På djupet

Liberalism bortom barockträdgården

Text: Gina Gustavsson

Tänk dig att du promenerar i en fransk barockträdgård, kanske vid Drottningholms slott. Eller bakom Versailles. På båda sidor flankeras du av tuktade buxbomshäckar i symmetriska mönster. Framför dig sträcker sig formklippta lindar i raka led. Långt där framme sammanstrålar grusgångarna vid en staty av solguden Apollo, som placerats i en harmonisk mittpunkt. Här råder ordning och förutsägbarhet. Du behöver knappast stanna upp och rådslå med ditt sällskap över vilken väg ni ska ta. Slutmålet är givet oavsett era individuella olikheter i kynne och smak.

Det är just ut på en sådan promenad som Lena Andersson tar läsaren i »Om falsk och äkta liberalism«. Det ligger onekligen något uppfriskande i att, i en tid som hyllar det avvikande, unika och självupplevda, tvingas ut i detta enhetliga upplysningslandskap. Andersson slår ett slag för tråkigheten och förutsägbarheten. Grönhåriga kulturradikaler med säkerhetsnålar i kinderna och ett vidlyftigt sexliv är inte nödvändigtvis mer liberala, menar hon, än prydliga samhällsmedborgare med Volvo och villa. Friheten, menar hon, kräver nämligen »en strukturell världsbild, inte en upplöst«. Fienden, det är tydligt, är alla försök att knyta liberalismen till »postmoderna honnörsord som relativism, pluralism, ambivalens och osäkerhet«. Tvärtom mot vad vi ofta fått höra, menar Andersson, så är detta med att vara liberal inte alls att vara kluven.

Ja. Och nej. Som så ofta under läsningen av denna bok skriver jag ett uppfordrande »både och!« i marginalen. Och det är inte för att jag kapitulerat inför den »tankens velighet« som Andersson vänder sig mot. Både och behöver nämligen inte alls vara något »lojt och sladdrigt«. Tvärtom kan det, precis som friheten, vara något av det svåraste som finns.

Anledningen till att liberaler inte helt bör släppa taget om kluvenheten har ytterst att göra med att liberalismen, i alla fall ur ett politisk-teoretiskt perspektiv, inte som för Andersson är en idé som kan drivas till sin spets (i det här fallet idén om att människan på ett meta-fysiskt plan är fri och självägande). Istället är den ett samhällstillstånd som ser till att individen faktiskt också har en verklig frihet i sitt liv. Och som sådan kräver liberalismen en ständig och ansträngande balansakt mellan olika idéer. Liberalism handlar alltså inte om att få människor att inse en sanning en gång för all – även om sådana sanningar finns – utan om att förmå dem att låta andra människor vara, trots allt de tror sig ha insett, sant eller ej.

Det betyder inte att liberalismen passar väl ihop med all slags kluvenhet. Andersson har helt rätt i att sanningsrelativismen utgör en alltför skakig grund för liberalismen – och även, det förtjänar att tilläggas, för demokratin. Detta är en vedertagen sanning för de flesta tänkare inom analytisk politisk teori som försökt hitta hållbara argument för liberalism och demokrati. Är inget mer rätt än något annat så kan vi lika gärna förtrycka friheten som slå vakt om den.  Är man nihilist och alltså inte tror att det finns någon sanning alls i värdefrågor så ligger det ofta rentav närmare till hands att bli fascist än liberal och hävda att makt ger rätt. Så om valet verkligen står mellan Platon och de nihilistiska sofister han ägnar stor möda åt att vederlägga så är det sant att liberaler har mer gemensamt med den förre.

Men nu finns det ju fler svar på frågan om det rättas och godas natur än de som ges av platonismen och nihilismen. Genom att lägga allt sitt krut på dessa två ytterligheter förbiser Andersson en viktig allierad för liberaler, både filosofiskt, psykologiskt och idéhistoriskt. Denna position är pluralismen, som hon buntar ihop med relativismen trots att mycket har skrivits om hur de två skiljer sig åt.

Pluralismen – eller värdepluralismen, för att vara mer specifik och skilja den från pluralism i en mer politisk bemärkelse – vilar på antagandet att det visst finns objektiva värden. Men till skillnad från monister som Platon, liksom utilitarister som Bentham eller dygdeetiker som Kant, menar värdepluralisten att dessa värden är inkommensurabla, det vill säga inbördes ojämförbara. Det finns alltså ingen överordnad valuta, som dygd eller nytta, som vi kan mäta olika moraliska utfall i. När vi väljer mellan rättvisa och barmhärtighet, frihet och jämlikhet, eller gemenskap och självständighet, så tvingas vi därför oundvikligen att betala ett pris för det ena värdet i form av det andra. Vi måste offra något, något som har ett objektivt värde. Och ingen perfekt och smärtfri lösning på sådana dilemman existerar. Det finns ingen facit.

Men det finns svar som är klokare än andra. De hittar vi dock inte i metafysiken utan i den praktiska visdom som Aristoteles kallar för fronesis och som lägger stor vikt vid förmågan att uppfatta de särskilda omständigheterna i varje fall, snarare än vid att hitta den korrekta abstrakta principen att applicera på fallet. I en värdepluralistisk värld är ett gott omdöme av yttersta vikt.

Olika varianter av värdepluralism har spelat en avgörande roll för liberalt tänkande, hos alltifrån Machiavelli under den italienska renässansen och John Stuart Mill i det viktorianska England, till 1900-talets amerikanska politisk-teoretiker som John Rawls, Charles Larmore och den samtide William Galston. Men allra mest känd för att ha kopplat värdepluralismen till liberalismen är den rysk-judisk-brittiske Oxfordprofessorn Isaiah Berlin (1909-1997).

Berlin liknar värdepluralister vid rävar, som rör sig inom ett stort område och jagar många olika byten. De arbetar inte utifrån en enda överordnad princip, utan anpassar sig till olika landskap och situationer. Monister är istället som igelkottar; de täcker en mycket mindre yta men mer metodiskt. Och när faran lurar försvarar de sig alltid på samma sätt, ihoprullade med taggarna utåt. »Räven vet många saker, men igelkotten vet en stor sak«, som Archilochos ska ha sagt i fabeln som Berlin byggde vidare på.

Varför skulle då en liberal behöva värna de pluralistiska rävarna framför de monistiska igelkottarna? Detta har många framstående politisk-teoretiker debatterat i årtionden. Flera av de argument Berlin skisserar har rekonstruerats och förkastats. Två av dem, menar jag, framstår dock som hållbara.

Det första argumentet är psykologiskt: För rävar ligger bejakandet av mångfald nära till hands, medan igelkottar tenderar att ha svårare att föredra olikhet. De kan kanske fås att gå med på att ändå tolerera vad de ogillar, men så fort de upplever sig vara hotade riskerar taggarna att fällas ut. I ett samhälle med väldigt många igelkottar kommer friheten därför alltid att leva farligt. Detta har stöd i den socialpsykologiska forskningen. En av de starkaste gemensamma nämnarna bakom intolerans, främlingsfientlighet och skepsis gentemot individuella rättigheter tvärs kulturer är just motviljan mot olikhet och mångfald (inte, som man skulle kunna tro, skepsis mot förändring). Denna aversion ligger djupt rotad hos många människor oavsett samhällsklass och översätts lätt till stöd för en illiberal politik så fort tillvaron framstår som hotfull (se t.ex.«The  Authoritarian Dynamic« av Karen Stenner, 2005).

Det andra argumentet är antiutopistiskt. Berlin menade att sökandet efter moralisk perfektion och slutgiltiga svar på ett politiskt plan tenderar att leda till tyranni. Är vi värdepluralister måste vi tvärtom göra upp med den förståeliga, men barnsliga, förhoppningen om att alla moraliska problem har en lösning. Den mänskliga tillvaron är inte ett gigantiskt kosmiskt pussel där alla bitar passar ihop. Inser vi det, menade han, så förstår vi också att alla politiska utopier är orealistiska. Det bästa vi kan hoppas på är ett »instabilt ekvilibrium«, en bräcklig balans i politiken, som inte syftar till att upplösa de oundvikliga värdekonflikter som uppstår utan snarare hjälper oss att hantera dem på ett fredligt vis. Med andra ord: Om vi är värdepluralister framstår ett liberalt samhälle, med stor frihet och mycket oenighet, som det bästa vi kan hoppas på i politiken.

Den liberal som bara håller sig i upplysningens tuktade trädgård missar alltså en väsentlig del av liberalismen, både filosofiskt och historiskt. Liberalismen måste visserligen rymma de symmetriska buxbomshäckarna, det stämmer. Den som helt förkastar sanning och gemensamt förnuft är ingen stabil vän av frihet och liberal rättigheter. Men det Lena Andersson förbiser är att liberalismens landskap också sträcker sig mycket vidare än så.

Liberalen har goda skäl att våga sig bortom de välorganiserade lindalléerna, in i den lummiga engelska parken, den som är inspirerad av romantiken och dess värdepluralism. Här råder en lätt känsla av kaos. Borta är all förutsägbarhet, all symmetri, alla raka linjer. Träden har inte tuktats förvillande lika varandra. Istället är de egensinniga, knotiga, som Kant beklagade sig att människans virke också är till sin natur. De växer åt olika håll, i linje med sitt inre väsen, som John Stuart Mill menade att människor skulle göra. Det finns inget tydligt blickfång, ingen Apollo, inte alltid ens någon sol. Istället får vi drömlika skymtar av tempel och paviljonger, kanske en kvarn, när vinden skiljer på grenarna. Och in och ut ur skuggorna ilar rävarna, de som vet många saker.

Gina Gustavsson fil dr. i statsvetenskap och docent vid Uppsala universitet.

Gina.Gustavsson@statsvet.uu.se

Fler artiklar av Gina Gustavsson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar