Alla som bryr sig orimligt mycket om politik har sin berättelse om hur samhällsengagemanget väcktes. Ofta finns det en person – en politiker eller kanske en skribent – som engagerar en ung, tänkande människa.
Jag gick med i Liberala ungdomsförbundet för snart tio år sedan. De flesta av mina jämnåriga LUF-kamrater, särskilt tjejerna, hade tagit steget tack vare den slagkraftiga feministen Birgitta Ohlsson. Jag gick med tack vare Jan Björklund.
Under hela min skoltid hade jag stört mig på allt som den moderna svenska skolan innebar innan Björklund tog över rodret. Eleverna spelade gitarr i klassrummet, hade ingen respekt för lärarna och tryckte upp snusprillor i taket. Ständiga grupparbeten i enlighet med »problembaserat lärande« och andra kvasisocialistiska utbildningsteorier präglade hela min skolgång.
I tidningen läste jag om den nytillträdda utbildningsministern. »Det ska vara ordning och reda i skolan«, sade han. Yes!, tänkte jag. Äntligen någon som förstår värdet av att hålla käften!
Jag är sedan några år tillbaka inte längre medlem i Liberalerna. Björklund är om några månader inte längre partiledare. 6 februari kom beskedet: Björklund avgår, senast i höst. En del ansåg att det var väntat. Björklund har dalat i förtroendemätningarna. Partiet ligger stadigt under riksdagsspärren i nästan samtliga opinionsundersökningar som genomförts efter att partiet gjorde upp med Socialdemokraterna. Björklund har hyllats av vänstern för att han står upp mot onda krafter, men fått sura miner av borgerligheten, som besviket såg M-ledaren Ulf Kristersson snubbla på målsnöret.
Ska man vara lite elak skulle man kunna hävda att Björklund är kaptenen som lämnar det sjunkande skeppet. Men det vore orättvist. De borgerliga skribenter som med hånfullt tonläge »tackar« Majoren för »Januariavtalet« glömmer bort att Björklund är en av de politiker som gjort mest för borgerligheten de senaste tio åren. Det är tack vare honom den politiska debatten i skolpolitiken har vridits 180 grader.
När Björklund blev utbildningsminister 2007 hade han hela det pedagogiska etablissemanget emot sig. Det har han förvisso i stor utsträckning fortfarande, men allt färre går på myten att klassisk katederundervisning, tydliga krav, ordning och reda samt tydlig uppföljning är någon form av förstadium till fascism. Till och med Gustav Fridolin (MP), som ofta kritiserat Björklund, skriver i sin senaste debattbok att det är viktigt att läsa läxorna.
Samma sak gäller försvarspolitiken. Björklund har, med sin bakgrund i försvaret, ständigt tryckt debatten åt rätt håll. När Moderaterna har viftat med två miljarder kronor extra har Björklund kontrat med tre. Den kapplöpningen har varit bra.
Tack, Jan Björklund, för dina insatser i politiken.
Karin Pihl är LD:s kulturredaktör.
@Karin_Pihl
karin.pihl@liberaldebatt.se