Året var 2015. Sveriges vice statsminister Åsa Romson (MP) gråter öppet i TV när regeringen meddelar att man beslutat att strama åt reglerna för flyktinginvandringen till följd av ett ökat antal asylsökande. Sedan dess kämpar EU:s ledare för att komma överens om hur man bäst hanterar strömmen av människor som försöker ta sig innanför EU:s gränser. Hittills har man genom avtal med de länder som de flesta migranter använder som språngbräda in i EU, som Libyen och Turkiet, lyckats minska antalet något. Dock påstår ingen att sådana avtal erbjuder någon långsiktig lösning.
Det ska sägas direkt att migration är mer komplext än att beskrivas som en »win-win« för alla inblandade. Sambanden är heller inte så enkla att om man delar upp befolkningen i dem som glatt surfar på globaliseringen in i framtiden och dem som är hemkära och inskränkta så har man vinnare och förlorare. Likaså; migration är och måste vara mer än ett val mellan medmänsklighet och främlingsfientlighet.
Alla former av rörlighet, inom och utanför nationsgränser, av arbetsmarknadsskäl (arbetskraftsmigration) eller för att söka skydd undan krig och förföljelse (flyktingmigration) ställer, precis som andra politiska frågor (välfärd, glesbygdspolitik och utbildning), viktiga värden mot varandra. Bland annat därför framstår Romsons gråt där i TV som besynnerlig; att flyktinginvandring involverar kostnader kan omöjligen ha kommit som en chock. Åtstramningen av politiken uttryckte inget annat än en avvägning mellan kostnader eller omfördelning mellan grupper å ena sidan, och erbjudande om skydd för personer på flykt å den andra. Romsons regering valde med sin omsvängning att prioritera det förstnämnda framför det sistnämnda. Man kunde ha valt annorlunda.
Vi kan inte avskaffa migrationen. Om något kommer vi oftare än tidigare att ställas inför liknande avvägningar. Allt talar för att svält, krig och elände, inte minst till följd av klimatförändringar, kommer fortsätta att tvinga människor att söka nya hemvister. Om detta finns en bred enighet bland såväl akademiker som politiker.
Folk rör på sig. Inte för att jävlas med dig. Eller EU. Eller Sverige. Utan av en rad andra skäl. För att man vill se något nytt. Överleva. Arbeta. Och migration innebär förändringar. Detta är nu inget unikt i sig. Den demografiska förändringen i västvärlden, där människor lever allt längre och en större andel av befolkningen därför är äldre, medför också förändringar. Den teknologiska utvecklingen likaså. Så bör man också tänka på migrationen och de nya inslag i samhället den ofrånkomligen medför. Som något man behöver förhålla sig till.
Extremhögern och dess mer eller mindre öppet rasistiska organisationer riktar oftast in sig på flyktinginvandringen. Även om det egentligen handlar om att man inte tycker om mångfald så pratar man av taktiska skäl i termer av kostnader.
Från politiska krafter till vänster är det i stället arbetskraftsinvandringen som målas ut som ett hot mot rådande ordning. Flyktinginvandringen, menar man, är en solidaritetshandling, medan arbetskraftsinvandringen leder till osund konkurrens och att infödda arbetare får se sina löner och villkor försämras.
Nationalistiska partier som Sverige-demokraterna lyckas ofta tilltala bägge dessa strömningar. Ett exempel är hur partiet inför valet 2018 förklarade sig positiva till arbetskraftsinvandring av personer med hög utbildning eller i yrken med arbetskraftsbrist. Flyktinginvandringen skulle däremot minimeras, om än inte strypas helt. En sådan hållning tillåter Sverige-demokraterna att dels framställa sig som mindre främlingsfientliga än de krafter som återfinns i den mer utpräglat rasistiska extremhögern, samtidigt som de undviker att reta upp väljare från grupper som riskerar att kortsiktigt förlora på en liberal arbetskraftsinvandring.
Före 2011 låg solidaritetsmotiv till grund för svensk migrationspolitik. Efter arbetskraftsinvandringen under årtiondena efter andra världskriget riktade migrationspolitiken helt in sig på flyktinginvandring. Migration kom att bli en fråga om att ta hand om svaga och utsatta. Det är samma tanke som ligger bakom internationella och europeiska konventioner om rätten till asyl och skydd från förtryck.
Solidariteten är viktig. Dessvärre används den dock ibland för att skyla över eller undvika diskussioner om frågor som kostnader, rättigheter och skyldigheter.
Detta blev tydligt i samband med den kraftiga ökningen av asylsökande till Europa och Sverige 2015. Diskussionerna fördes som om vi antingen skulle ha en generös flyktingpolitik eller ha en nykter syn på kostnader och konsekvenser av en ökad flyktinginvandring. Detta är en falsk dikotomi, givetvis går det att väga in bägge aspekterna samtidigt.
Regler kring flyktinginvandring är ett uttryck för en gemensam önskan i fria länder om att människor som plötsligt drabbas av krig eller andra katastrofer ska finna fristad någon annanstans. Ytterst handlar det så klart också om att vi själva vill ha den rätten om det var vi som tvingades på flykt. Men därmed inte sagt att asylinvandring inte väcker frågor i de samhällen som flyktingarna tar sig till och bland oss som bor i dem. Vissa av dem är allt annat än enkla. Och det är inte konstigt att sådana frågor uppstår.
När folk rör på sig och bosätter sig på nya platser kommer ofrånkomligen frågor att uppstå kring hur man vill att samhället ska se ut. Vad ska man ha på sig? Vem ska man skaka hand med? Hur mycket ska en individ kunna begära av samhället (rättigheter) och vad ska samhället i sin tur kräva av individen (skyldigheter)?
En del av dessa frågor har med kultur att göra. När en kritisk massa i en stad eller ett land är vana vid eller föredrar att göra något – köra bil, klä sig, handla – på ett annat sätt än majoritetsbefolkningen kommer diskussioner om kulturkrockar som ett brev på posten. Ska man verkligen få göra hur som helst i det här landet? Andra frågor rör omfördelning, hur välfärdssystem och ersättningsnivåer kan komma att påverkas när befolkningens sammansättning förändras. Inte sällan kopplas dessa områden ihop. Som när man kräver att vissa rättigheter villkoras med att mottagaren bekänner sig till vissa värden, som till exempel jämställdhet.
Omfördelningsdiskussionen är i stora delar en chimär. Inte på det sättet att migration inte kostar eller att det alltid är lönsamt med generös migrationspolitik, utan för att det inte på något sätt är utmärkande för migrationsfrågan. Allt kostar – sjukvård, skola, social omsorg och så vidare. Och även om vi skulle avskaffa den offentligt finansierade sjukvården så skulle folk bli sjuka. De flesta i Sverige skulle med stor sannolikhet tycka att det var en absurd idé. Här i Sverige får folk vård. Och flyktinginvandringen kostar, åtminstone initialt. Frågan bör alltså egentligen formuleras som: Hur mycket är jag beredd att dela med mig för att andra ska få skydd? Det är en berättigad fråga.
Frågan understryker behovet av att fundera över vilka värden som är så viktiga att jag tycker att de ska prioriteras framför andra. Här tycker nog de flesta i Sverige (i alla fall i princip) att man kan begära att alla gör sitt yttersta för att bidra till det gemensamma. Därtill har alla rätt att leva sitt liv, att försöka bli lycklig på det sätt som man finner gott, så länge det inte inkräktar på andras frihet att göra detsamma. Det är också en liberal hållning.
Det är inte konstigt, utan mänskligt, att rygga tillbaka och känna sig skeptisk i mötet med ett nytt sätt att lösa en viss uppgift, eller en ny kultur. Men när den gör det bör vi använda oss av två frågor: Tycker jag att andra människor, via lagstiftning och ytterst polisens våldsmonopol, ska få bestämma över detta? Finns det något gemensamt värde som hotas av att individer eller grupper gör saker på ett visst vis, och som därmed motiverar att ändå, trots att det egentligen inte är någon annans huvudvärk, finner det lämpligt att reglera? När frågorna besvaras bör man också beakta det faktum att bara för att något är tillåtet så betyder det inte att det är uppmuntrat. Som individ har man givetvis rätt att ha synpunkter på saker utan att för den skull tycka att det ska förbjudas i lag.
De senaste fem åren har jag, tillsammans med andra forskare, studerat hur centrala samhällsaktörer – främst städer och nationella myndigheter, men också civilsamhälle och arbetsmarknadens parter – hanterar invandring från EU-länder i Öst- och Centraleuropa. Personer som rör sig inom EU gör det under den fria rörligheten och den gemensamma marknadens regelverk. Detta är ett bra exempel på vilka komplexa frågor som uppstår i migrationens spår.
En marginell del av dem som reser till Sverige från Öst- och Centraleuropa försörjer sig helt eller delvis genom att tigga. Enligt en grov uppskattning från polisen (2015) rör det sig om ungefär 4 700 människor.
Emellertid handlar debatten om tiggeri inte om hur många tiggarna är, även om detta nämns med jämna mellanrum. Från att de första tiggande personerna började dyka upp efter 2010 har debatten handlat om huruvida det ska vara tillåtet eller inte, om man som privatperson bör ge eller inte, samt vad det offentliga ska göra eller inte i termer av stöd. Det har diskuterats huruvida det mest humana är att ge till den som tigger direkt eller om det är bättre att ge till hjälporganisationer som verkar i hemlandet.
