Digitaliseringen ställer om samhället på många sätt. Näringslivet genomgår en stark förändring pådrivet av digitalisering, automatisering och globalisering. Vår livsstil förändras lika snabbt, speciellt i Sverige.. Alla dessa förändringar av livsstil, arbetsmarknad och omvärld kan skapa antingen stor oro eller betydande framtidstro, beroende på hur vi hanterar utvecklingen.
Just framtidstro vet vi är viktigt. En av vattendelarna mellan de som röstade på Donald Trump och de som röstade på Hillary Clinton i det amerikanska presidentvalet 2016 var just framtidstro. De som trodde att nästa generation skulle få det sämre än de själva har haft det, att framtiden var mörk och dyster, röstade i regel på Trump, medan de mer optimistiska väljarna föredrog Clinton. Vi vet också att framtidstron är geografiskt ojämnt fördelad. Storstäder och universitetsstäder präglas av framtidstro, glesbygd och mindre orter ofta av en känsla av utanförskap, att framtiden skapas någon annanstans. Den som studerar en karta över det amerikanska presidentvalet 2016 på county-nivå ser få blå demokratiska stråk längs kusterna och fläckar vid universitetsstäder. Annars är det rött och republikanskt.
Liknande mönster återkommer i analyser av »Brexit«, Katalanernas separatiströrelse och andra populistiska och nationalistiska rörelser i västvärlden. I Sverige är stad-land-mönstret (ännu) inte fullt lika tydligt då svensk landsbygd är mycket heterogen, men politiskt framträder samma mönster. Vi vet att Sverigedemokraternas väljare ser klart mörkast på framtiden medan Centerpartiets och Socialdemokraternas väljare är de mest positiva.
Ett för sammanhanget viktigt konstaterande är att den politiska rörligheten är större i dag än tidigare. Själva åsiktsbildningen som sådan har förändrats. När demokrati infördes i västvärlden så presenterades olika politiska alternativ i form av partier som var någorlunda fast ideologiskt förankrade i rörelser. I dag har dessa i stor utsträckning förtvinat och sociala medier har blivit mångas husorgan på bekostnad av traditionell radio, tv och dagspress. Vill man vara riktigt elak kan man säga att dagens politiska system baseras på partier som snarare representerar åsikter som värkts fram i fokusgrupper och en mer eller mindre flytande anpassning efter dessa. Det behöver kanske inte vara så dåligt i sig men om man med yttre krafter, som till exempel en påverkansoperation, kan förskjuta en fokusgrupps eller del av befolkningens världsbild så flyttar motsvarande parti sin retorik och politik i samma riktning. Fokusgruppens nykonstruerade världsbild valideras då av det politiska etablissemanget och förstärks därmed ytterligare. Ett exempel är hur snabbt den politiska debatten som rör migration och integration förändrats.
Insikten att framtidstro är ett kraftfullt politiskt instrument är förstås vida spridd och präglar alltifrån tal under Almedalsveckan i Sverige till Cambridge Analyticas och de ryska trollfabrikernas metoder. Vi lever i dag i en nyhetsrapportering som präglas av närvaron av falska, vinklade och utvalda nyheter. Falska nyheter uppstår inte av sig själva utan skapas alltid med ett syfte. Dessa kan variera och vara mer eller mindre oskyldiga. I denna text ägnar jag mig åt den typ av påverkan som troligen är viktigast för Sverige att öka medvetenheten kring, nämligen det ryska statliga informationskriget mot Sverige och hur vi möjligen kan bli av med det.
Den här typen av informationskrigföring är effektiv och syftar till att förflytta individer från en världsbild till en annan. Den så kallade »kulturkartan« från World Values Survey kan användas för att illustrera vad som händer. På denna placeras Sverige längst upp till höger, en position antyder att vi lever i världens modernaste land, värderingsmässigt. Det betyder förstås inte att alla människor i Sverige har samma värderingar, utan positionen är ett slags medelvärde av befolkningens värderingar där enskilda individers faktiska syn på saker och ting återfinns spridda runt den markerade punkten. En intressant fråga är förstås hur värderingsfördelningen ser ut runt ländernas plats på kulturkartan? Det intuitiva antagandet är förstås att något som liknar en normalfördelning där majoritetens värderingar ligger nära centerpunkten och att det sedan tunnar ut ju längre från denna vi kommer. Detta var förmodligen riktigt fram tills sociala medier tog fart. Nu stämmer det inte längre.
Om något finns anledning att tro att många länder har en bimodal fördelning, det vill säga att det finns två toppar som är rejält åtskilda. Enkelt uttryckt att det finns två befolkningar med vitt skilda värderingssammansättningar i samma land. Om vi återvänder till USA så har Pew Research Center gjort studie av detta. Av denna framgår att demokraters och republikaners värderingar var så nära varandra i valen 1994 och 2004 att de två pucklarna nära nog bildar en normalfördelning. Framme vid 2017 har värderingarna dragits isär och vi ser en bimodal fördelning ta form, två pucklar och en dal emellan. Sociala medier har troligen haft en stor betydelse för processen.
Även i Sverige finns undersökningar om värderingar hos partiernas väljare, till exempel nyligen en SIFO-undersökning beställd av TV4 (genomförd 10-14 juni 2019). Försöker man överföra dessa till kulturkartan så framträder även här en bimodal fördelning. Alla partiers väljare, utom SD:s, hamnar kring punkten som representerar Sverige i kulturkartan (eller längre mot det högra hörnet). SD-väljarnas värderingar tycks ha närmare till Rysslands eller Ungerns centrumpunkter. Situationen har en ironisk komponent i den mening att det är från de individer som utgör denna mindre puckel (15-20 procent av befolkningen) som det oftast anförs argument att alla ska »assimileras« och förmås att dela svenska värderingar. I själva verket är denna ensemble föga integrerade och inte särskilt benägna att anamma svenska värderingar. Det skänker också perspektiv åt det faktum att SD:s väljare har svag framtidstro och oftare än andra verkar vara av uppfattningen att Sverige inte alls fungerar: det är kanske inte så konstigt att de inte »känner igen sig« då de värderingsmässigt ligger långt ifrån övriga befolkningen? Ett annat område där klyftan framträder är synen på medier där en undersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet tidigare i år visade att 81 procent av svenskarna har mycket eller ganska stort förtroende för svenska nyhetsmedier medan bara 51 procent av SD:s sympatisörer delar den uppfattningen. Bara fyra procent av partiets sympatisörer känner mycket stort förtroende.
Tiotusenkronorsfrågan är förstås hur det kom sig att Sverige i dag har två befolkningar med radikalt olika värderingar. Sannolikt har de digitala informationsmiljöerna spelat stor roll även här. De svenskar vars värderingar närmar sig de ryska har i dag egna tidningar och (»alternativa«) medier, inte sällan finansierade av anonyma donationer och bemannade av vad de själva kallar medborgarjournalister. De har också egna grupper i sociala media och egna diskussionsfora på nätet. Gemensamt för dessa är en betydligt mörkare bild av läget i Sverige än den allmänt rådande och den som förmedlas i traditionella medier. Här tycks allt kretsa kring landets nära förestående kollaps, »politisk korrekthet« och påståenden som på olika sätt gör gällande att det rådande politiska systemet skulle vara »odemokratiskt«. Pikant är förstås att detta precis överensstämmer med de narrativ som sprutar ur Kremls trollfabriker (för en bra översikt av budskapen se Swedish Center for Russian Studies).
Spridningen av oroande och skrämmande budskap gynnas förstås av att vi människor lätt fångas av dåliga nyheter, rädsla och oro (för en bra genomgång, se Andreas Berghs »Två filter: Varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra dig«, Liberal Debatt 2017). Algoritmerna som styr sociala plattformar och sökmotorer är också utformade för att fånga vår uppmärksamhet och få oss att tillbringa mycket tid där. Upptäcker dessa att användaren intresseras av oroande inslag så ökar algoritmerna snabbt halten av sådana. Krafter som vill sprida oroande budskap och krafter som vill binda vår tid och vårt eget psyke samverkar således.
Hybridkrigföringens tidiga faser består enbart av informations- och påverkansoperationer och har sällan någon fysisk gestaltning. Det finns dock anledning att tro att det ryska hybridkriget gått in i en ny fas där det undersöks i vilken grad som individer och grupper inom andra befolkningar kan fås att begå samhällsskadliga handlingar. På ett flertal orter pågår påverkanskampanjer i syfte att åstadkomma en fysisk mobilisering, med flera lyckade resultat. Det för tillfället förmodligen mest kända exemplet på rysk propagandamobilisering gäller utbyggnaden av 5G. Till den egna befolkningen trycker Kreml ut mycket 5G-positiva budskap, men mot resten av världen råder en intensiv anti-5G-propaganda, vilket bland annat uppmärksammats av New York Times/Dagens Nyheter (»Din 5G-telefon kommer inte skada dig – men Ryssland vill att du ska tro det«, 2/6, 2019).
Så hur ser nästa fas i hybridkriget ut? Tillåt mig att använda en anekdot. Vi lånar ett namn från filmen »En man som heter Ove« och säger att min bekant »Ove« är en ganska normal svenskfödd, medelålders man som arbetar för hemkommunen. Han reparerar samhällskritisk infrastruktur, mest vatten och avlopp. På fritiden åker han snöskoter på skoterlederna som går längs kraftledningsgatorna, samma kraftledningar som går söderut från vattenkraftverken och som om de kapades i allra värsta fall skulle leda till att även kärnkraftverken gick i nödstopp och Sverige stannade. Han är snäll, social och allmänt omtyckt. På kvällarna är dock »Ove« en internetkrigare som önskar de flesta svenska politikers omedelbara död och stolt hävdar att det är bättre att människor födda i andra länder dör än att de kommer till Sverige. Han sprider troget Kreml-narrativen via sina sociala medier, speciellt det om att Sverige är en »failed state«. Samtidigt är han övertygad om att han är en svensk patriot. Frågan är om »Ove« skulle kunna övertygas om att utföra små sabotage på kommunens vatten, avlopp och el för att visa för alla att samhället verkligen håller på att braka ihop, att han hela tiden haft rätt? Den typen av påverkansförsök skulle kunna vara nästa fas av hybridkriget.
Ska man tro Försvarsberedningens slutrapport från tidigare i år (»Värnkraft – inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025«) skulle slutmålet för den ryska påverkan vara en militär invasion av något slag enligt de doktriner och den världsbild som rådde förra årtusendet. Men invasioner är mycket komplicerade och kostsamma, såväl i pengar, anseende som i geopolitiskt inflytande. Det hybridkrig som nu pågår försvagar, splittrar och förvirrar Sverige och EU vilket istället ökar Rysslands och andra länders geopolitiska inflytande. Det är min bestämda uppfattning att slutmålet för det pågående hybridkriget inte är en invasion. Låt mig förklara varför.
Det finns flera organisationer som gör hedervärda insatser för att analysera och mildra effekterna av informationskriget. Ändå är min uppfattning att vi håller på att förlora. Därför borde vi, i tillägg till det som redan görs, intressera oss mer för hur informationskriget skulle kunna få ett slut. I centrum hamnar då frågan om varför kriget överhuvudtaget bedrivs. Rysslands-kännare och experter på psykologisk krigföring brukar nämna två typer av skäl:
1: Inrikespolitiska, att klassisk »Sweden-bashing« går hem i stugorna i Ryssland. Inhemskt missnöje kan då viftas undan med »Men titta på Sverige då, de har ju no-go zones. Det är ändå vårt samhälle som är på rätt väg!«. Jämför gärna med Trumps »Last Night in Sweden«-narrativ.
2: Att försvåra ytterligare EU-integration, framför allt för att undvika skapandet av en EU-armé.
Trots ansenlig skillnad i befolkningsstorlek är Rysslands BNP (bara) ungefär lika stort som de nordiska ländernas samlade. Rysslands export av förädlade varor och tjänster är att jämföra med Sveriges. Även om Ryssland både betraktas och ser sig självt som en supermakt är den ekonomiska realiteten en annan. Ryssland kan militärt framgångsrikt hota enskilda EU-länder ett och ett, men en gemensam EU-armé skulle helt rita om det geopolitiska landskapet.
Ställd inför en sådan verklighet skulle Rysslands incitament förändras. De ryska trollfabrikerna har under lång tid arbetat för ett söndrat, populistiskt och nationalistiskt Europa. Framgången har inte uteblivit utan tvärtom har ett antal rent fascistiska politiska partier trätt fram och de nationalistiska, EU-kritiska och i delar fascistoida krafterna i Europaparlamentet gick starkt framåt i årets val. Men Kremls önskan att se dessa krafter vid makten stannar rimligtvis vid den punkt där de förfogar över EU-ländernas militära förmåga. Ett välbeväpnad fascistiskt EU vore ett militärt hot och skulle erinra om andra världskrigets fasor. Då är dagens fredsälskande (och tryggt demokratiska!) grannar betydligt frommare. Det är kanske för mycket att hoppas på en våg av studentutbytesprogram och gemensamma kulturprojekt, eller att den ryska propagandamaskinen tvärvänder och blir prodemokratisk, men den i dag så hotfulla ryska björnen skulle åtminstone bli lite mer av en teddybjörn. Och det skulle ju inte skada.
Huvudskälet till denna redan långa utläggning är förstås Försvarsberedningens förslag som i alltför stor utsträckning beskriver framtidens försvar som ett fokuserat på krut och kulor. Enligt detta ska enorma summor skattemedel ägnas åt att kapprusta med Ryssland man-mot-man, vilket är precis vad Kreml vill. Istället för att adressera det pågående hybridkriget bejakar och förstärker Försvarsberedningen den hotfulla skenbild som Kreml sprider.
Vägen framåt måste börja i insikten att krig på 2000-talet är något annat än det vi läst om i historieböckerna. Dagens hybridkrigföring är mycket mer kostnadseffektiv, diskret och svårbemött än förra årtusendets. Vi behöver därför nya lösningar och asymmetriska svar med potential att sänka konfliktnivån eller göra slut på kriget helt och hållet. En EU-armé vore ett sådant grepp som helt ritar om spelplanen.
Per Ödling är professor i telekommunikation vid Lunds universitet. Denna text är skriven i egenskap av debattör i demokratifrågor. Texten ansluter till tankar i LD 3/2014 där Ödling argumenterade för nödvändigheten med en EU-skatt.
per.odling@eit.lth.se