På djupet

Har Andersson slutat att bry sig om rättvisa?

Text: Payam Moula

»Poststrukturalismens epistemologiska grund, subjektivismen, och dess ontologiska grund, nihilismen, torde med andra ord vara hållningar som anhängare ansluter sig till för att de håller dem sanna«.

Det här citatet från Lena Anderssons »Om falsk och äkta liberalism« fångar dess kärna. Boken, som jag förväntade mig skulle handla om politisk filosofi, handlar till stor del om metafysik och det teoretiska projektet är tyvärr inte särskilt imponerande. I stället för att fördjupa mig i metafysik och platonism tänker jag här försöka förklara varför hennes bok är i konflikt med svensk (europeisk) liberalism; och varför liberalers reaktion säger något om samtiden.

»A person may cause evil to others not only by his actions but by his inaction, and in either case he is justly accountable to them for the injury.« – John Stuart Mill

Andersson landar i att den äkta liberalismen är den libertarianska; det vill säga idén att en människa äger sig själv och att en teori om rättvisa måste bygga på detta. Att man äger sig själv låter bra, ungefär på samma sätt som »alla människor är lika mycket värda«. Men exakt vad det innebär får vi inget svar på, inte heller på vilka argument den här rättigheten baseras.

Idén om naturrätt som många libertarianer, och Andersson, bygger sin teori om rättvisa på görs ibland narr av hos filosofer. Jeremy Bentham skrev berömt att idén är »nonsens på styltor«. Alasdair MacIntyr skrev att tron på naturrätten är »likadan som tron på häxor och enhörningar«.

Om detta kan man vara oense, men att libertarianer har svårt att förklara varifrån den här rättigheten kommer eller varför den exi-
sterar är erkänt. Personligen tycker jag idén att människor kan ägas är suspekt. Människor är tänkande subjekt, inte objekt. Nozick, den kanske mest berömde libertarianen skriver själv i sin bok att han inte erbjuder en »precise theory of the moral basis of individual rights.« Om man skriver en bok som går ut på att libertarianer är äkta liberaler och att andra, det vill säga majoriteten av liberala filosofer och politiker, är falska liberaler bör man rimligen försvara eller förklara naturrätten. Det lyckas inte Andersson med.

Min främsta kritik mot den »äkta liberalismen« är inte den svaga grunden den står på. Det är hur minimalistisk och intetsägande den libertära läran kan vara. Detta märks när Andersson kritiserar »kroppsaktivism«, »metoo« och »kulturradikala frisyrnormbrytare«. För libertarianer existerar inte orättvisor på samma sätt som för liberala feminister.

En libertarian frågar sig »har personens självägandeskap blivit kränkt?«, liberala feminister frågar sig »Varför blir kvinnor i högre utsträckning behandlade utifrån sitt kön i stället för sin person? Att vara feminist innebär att erkänna att det finns obefogade skillnader i vilka förutsättningar och villkor könen har; och att vilja göra något åt dem.

Att Andersson ägnar större energi åt människor med icke-symmetriska frisyrer än åt köns-orättvisor är talande för en större poäng. Hennes äkta liberalism bryr sig inte om orättvisor. Ska vi förstå kroppsaktivism och metoo så måste vi förstå att det handlar om individer som drabbas av orättvisa och är förbannade. Detta gäller för fler grupper av individer: De som blir negativt särbehandlade utifrån sin hudfärg eller sexualitet, eller de som får sämre chanser i livet på grund av att de föddes in i en fattig familj.

Sättet vilka orättvist behandlade individer gör motstånd på skiljer sig. De är inte alltid »rationella« utifrån en teoretisk plan om det mest förnuftiga sättet att göra motstånd på. Man kan diskutera hur individer bedriver aktivism, men i stället för att kritisera formen för motstånd borde en frihetsrörelse ställa sig på de förtrycktas sida. För en libertarian är allt detta problematiskt. Fastän liberalismen skapades för att bryta upp orättvisor så existerar de inte, som politiska problem, för den »äkta« liberalismen. Det enda som existerar i en politisk bemärkelse är om någon kränkt självägandeskapet eller inte. För »äkta« liberalism handlar inte om orättvisor. Den handlar inte om samhällsproblem. Den handlar inte om det goda livet, det goda samhället eller om gemenskapen vi är dömda till.

Hade jag varit liberal hade jag förmodligen blivit arg över att Andersson hade kallat mig för en falsk. Det faktum att så få tycks ha blivit arga säger tyvärr något om den svenska liberalismen i dag.

Payam Moula är licentiat i filosofi och chefredaktör för socialdemokratiska Tiden Magasin.

@PayamMoula

payam@tstiden.se

Fler artiklar av Payam Moula

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar