Viktiga tänkare blir inte överspelade bara för att nya tankar tillkommer. Få vill antagligen i dag försvara Platons stillastående samhällsideal där alla visste sin plats och bara en utvald elit behövde tyngas av sådant som bördan av att kunna läsa. Men grunden för Platons – och många andra klassiska filosofers – tänkande var inte desto mindre att det finns sådant som är rätt och sant, oavsett hur människor vill tänka om världen och sig själva. Den utgångspunkten är fortfarande giltig.
Lena Andersson går i närkamp med tankegångar som liberaler bör akta sig för. Det finns i dag en föreställning om att allt är relativt, att alla har rätt till sin egen sanning – och att det enda argument som duger för att välja en viss samhällstyp (till exempel en rättsstat med personlig, politisk och ekonomisk frihet) är att vi tror att de mätbara resultaten blir »bättre« än med andra samhällsmodeller.
Men ett sådant sätt att tänka rycker undan grunden för friheten. Den äkta liberalismen kan inte utgå från en bedömning av vilka följder som vi tror oss kunna mäta upp av det ena eller andra politiska arrangemanget. I ett fritt samhälle har individen vissa rättigheter bara genom att existera och dessa måste vara gemensamma för alla medlemmar av människosläktet.
Liberalismens konkurrenter, till höger och vänster, har ifrågasatt just detta. Och i dagens värld ifrågasätts samma synsätt av dem som sätter sådant som nation eller identitet över varje individs särart och människosläktets enhet. Lena Andersson visar vari tankefelen består.
Hon tycks också mena att den syn på kunskap och vetenskap som utvecklats av den liberale filosofen Karl Popper (1902-1994) skulle vara ett problem i sammanhanget – att den skulle bidra till uppfattningen att ingenting hålls för sant och att allt således blir relativt. Men Popper anser inget sådant.
För Popper är synen på politik intimt förbunden med just synen på kunskap och vetenskap. Hans vetenskapssyn utvecklas i verk som The Logic of Scientific Discovery (1959), Conjectures and Refutations (1962) och Objective Knowledge (1972). Men de genomsyrar också hans allra viktigaste verk, The Open Society and It´s Enemies (1944, på svenska 1980-81 och 2018).
Popper betraktade The Open Society som sin krigsinsats mot samtidens diktaturläror. Och just genom att hans attack handlade om dessa lärors falska anspråk på »vetenskaplighet« så blev resultatet desto mer förödande, samtidigt som det liberala, demokratiska alternativet ställdes på en fastare grund än tidigare. Poppers vetenskapssyn vände samtidigt upp och ned på ett antal slentrianmässigt invanda föreställningar, men hans uppfattningar har numera en självklar plats i alla diskussioner om vetenskaplig metod.
Popper växte upp i Wien under de kaotiska åren efter första världskriget och drogs som ung till moderörelser som marxism och psykoanalys. Men hans studier i filosofi gjorde att han gradvis kom till insikt om att det som tycktes vara dessa teoriers överlägsna styrka, nämligen förmågan att kunna förklara varje tänkbart fenomen, i själva verket var en ödesdiger svaghet.
Till skillnad från marxismen och psykoanalysen utsatte sig en annan av tidens nya teorier, Einsteins relativitetsteori, för risken att kunna motbevisas. Ett berömt experiment av två brittiska astronomer visade att en förutsagd avvikelse i den bana som ljuset från en stjärna följde när det passerade nära solen verkligen kunde iakttas. Men den viktiga poängen, förstod Popper, var inte att förutsägelsen slog in, utan att resultatet av experimentet hade kunnat bli ett annat. I så fall hade teorin fått lov att modifieras, formuleras om eller helt överges för att ersättas av en ny som i sin tur måste testas på samma sätt.
Kriteriet för en teoris vetenskaplighet var inte dess förmåga att överleva varje tänkbar prövning – utan tvärtom att den formulerades så att den skulle kunna motbevisas, falsifieras, av observationer som gav ett annat resultat än vad teorin förutsade. Eller, annorlunda uttryckt, det som gjorde en teori eller en utsaga vetenskaplig var inte dess förmåga att »förklara allt« utan i stället dess förmåga att utesluta eller förbjuda vissa tänkbara händelser.
Men falsifierbarhetskriteriet innebär inte att det inte skulle finnas någon sanning eller att allt skulle vara relativt. Sanningen finns, fastslår Popper, saken är bara den att vi aldrig kan vara helt säkra på att ha nått »ända fram«. Däremot kan vi mycket väl veta något annat, nämligen vad som är falskt. Och genom öppenhet och kritisk diskussion så kan vi gemensamt förbättra vår kunskap ännu mer. Men i vår samtid, säger han, tycks många värdera ett dunkelt och pretentiöst språkbruk högre än sådana värden som »sanning, sökande efter sanning, eller att närma sig sanningen genom att eliminera felaktigheter«.
Sanningen finns, men vår kunskap om sanningen är alltid provisorisk. Vetenskapen är en ständigt pågående process där djärva teorier formuleras, testas, godtas tills vidare eller ersätts av nya teorier som i sin tur testas på samma sätt. Och den grundläggande tanken att framsteg sker genom kritik kan inte begränsas till vetenskapens värld utan gäller för all mänsklig verksamhet. Demokratins fiender är också fiender till fritt kunskapssökande och kritisk prövning. Och att välja den kritiska metoden framför diktaturlärornas dogmatik är också, fastslår Popper, ytterst ett moraliskt val. Liberalismen kan inte grundas på relativism, varken när det gäller verklighetsbilden eller värderingarna.
Därför är det också missvisande att påstå att Popper inte skulle intressera sig för frågan om statens makt över individen eller för människans naturliga rättigheter på det sätt som så många andra filosofer har gjort. Det är sant att Popper inte uppehåller sig särskilt mycket vid sådana teman, men förklaringen är att han börjar sin resa genom den filosofiska terrängen på ett annat ställe än vad till exempel Mill, Rawls och Nozick har gjort.
Men själva förutsättningen för den kritiska processen, inom såväl vetenskap som politik, är ju uppenbarligen att staten inte är för stor eller mäktig, att dåliga härskare lika väl som dåliga politiska program eller tveksamma vetenskapliga idéer kan kritiseras och att de styrande och mäktiga kan kontrolleras och bytas ut. Om politiska reformprogram som syftar till att öka tryggheten och utjämna människors livschanser konstaterar Popper: »Endast frihet kan göra tryggheten säker«. Och på ett annat ställe: »Om friheten förloras är allt förlorat«. Den som skriver sådant är ingen relativist.
Att det verkligen är på det sättet blir ännu tydligare om man tar del av den analys av en subtil men viktig skillnad mellan Popper och Friedrich Hayek som presenteras av Poppers medarbetare M A Notturno (nu vid Central European University) i antologin Från ett öppet universum (2011). Popper och Hayek stod varandra nära, både personligt och filosofiskt. Men de var inte överens om allt. Hos Hayek finns, som Notturno påminner oss om, en öppning för att acceptera socialism med åtföljande maktkoncentration och risk för växande ofrihet – om det skulle gå att visa att en sådan ordning skulle vara ekonomiskt mer effektiv. Hayek trodde inte att något sådant skulle gå att visa, men det intressanta här är att han faktiskt relaterar frihet till ekonomisk effektivitet.
Det är en tanke som Popper direkt avvisar. En centralstyrd ekonomi leder, konstaterar han, till tyranni. Men det är fel att avvisa ett tyranniskt system på ekonomiska grunder. »Även om det vore sant att en centralstyrd statlig ekonomi är överlägsen en fri marknad så skulle jag motsätta mig den centralstyrda ekonomin.« Och vidare »Det är inte kommunismens ineffektivitet vi bör bekämpa, utan dess omänsklighet och dess inneboende fientlighet till frihet.«
Till sist: Lena Andersson skriver att om man accepterar tanken att faktiska förhållanden bara är »sociala konstruktioner« så blir en av konsekvenserna att man också hamnar där högerextremister placerar sig när det gäller Förintelsen.
Kanske finns det personer som försöker blanda bort korten på detta sätt. Men Förintelseförnekandet är inget annat än en medveten och avsiktlig lögn. Det erkänns ofta också öppet. »Det är så j-a effektiv propaganda« och »det gäller att sänka slagskeppet Auschwitz« är två uttryck som förekommit i sammanhanget. Syftet är att förolämpa offer, överlevande och efterlevande, och att skapa en sorts acceptans för påståendet att judarna ljugit ihop folkmordet för att pressa världen på pengar och sympati. Så ska vägen beredas för en upprepning. Snart »tar vi sex miljoner till«, som det hette i en sångtext av ett svenskt vit maktband.
Om vi vill hålla på sanningen så måste vi inse att också den medvetna lögnen existerar.
Håkan Holmberg är tidigare politisk chefredaktör i Upsala Nya Tidning och bland annat författare till Att
läsa Karl Popper (Timbro 1983), Popper och politiken i antologin Från ett öppet universum (H:ströms 2011) och förordet till svenska upplagan av Det öppna samhället och dess fiender (H:ströms 2018).
hakanholmberg51@gmail.com