Tema

Tolerans och tillit i mångkulturens Sverige

Text: Pontus Almquist

Att tolerans inte är närvaron av kärlek inför något, utan frånvaron av hat inför det samma har allt mer kommit att bli dogm inom svensk debatt. Detta speglar också ordbokens definition av ordet: den som tolererar tål, finner sig i, har överseende med något. Den som exempelvis tolererar homosexuella är alltså inte med nödvändighet en person som slåss för dessas rättigheter, utan någon som har överseende med att homosexuella existerar. Tolerans i samhällelig kontext gör en inte nödvändigtvis – med andra ord – på något sätt behjärtansvärd.

Tolerans har emellertid inte alltid haft denna betydelse i offentlig debatt. När Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt använde begreppet, under sina respektive eror, i politiska diskussioner om invandring torde betydelsen snarare ha handlat om något som var belagt med positiva skyldigheter. Den som tolererade exempelvis islam som fenomen i Sverige skulle mer än att ha överseende med islam, även till viss del ha en bejakande och välkomnande inställning till att religionen fanns i Sverige.

Denna förskjutning i diskursen om tolerans speglar den konservativa förskjutning som skett i debatten om invandring och integration. Vilka moraliska krav som rimligen bör ställas på anständiga samhällsmedborgare i fråga om tolerans är inget som denna text behandlar, även om ett liberalt minimikrav torde vara att man i alla fall finner sig i kulturell diversitet inom rättsstatens och demokratins gränser.

Ett samhälle såsom Sverige, vilket på ganska kort tid har gått från att vara nästan rakt igenom kulturellt homogent till att bli ett av västvärldens mest kulturellt heterogena länder, tampas ofrånkomligen med värdekonflikter som bland annat tagit sig uttryck i hårdföra debatter om hederskultur, böneutrop, könssegregerade badtider, skolavslutningar i kyrkan och religiöst anpassade skolmåltider. Kulturellt homogena länder mister onekligen mycket av det samhällen som Sverige vinner, men är samtidigt naturligen mer fria från denna typ av kulturella friktioner. Och vad gör då dessa friktioner med den mellanmänskliga, sociala tilliten?

Inom samhällsvetenskapen råder konsensus om att en hög social tillit – att människor litar på varandra – är en grundbult för en stark och välfungerande demokrati. För om människor inte litar på varann – hur ska då folk våga göra investeringar? Lämna barnen på dagis? Ett samhälle utan mellanmänsklig tillit spricker följaktligen såväl ekonomiskt som socialt.

En lång rad studier har tittat på om det eventuellt finns ett negativt korrelationssamband mellan etnisk mångfald och social tillit. I en metastudie publicerad i Ekonomisk debatt (nr 8 år 2016) tittar masterstudenterna Simon Nissling och Jonas Lundstedt på en del av dessa. De konstaterar att ingen konsensus finns om ett sådant samband i europeisk kontext, men att den lokala tilliten är något sämre i samhällen med hög grad av etnisk mångfald.

Lena Andersson förklarar kärnfullt i sin essä Grupptillhörighet är inte politik (Timbro förlag) att vi bör se med tillförsikt på sammanhållningen i vårt etniskt diversifierade samhälle. Varför världens bästa länder ligger västerut beror på att de normer och den kultur som vi anammar helt enkelt är mest framgångsrik och mest attraktiv. Fenomen som klaner och hederskultur har inte alls samma bäring som individualism, varför förortens flickor och för den delen pojkar kommer att söka sig bort från detta. Sammanhållning uppstår på så sätt ur den spontana ordningen.

Vad kan vi då lära av detta? Intellektuellt kan man dra slutsatsen att vi som försvarar det etniskt och kulturellt diversifierade samhället bör vara ödmjuka inför att friktioner ofrånkomligen uppstår, men att dessa för det första inte bör överdrivas och dessutom bör ställas emot det moraliska pris vi hade behövt betala om vi underlåtit en plats för krigsdrabbade och förföljda att söka skydd. Politiskt kan slutsatsen dras att den relativt nya lagen som tvingar kommuner att ta emot asylsökande, ur hänseendet lokal social tillit, rimligen bör vara kvar.

Pontus Almquist är engagerad i LUF, studerar juristprogrammet vid Uppsala universitet och är en av deltagarna i Liberala skrivarakademin 2019.
@tygpaseliberal

Fler artiklar av Pontus Almquist

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar