När jag såg dokumentären om Josefin Nilsson grät jag så som jag aldrig gråtit till TV förr. Sångerskan och skådespelaren Josefin Nilsson avled endast 46 år gammal. Hennes förövare och ex-pojkvän, den kända Dramatenskådisen, dömdes för misshandel och olaga hot. Han fick tre månaders villkorligt straff. Hon fick ett kort liv fyllt av fysisk och psykisk smärta. Ändå ska debattörer och krönikörer »problematisera« reaktionerna.
Som så ofta i mediedrev drar många fram sin inre folkpartist, problematiserar och metaanalyserar. »Han är redan dömd, låt gubben jobba kvar, han är faktiskt en bra skådis.« Givetvis skulle det vara orimligt att sparka alla brottsdömda. Men mannen i fråga har inte bara betett sig vidrigt mot sin förra flickvän, utan också mot andra kollegor. Det är fullt rimligt att de nu inte vill jobba med honom, och att publiken inte längre vill betala för att se en person uppträda som trakasserar sina kollegor.
Och sedan har vi juristerna, som alltid sticker upp ett förnumstigt finger och påpekar att vi minsann inte har några »parallella rättssystem«. Men det är inte sant. I alla samhällen med våldsmonopol har det i alla tider funnits parallella rättssystem, det vill säga sociala normer. Man kan bli dömd rättsligt men inte socialt, och vice versa. De två systemen kompletterar varandra, och båda behövs.
Advokatsamfundets ordförande Anne Rambergs uttalande i saken är lite som de läsarbrev från jurister man får lite då och då, med budskapet: »Det du argumenterar för går emot lagen.« Ehm ja? Det är ju därför jag vill ändra den. Lagboken är inte en helig skrift som uppstått ur intet, utan ett levande dokument som kan och bör uppdateras. Nu är folk arga för att det uppenbarligen går att misshandla och hota någon utan rimlig straffpåföljd. Då är det lagen som ska ändras efter folkviljan, inte folkviljan som ska ändras efter lagen.
Dessutom: De flesta brottslingar, kanske inte de grövsta men de flesta, blir förlåtna om de 1) tar sitt rättsliga straff, 2) öppet visar ånger och ber om förlåtelse och 3) verkligen förändras. Gärningsmannen här har visserligen tagit sitt rättsliga straff, men fortsätter att uppträda arrogant och förminskar sina handlingar. Ska folk verkligen visa förståelse då?
På 1990-talet när Josefin utsattes för våld och hot var kunskapsläget om misshandel ett annat. Nu, inte minst på grund av hennes historia, vet vi att om man slänger någon i en vägg kan skador uppstå, vars fulla konsekvenser inte framkommer förrän senare. De psykiska skadorna kan finnas där för all framtid.
Självklart är det fel att hota Josefins gärningsman. Men det är också fel att tro att man inte kan känna starkt och tänka smart på samma gång. Lex Josefin borde leda till konsekvenser i form av straffskärpning och större skadestånd till misshandelsoffer.
Kajsa Dovstad är läkare och frilansskribent.
@kajsadovstad
kajsa.dovstad@gmail.com