Tema

Poppers paradox skär rakt in i vår samtid

Text: Richard Böhme

I diskussioner om hur det öppna samhället bäst bör bemöta extremism citeras ofta den så kallade toleransparadoxen. Formulerad av den österrikiske filosofen Karl Popper (Det öppna samhället och dess fiender, 1945) beskriver den problematiken kring hur ett öppet och tolerant samhälle bör hantera just extremism och intolerans. En ofta citerad fras lyder i översättning: »om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem.«

Detta är något de som värnar ett öppet och demokratiskt samhälle borde kunna hålla med om. Även ett tolerant samhälle måste ha rätt att försvara sig för att kunna förbli just tolerant. Att förvägra de intoleranta tolerans är helt enkelt ett nödvändigt ont för att säkra själva toleransens överlevnad. På senare tid har ofta toleransparadoxen framförts för att kritisera undfallenhet mot nynazism och militant islamism. Krafter som högst påtagligt utgör ett hot mot det öppna samhället. Man anför här toleransparadoxen som stöd för att förbjuda inte bara handlingar utan även åsiktsyttringar. Popper själv anser också att rörelser som »uppviglar till intolerans« bör förbjudas.

Det hela framstår som tämligen okomplicerat, förbjud intoleranta organisationer och bli av med intoleransen. Detta förblir dock bara okomplicerat så länge det råder full enighet om vem som egentligen är den intolerante. Gör det det?

Några vinterveckor 2016 befann sig toleransbegreppet mitt i debatten. Ivar Arpi beskrev här vad han kallade för »den nya vänsterns intolerans« och hävdade att medan vi blivit mer toleranta med avseende på till exempel sexualitet och härkomst så har toleransen minskat gentemot »politiska avvikare« (Svd 3/1-16). Hynek Pallas besvarade det med att »det är inte intolerant att inte tolerera rasism« (Svd 6/1-16). Denna debatt var huvudsakligen sansad. Rör man sig sedan ut på den identitetspolitiska skalan anser både höger och vänster varandra vara rent av brottsligt intoleranta och är ständigt redo att beskära varandras demokratiska rättigheter. Definitionsfrågan blir helt avgörande.

Popper själv erbjuder oss några exempel på hur en intolerant rörelse, alltså en som inte kan tolereras, beter sig: »de kanske förbjuder sina anhängare att lyssna på rationella argument, […] och lär dem att bemöta argument med knytnävens hjälp«. Att acceptera våld som politisk metod diskvalificerar en organisation från den toleranta gemenskapen.

Popper komplicerar det hela ytterligare med att förtydliga, »med denna formulering menar jag till exempel inte att vi alltid bör undertrycka framförandet av intoleranta filosofiska tankar; så länge vi kan bemöta dem med rationella argument och hålla dem under kontroll.«

Här djupnar paradoxen. Intoleranta yttranden som så att säga följer de toleranta spelreglerna bör inte nödvändigtvis undertryckas.

Utöver de rent principiella så finns det flera skäl till detta. En för hård repression mot de som vi inte anser tillräckligt toleranta kan öppna upp för kålsuparanklagelser från de intoleranta; offer- och martyrberättelser kan stärka den interna sammanhållningen och rent av väcka sympati utifrån och på sikt riskera att gynna intoleransen.

Fram träder ett pragmatiskt resonemang där synen på att undertrycka intolerans hela tiden är instrumentell. Det är toleransens bevarande som har ett egenvärde, att inte tolerera den intolerante är bara ett medel för att värna toleransen och ska användas då det får avsedd effekt.

Det är inte heller bara graden av intolerans som avgör hur det öppna samhället ska bemöta den. Det handlar också om det öppna samhällets egen kapacitet. Poppers sammanfattande slutsats lyder att vi »måste […] förbehålla oss rätten att inte tolerera de intoleranta«.

Att toleransparadoxen känns så aktuell är i sig ett varningstecken. Dels för att det är ett symtom på ökade hot mot det öppna samhället men det är också ett symtom på ett bristande förtroende för vår förmåga att möta dem. Är man stark måste man som bekant vara snäll, men det är också den starke som har råd att vara det.

Richard Böhme är vikarierande ledarskribent på Hallands Nyheter och en av deltagarna i Liberala skrivarakademin 2019.

richard.bohme@hn.se

Fler artiklar av Richard Böhme

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar