Listan över riksdagsledamöter sedan valet 2018 gör en smärtsamt medveten om att det är få som befinner sig i riksdagen utan att prioriterat partiet framför nästan allt annat. För den som önskar göra politisk karriär kan vägen tyckas solklar; några år i ungdomsförbundet gör att värdefulla kontakter knyts som sedan kan växlas in mot maktpositioner i nomineringskommittér, riksdagsgrupp eller partistyrelse.
I många fall handlar det om att »göra partiet« snarare än att utbilda sig eller skaffa sig arbetslivserfarenhet. De som är aktiva i ungdomsförbund vet att de festar med några av morgondagens makthavare. De vet vad belöningen för långt och troget engagemang kan vara, speciellt i dagsläget när partiernas medlemstal är sviktande och intresset för politiskt engagemang är lågt.
Inför val blir det tydligt vilka strukturer som finns i partierna. Gemensamt för alla toppkandidater i det senaste Europaparlamentsvalet var att i princip alla redan var förtroendevalda politiker eller hade något politiskt uppdrag. Alla utom Emma Wiesner (C), en okänd civilingenjör från Västerås. Trots att hon var den enda kandidaten högt upp på listan utan ett politiskt förtroendeuppdrag och därmed politisk plattform fick hon få över 20 000 kryss, långt fler än många etablerade politiker som kom in i parlamentet tack vara sin listplacering. Wiesner kom snubblande nära att kryssa sig in. Att som relativt okänd lyckas bygga ett så stort förtroende på så kort tid borde göra henne till en förebild för alla unga politiker som strävar efter att »bli något«.
Politiken behöver färre outbildade stjärnskott, inte fler. Den som bara har partiet har inte någonting att falla tillbaka på. Ett snedsteg och man riskerar inte bara sin enda arbetsinkomst, utan även mångåriga relationer och kanske till och med hela sin vänskapskrets. Att stå på fel sida i en fråga kan bli förödande för många år framöver.
Det märks tydligt vilka i politiken som kan veva och kritisera ledningen utan rädsla för att bli petade. Hanif Bali (M) är ett lysande exempel på någon som lyckats göra sig populär, hos alla utom partiledningen. Bali är förutom riksdagsledamot även webbutvecklare och driver IT-företag på sidan av sitt riksdagsuppdrag. Hans utrymme att kritisera är därmed mycket större än många andras eftersom han vet att han inte är beroende av en god relation till partiet för att vara någonting. Skulle han vilja kan han lätt falla tillbaka på sitt civila jobb Jämför detta med hur Fredrick Federley (C) fick vika ner sig i FRA-frågan. I sin självbiografi »Bara jag« (2010) skriver Federley om hur svårt det var att gå emot partiet, eftersom det inte bara innebar att gå emot Maud Olofsson och hennes krets, utan även att gå emot många vänner och en stor del av sin umgängeskrets.
Stor var förvåningen när politikens guldgosse Gustav Fridolin (MP) berättade att han skulle återgå till att arbeta som lärare. Fridolins spikraka karriär är ett föredöme för alla som vill bli något inom politiken. Att Fridolin återgår till sitt yrke hedrar honom. Vem vet vilka topptjänster som hade väntat honom om han så önskat.
Fler ungdomsförbundare borde göra någonting annat än partiet. År av förtroende och gammal vänskap från ungdomsförbundet kan lätt raseras, men en universitetsexamen eller ett jobb som man inte fått som tack för lång och trogen partitjänst kan aldrig tas ifrån en.
Att sitta i riksdagen för länge bör man också akta sig för, vilket blivit smärtsamt uppenbart för ledamöter som har slutat i tron om att de är eftertraktade på arbetsmarknaden. I stället för ett arbete utanför politiken hamnar många i partiet igen, eller blir tilldelade en utredning. Även de ändrade reglerna för ledamöternas omställningsstöd och inkomstgaranti borde fungera som skäl för att de som lägger alla sina ägg i partiets korg att tänka mer långsiktigt.
Till syvende och sist handlar det dock om att den riksdagsledamot som inte har något annat förtroendekapital i livet än sitt politiska inte är fri. Inte fri att rösta som hen vill, inte fri att gå emot. Inte fri att kunna tacka för sig när så krävs.
Om våra riksdagsledamöter inte agerar fritt, varför ska vi då ha 349 stycken?
Elin Larsson är tidigare vice ordförande i Centerstudenter.
elin.jm.larsson@gmail.com