I enlighet med frågorna ovan hade det varit uppfriskande om fler påpekat vilka värden som står på spel och vilka prioriteringar de olika ståndpunkterna som förs fram ger uttryck för. De som förespråkat ett tiggeriförbud hade kunnat säga att man tycker så illa om att folk tigger på gatorna att man vill förbjuda det. Här finns utrymme för att säga att det är ett svårt val, men att man prioriterar ett värde framför ett annat. De som förespråkat att man ska hjälpa i hemlandet hade kunnat säga att man inte tycker att svenska pengar ska gå till att hjälpa fattiga personer i Rumänien. Alternativt att svenska pengar ska gå till precis det, men att man inte vill att tiggeri ska finnas i Sverige. Om man inte vill förbjuda tiggeri får man då vara beredd att säga att man prioriterar allas frihet att försörja sig som man vill framför ett samhälle där stora skillnader i levnadsvillkor är mindre synliga.
Ökad tydlighet är också vägen framåt i andra migrationsfrågor. I åratal har exempelvis diskuterats huruvida det bör bli tillåtet att söka asyl på ambassader i utlandet. Detta är nu möjligt på ett fåtal beskickningar, men är i regel inte det. De som förespråkar en sådan ordning framhåller att man då skulle undvika att människor utsätter sig för livsfara för att ta sig till ett EU-land.
Å ena sidan skulle antalet asylsökande sannolikt öka. Det påverkar våra befintliga institutioner, främst på kort sikt, och skulle sannolikt också öka andelen av befolkningen som är födda i ett annat land och i en annan kultur. Mycket talar dock för att det också skulle kunna gynna svagare grupper av skyddsbehövande personer, som inte har råd eller av andra skäl inte kan färdas genom flera länder för att ta sig till Sverige. Det är en fråga om prioriteringar. Svåra avvägningar kan tyckas, men likväl val som behöver göras. Och som inte är omöjliga att hantera.
På samma sätt kan man resonera i frågan om hur flyktingar ska fördelas mellan EU:s olika medlemsländer. Har varje land i en union rätt att prioritera helt efter eget tycke? Inom EU begränsar gemensamma konventioner och medlemsskapsavtal länders rätt att göra avvägningar som innebär att de värden som man genom ett medlemskap bekänner sig till kränks. Man begär att alla länder prioriterar samma värden, åtminstone till en viss grad. Ändå är det svårt att komma överens – om såväl gemensamma system som sanktioner mot dem som medvetet motverkar samverkan.
Så länge som vi som individer och de politiska partierna och deras företrädare envetet försöker undvika de svåra val som migrationen medför, kommer inga hållbara lösningar produceras. Vad värre är, olika politiska förslag kommer inte kunna diskuteras på ett sakligt sätt, utan debatten kommer oundvikligen att köra i diket med beskyllningar om ondska eller naivitet.
Vi måste kräva mer än så. Nästa gång du stöter på en komplex fråga, nöj dig inte med ett »det handlar om medmänsklighet« eller »det handlar om överlevnad«. Respektera och tro nog om både dig själv och din åsiktsmotståndare för att säga: »Jag är medveten om att min ståndpunkt innebär ökade kostnader för socialtjänsten. Det innebär att alla förmånstagare får lite mindre alternativt att andra områden behöver spara in. Dock tycker jag att alternativ A är värt det, eftersom vi då kan garantera B.«.
På samma sätt kan en person på andra sidan debatten säga: »Jag gör en annan prioritering. Jag tycker de nivåer i socialförsäkringen vi har är bra. Eftersom jag inte ser något område där vi skulle kunna ta pengar ifrån måste jag avvisa alternativ A eftersom jag helt enkelt tycker B är mindre viktigt än att vi bevarar de nivåer som finns«.
I frågor som rör annat än resursfördelning, till exempel om man ska skaka hand med alla personer oavsett kön eller inte går det också att följa samma mönster. Tycker jag att skaka hand är överordnat någons frihet att hälsa som man vill, jag då bör jag motivera mitt försvar av tvångshandskakningar med det argumentet.
När ett politiskt förslag dyker upp och avsändaren motiverar det med att de är snällare, mer solidariska med den ena eller andra, eller värnar om samhället mer, nöj dig inte. Bena ut vilka värden som den aktuella frågan berör och tydliggör vilka värden som förslaget prioriterar framför andra. Ta därefter ställning. I mötet med andra, både med dem som håller med och andra. Då kan du också begära att de du pratar med gör detsamma. Och vi kan bättre hantera de frågor och avvägningar som migrationen ofrånkomligen kommer att ställa Sverige inför. En sak är säker: Vi måste förhålla oss till invandringen. På vilket sätt, med vilka resultat och till vilket pris kan vi däremot påverka.
Karin Zelano är fil. dr i statsvetenskap och LD:s På djupet-redaktör. Avhandlingen heter »Balancing mobility and solidarity: Multilevel governance challenges of East-West EU migration in Austria, the Netherlands and Sweden« (Zelano, K. 2018. Göteborgs Universitet). Texten är en förkortad version av ett bidrag i antologin »En liten bok om framtiden« (Studieförbundet Vuxenskolan/Idealistas förlag, 2018).
karin.zelano@liberaldebatt.se