Tema

Säkerhetspolitiken är borgerlighetens sista bastion

Text: Zebulon Carlander

Ett av de stora frågetecken som har uppstått efter Alliansens nationella sammanbrott i och med Januariavtalet är framtiden för borgerlig säkerhetspolitik. Säkerhets- och försvarsfrågorna hamnar ofta långt ner på listan när väljarnas viktigaste frågor ska rangeras, men Sveriges och alla dess invånares trygghet blir inte mindre viktig för det. 

När det kommer till säkerhetspolitiken inom borgerligheten har den föregående mandatperiodens positionsförändringar underskattats. Efter den ryska aggressionen mot Ukraina skedde det stora omprövningar, inte minst rörande frågan om ett svenskt Natomedlemskap. 

I sitt installationstal som partiledare för Moderaterna i början av 2015 flaggade Anna Kinberg Batra för en mer aktivistisk linje om Nato. Under företrädaren Fredrik Reinfeldts tid hade frågan om ett närmande till Nato varit något av en icke-fråga, men nu lyftes det fram som en hörnpelare i Moderaternas säkerhetspolitiska plattform. Samma år bytte både Centerpartiet och Kristdemokraterna fot i frågan.

Det innebär att den enskilt största säkerhetspolitiska linjen i riksdagen är den som förordar ett svenskt medlemskap i Nato. Det finns ingen enhetlig Nej-linje. Socialdemokraterna och Miljöpartiet är emot ett medlemskap men vill se en fortsatt fördjupning av det transatlantiska försvarssamarbetet. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet driver en dubbel Nej-linje. De är emot ett Natomedlemskap och är emot dagens fördjupade samarbete med såväl Nato som USA. 

Vidare förordar alla borgerliga partier ett högre försvarsanslag – betydligt högre än vad Socialdemokraterna eller Miljöpartiet egentligen vill ha. Det är ingen hemlighet att försvarsminister Peter Hultqvist (S) har byggt sin expansiva försvarspolitik på stödet som finns hos de borgerliga partierna – inte i Statsrådsberedningen eller på Finansdepartementet.

Att Liberalerna i april 2015 och Kristdemokraterna i augusti 2017 bestämde sig för att hoppa av de blocköverskridande försvarsförhandlingarna  – i vilken fokus har varit på att höja kvaliteten på och beredskapen hos krigsförbanden – har inte haft någon större påverkan på den borgerliga gemenskapen i säkerhetspolitiken.  Även om det hade varit bättre för partierna att hålla ihop – antingen i eller utanför gruppen. 

Tittar man på Januariavtalet finns det formellt sett inga hinder för en fortsatt borgerlig gemenskap i säkerhetspolitiken. Formuleringarna om försvars- och säkerhetspolitiken är ytterst kortfattade och vaga. Januariavtalet konsekvenser för den borgerliga säkerhetspolitiken står snarare att finna i dess större politiska och sociala implikationer, framför allt i den misstro som har uppstått mellan partierna. 

Förtroendet mellan å ena sidan Moderaterna och Kristdemokraterna och å andra sidan Centerpartiet och Liberalerna har brustit. De olika sidornas bevekelsegrunder för sina beslut i regeringsfrågan är väl kända och behöver inte återges för pålästa läsare. Det räcker med att konstatera att Alliansen som enhetligt block i riksdagen inte längre existerar. Centerpartiet och Liberalerna agerar i praktiken stödpartier till den rödgröna regeringen, medan Moderaterna och Kristdemokraterna förblir i opposition. 

Problematiken för säkerhetspolitiken är tvåfaldig. Till att börja med är det svårt att se hur samtliga fyra partier skulle kunna agera gemensamt för att avsätta eller på något annat sätt allvarligt utmana den sittande regeringens ställning i en säkerhetspolitisk fråga. Det scenariot testades till och med skarpt förra mandatperioden, i fallet med Transportstyrelsen. I sista minuten valde Centerpartiet och Liberalerna att inte gå hela vägen med att rikta misstroende mot försvarsminister Peter Hultqvist. 

Dessutom har det blivit tydligt att de personliga relationerna mellan partiernas företrädare har skadats, något som oundvikligen kommer att spilla över till de sakpolitiska diskussionerna. Detta var något som vi tidigt förutsåg i Fria Moderata Studentförbundet, vilket var anledningen till att vi hösten 2018 lanserade ett borgerligt säkerhetspolitiskt nätverk med ambitionen att föra samman engagerade krafter från de borgerliga partiernas ungdoms- och studentförbund. Den borgerliga idégemenskapen gällande utrikes- och säkerhetspolitiken måste aktivt vårdas. 

Den idégemenskapen tar sin utgångspunkt i en insikt om att våra intressen och värderingar bäst upprätthålls i samverkan med andra. Det handlar om det nordiska perspektivet, där vi har samarbetsorgan som Nordefco, vilket lanserades under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister. På europeisk nivå handlar det givetvis om EU, vars säkerhetspolitiska betydelse oftast underskattas i Sverige. Slutligen finns den transatlantiska länken som förblir kärnan i vårt regionala försvarssystem. Om vi inte utnyttjar den pluralitet som finns i riksdagen i dessa frågor kommer andra åsikter att få mer utrymme, exempelvis SD:s samarbetsfientliga politik.

För att vårda den idégemenskapen kommer en viss kompartmentalisering vara nödvändig, det vill säga att försöka separera säkerhetspolitiken från den större inrikespolitiska bilden. Medan en gemensam handlingsplan är utesluten går det fortfarande att verka för de gemensamma målen, som ett svenskt Natomedlemskap och ett starkare försvar. Framför allt måste förtroliga relationer upprätthållas mellan de utrikes- och försvarspolitiska talespersonerna inom Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna. Skulle den starka borgerliga enigheten i säkerhetspolitiken gå förlorad, vore det en stor förlust för Sverige.

Zebulon Carlander är försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare på Fria Moderata Studentförbundet. 

@ZCarlander 

zebulon.carlander@gmail.com

Fler artiklar av Zebulon Carlander

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr