den också visar på ökad psykologisk påverkan. Omstridd forskning inom fältet epigenitik visar till och med på att gener som skadas av trauma förs vidare till de utsattas barn och barnbarn.

Om man bortser från den omtvistade frågan om det är genom uppväxtmiljö eller arv som trauman överförs, visar studier att tredje generationen bland annat i högre grad lever med en inre rädsla för kommande katastrofer, har mer komplexa relationer med sina föräldrar samt i högre grad lider av ångest och depression.

Huruvida orsaken bakom detta är genetisk eller beror på en uppväxtmiljö påverkad av traumat och ett återberättande av vittnesmål från tidig ålder är kanske i praktiken inte så viktigt. Det är självklart förenklat att endast bortförklara sin ångest med en historisk händelse, men kunskapen om hur familjehistorien påverkar kan också bidra med pusselbitar för att kunna hantera det nedärvda traumat.

Alla familjer är olika och så är även förintelseöverlevande och deras barn och barnbarn. Trauman går att bearbeta och forskning har även visat att vissa kan använda sig av familjehistorien som en drivkraft i livet. Det finns i det mörkaste av mörker en mänsklig kraft att framåt bygga något bättre.

Nästa gång i livet jag kom i kontakt med personliga återberättande av trauman var i en professionell miljö år 2015. I små utredningsrum på Agnesfridsvägen 111 i Malmö mötte jag som asylhandläggare skyddsbehövande från de krigshärdar och diktaturer som då, och tyvärr fortfarande i dag, finns i världen.

Många gånger var de asylsökande ensamma män som skickats iväg för att bana väg för familjen. Ibland var det hela familjer med små barn som tagit sig till det gamla TV-huset i Malmö där Migrationsverket huserade. Många hade förlorat familjemedlemmar genom tortyr, bomber eller under själva flykten. Vissa letade fortfarande förgäves efter anhöriga som delat samma båt över Medelhavet men aldrig kommit till stranden när de överfyllda båtarna förlist.

Jag minns att jag ofta under dessa timslånga möten, där de asylsökande redogjorde för sina öden, tänkte på hur min uppväxt påverkats av Förintelsen och funderade på hur dessa familjers krigstrauman skulle sätta spår i deras och deras efterkommandes liv här i Sverige. Skulle även deras barnbarn i högre grad vara ångestfyllda?

I detta avseende är det poänglöst att jämföra trauman. Precis som koncentrationslägertiden påverkade överlevande olika slår också krig och svåra flykter olika. Slutsatsen jag kan dra är dock att inte ens vid fred och inrättande av ett demokratiskt parlament i Damaskus skulle lidandet vara slut.

Sedan kriget i Syren inleddes har Sverige tagit emot ett stort antal skyddsbehövande från Syrien. 2018 bodde strax under 186 000 människor födda i Syrien i vårt land. Över 100 000 av dem har kommit till Sverige efter krigsutbrottet. Alla har visserligen i olika grad påverkats av kriget och traumatiserats olika mycket. En snabb demografisk huvudräkning visar dock att antalet barn och barnbarn med syrisk krigsbakgrund under överskådlig framtid kommer att sätta sin prägel på svensk utveckling.

Därför måste samhällets proaktiva arbete med att på ett tidigt skede ge möjlighet att bearbeta och hantera de trauman som kan finnas bland de som sökt skydd i Sverige under senare år förstärkas. Forskning visar i dag tydligt att trauman kan överföras intergenerationellt, men att det också går att motverka. Det finns i dag stödinsatser för traumatiserade nyanlända, särskilt för dem som beviljats uppehållstillstånd. Men hur väl rustade är den generella skolhälsovården, primärvården och den psykiatriska sjukvården? Gör vi tillräckligt i dag för att motverka intergenerationella trauman i större skala?

Även hos den som i dagens politiska klimat motsätter sig »daltande« med flyktingar måste fundera över den långsiktiga konsekvensen ur ett folkhälsoperspektiv av att låta trauman hålla generationer tillbaka.

Jonatan Macznik
Människorättsjurist. Arbetar på Svenska kommittén mot antisemitism.

@JonatanMacznik

jonatan.macznik@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Jonatan Macznik

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr