Gemma Pinyol-Jiménez tecknar en uppgiven bild av Europeiska unionens migrationspolitik. Även om framsteg gjorts, inte minst under 1990-talet och det tidiga 2000-talet, måste man nog dela hennes bild av inbördes misstro och fastlåsning.
Det är lätt att spåra situationen till framförallt den stora migrationen under 2015. Då gled EU:s medlemsstater snabbt isär. Vissa länder som Tyskland, Sverige, Österrike och Ungern tog då emot ett – i förhållande till sina respektive befolkningar – mycket stort antal asylsökande. Därefter har mottagandet i de tre sistnämnda länderna drastiskt minskat, medan Tyskland fortsatt att ta emot asylsökande i en större utsträckning.
I samtliga fyra länder har också starkt migrationskritiska partier stärkt sin ställning. Även om de inte nått regeringspositioner överallt är det uppenbart att även äldre och etablerade partier påverkats i synen både på det egna landets respektive unionens migrationspolitik.
Kommissionen lade under sommaren 2016 fram sju lagförslag i syfte att reformera asylreglerna inom unionen. Det handlade om harmonisering vad avser minimiregler för asyl och mottagandevillkor samt om ökat mottagande av kvotflyktingar, ökad dokumentation av personuppgifter och inrättande av en gemensam asylbyrå för att stötta medlemsländerna. Kring dessa förslag har rådet uppnått enighet. Men i frågan om ett reformerat asylprocedurdirektiv och den så kallade omfördelningsmekanismen råder alltjämt oenighet. Bland annat Polen och Ungern blockerar som bekant förslaget om omfördelning av asylsökande mellan medlemsstater.
Vid ett par tillfällen det senaste året har så kallade migrantfartyg fått vänta lång tid till havs för att till slut få lägga till i spanska hamnar. När så skett har flera medlemsstater varit överens om att fördela ombordvarande migranter mellan sig. Bland annat Frankrike, Tyskland, Spanien, Portugal och Malta har ställt upp. Det är hoppingivande att det finns ansatser till att praktiskt lösa problem gemensamt. Möjligen kan sådana aktioner bli ett frö till en praxis som påminner om omfördelningsmekanismen. Alla ansvarskännande medlemsstater borde därför vara delaktiga i detta, inklusive Sverige. Genom att driva på en sådan praxis kan man bana väg för omfördelningsmekanismen.
Om Polen och Ungern med flera fortsätter att blockera en uppgörelse måste de övriga medlemsstaterna till sist hitta andra vägar framåt. En sådan kunde vara att dra in bidragen i proportion till de antal asylsökande som skulle fallit på deras kvot. Det finns naturligtvis rättsliga problem och hinder för ett sådant agerande, men situationens allvar kan komma att kräva det. De medlemsstater som är mest skeptiska till omfördelningsmekanismen är också nettomottagare av de olika stöd som unionen betalar ut.
Gemma Pinyol-Jiménez har också helt rätt i att migrationsproblematiken inte kommer att försvinna, vare sig från EU:s dagordning eller som fenomen. Och, precis som hon föreslår, krävs det också en grundläggande diskussion om värderingar, möjligheter och problem. Ur en sådan finns det möjlighet att extrahera de beslut som är nödvändiga på kort och lång sikt.
Utan gemensamma lösningar och ansvarstagande riskerar medlemsstaterna att fastna i en ordning av att ständigt bjuda under varandra. Detta drabbar naturligtvis de människor som på goda grunder har rätt till asyl eller skydd, men till sist slår det också mot ett Europa med djupgående demografiska problem. Även i ett politiskt klimat där migration och integration generellt tillhör de allra känsligaste frågorna måste dessa perspektiv finnas med.
Gemma Pinyol-Jiménez menar att spänningarna inom unionens migrationspolitik härrör från det faktum att den berör fundamentala nationella intressen som territorium och befolkning. Till viss del kan det stämma, men samtidigt får man nog inte bortse från att det växt fram olika värderingar inom och mellan medlemsstaterna och att dessa fortsätter att glida isär. Mätningarna inför de kommande Europaparlamentsvalet antyder ingen förändring på denna punkt. För många partier är frågan om minskad eller stoppad migration central och dessa partier tycks ännu en gång vinna mark i parlamentet.
En del av migrationspolitiken som intresserat och engagerat är däremot skyddet av unionens yttre gränser. Frontex har stärkts och bidrog bara under 2017 till att rädda cirka 38 000 människor ute på Medelhavet. För att minska migrationen och dödligheten bland migranter har unionen även ingått avtal med Turkiet och Libyen kring ett förstärkt gränsskydd. Det har även lyfts förslag om migrantläger utanför unionens gränser i bland annat Afrika. Tanken är att EU tillsammans med UNHCR där ska göra en preliminär asylbedömning innan migranterna företar livsfarliga resor. Argumentationen handlar om att rädda liv, men de svårigheter som medlemsstaterna har när det gäller att utvisa dem som saknar asylskäl spelar också in.
Sammantaget har migrationen till unionen minskat med närmare hälften jämfört med rekordåren 2015 och 2016. Medlemsstaterna har nu skaffat sig ett »andrum« som borde nyttjas för att komma vidare med det reformerade asylsystemet och en grundläggande debatt om mål och syften med den samlade migrationspolitiken.
EU har mött många kriser, men ofta gått stärkt ur dem. För ögonblicket finns det objektivt sett inte någon generell migrationskris i Europa. Likväl förefaller positionerna vara mer låsta än någonsin. Måhända är detta ett uttryck för en minskad tilltro till unionens förmåga att möta viktiga utmaningar och till samarbete överlag.
Även globalt har tilliten till ledande aktörer, institutioner och regelverk lidit allvarlig skada. Det vore märkligt om inte en sådan utveckling också förgrenade sig ut i unionen och blev märkbar på enskilda politikområden.
Här hemma sägs det nu att det stundande valet till Europaparlamentet är det viktigaste sedan Sverige tillträdde som medlem. Och nog står den övergripande utvecklingen och väger. Ska den nationalistiska trenden med misstänksamhet och övertygelsen om att allt är ett nollsummespel fortsätta eller kan vi hitta tillbaka till en liberal, regelstyrd världsordning där asylrätten respekteras och ges plats? Svaret är förhoppningsvis ja. När Tyskland med flera länder självsvåldigt hösten 2015 upphörde med att tillämpa Dublinförordningen skapades dock ett farligt prejudikat. Om unionens mäktigaste medlem kunde ta sig sådana friheter, varför kan inte andra göra det? Och vilka konsekvenser ledde det till för andra länder när detta tände hoppet om »fri rörlighet« för miljoner människor i Nordafrika, Mellanöstern, Centralasien och på Balkan? Kanske får flera medlemsstater som trycker på för omfördelningsmekanismen nu skörda det som då såddes.
Allan Widman är riksdagsledamot och kandidat för Liberalerna till Europaparlamentet.
allan.widman@riksdagen.se