När Barack Obama avslutade sitt tal i Gary, Indiana var det på klassiskt Obamamanér: Varje val är en chans att sprida hopp och skapa förändring. En möjlighet att ta ett litet steg åt rätt håll, som i sin tur öppnar för ytterligare ett. »Bua inte (åt Donald Trump), rösta!«, löd budskapet.
Det är uppenbart att Obama är djupt bekymrad över läget i amerikansk politik. Annars hade han aldrig brutit den distans till dagspolitiken han hållit sedan han lämnade Vita huset. Han menade att mellanårsvalet »kan vara det viktigaste under min livstid«.
På denna punkt var faktiskt Obama överens med sin efterträdare som i Illinois sade att »Det här kan vara det viktigaste mellanårsvalet någonsin.«
Trump gjorde mellanårsvalet personligt. Historiskt har sittande presidenter annars oftast hållit sig på armlängds avstånd. Detta inte minst för att undvika att solkas av att partiet som innehar presidentämbetet ofta gör svaga resultatet i mellanårsvalen. Nu flög Trump kors och tvärs i landet som vore han själv på valsedeln.
På sätt och vis var han också det. I en opinionsundersökning gjord av nyhetskanalen CNN svarade sju av tio väljare att de avsåg använda mellanårsvalet för att »skicka en signal till Trump«. Presidenten delar landet och mobiliserar väljare både till höger och vänster.
Inför valet ansåg bara 40 procent att Trump gjorde ett bra jobb (Gallup). Siffran var därefter nere och vände på 37 procent. I februari hade den stigit till 44 procent, men även detta anmärkningsvärt lågt under högkonjunktur och med rekordlåg arbetslöshet.
Trots att en ekonomi på högvarv framstod som Republikanernas starkaste kort fokuserade Trump medvetet på andra frågor. Ja, han har koketterat offentligt med han struntar i att det egna partiet vädjat om att han ska prata tillväxt. Presidenten har ett viktigare ärende.
Precis som i högerpopulistiska rörelser i Europa är invandring en stor sak för Trumps väljarbas. Frågan är både principiell och symbolisk. Så gott som alla republikaner, och även en del demokrater, menar att det är för enkelt att illegalt ta sig in i landet. USA:s invandringspolitik är ett sammelsurium av hårda bandage, solidaritet och för ekonomin historiskt sett helt nödvändig och sällan helt legal arbetskraftsinvandring. Ja, invandringspolitiken är ett lotteri. Och innehåller till och med bokstavligt talat ett sådant, där visum ligger i tombolan.
Däremot handlar debatten inte i någon större grad om invandringens kostnader. Här erbjuds ändå inte i närheten av det stöd som invandrare får i EU-länder.
Trump nöjer sig inte heller med konstaterandet att systemet behöver reformeras. Invandringen och föreställningen om de andra, de illegala invandrarna, används som en politisk syndabock för allt han menar utvecklas åt fel håll. Trumps retorik liknar det vi sett och ser i Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Danmark och för den delen Sverige. Men än mer vulgär. Och militärisk.
Inför presidentvalet 2016 lovade Trump som bekant att bygga en mur på gränsen till Mexiko. När prislappen ifrågasattes svarade han med att det inte skulle vara något problem. Mexiko skulle betala för den.
Föga förvånande visade det sig i praktiken svårare att resa en mur längs den vidsträckta gränsen än det var att göra det retoriskt. Inför mellanårsvalet blev Trumps lösning att använda militären som en tänkt mänsklig mur mot »hotet« som kommer söderifrån. Frågan har under den gångna vintern följts av en »shutdown« av federala myndigheter då Trump krävt finansiering för muren. När det inte räckte förklarade han läget så akut att han utlyste undantagstillstånd för att få förfogande över resurser tänkt att använda när landet befinner sig i verklig kris. Det politiska och juridiska efterspelet av denna åtgärd pågår i skrivande stund.
I höstens valrörelse fick hotet också ett egennamn: Karavanen. Några veckor innan valet rapporterades det nämligen att en stor grupp människor på flykt från Honduras vandrade till fots genom Mexiko för att söka asyl i USA. Det var en symbol för att vi lever i en tid då folkvandringar kommer att bli allt vanligare, vilket så klart ger upphov till mängder av svåra politiska och moraliska frågor.
Som mest uppskattades karavanen bestå av 7000 människor, varav 2300 barn. För Trump kom karavanen som ett brev med populistposten och han skickade fler än 5000 soldater till gränsen.
Retoriken trappades sedan upp till den punkt då karavanen strax innan valet beskrev som en förestående »invasion«, något som så klart väckte starka känslor i ett invandrarland som USA. Och det är ju också själva syftet: Att oaktat den underliggande sakpolitiken få det att brinna i huvudet hos såväl anhängare som motståndare.
Här hittar vi alltså ytterligare en för denna reportageresa viktig lärdom. Att populistiska politiker kännetecknas av att de inte känner något ansvar för vad retoriken gör med människors uppfattningar av vad som sker i samhället. De är helt enkelt inte rimliga.
Men är det så farligt då? Just rimlighet är ju inte det första man tänker på när man hör ordet »valrörelse«.
Obama hade ett pricksäkert svar i sitt tal i Gary, Indiana:
»Problemet med att försöka skrämma människor är att ibland så fungerar det.«
***
På det stora kasinot i Detroit var det svängigt, hippt och fullsmockat med folk. Det var brokigt i termer av hudfärg och bakgrund. Minst lika ungt som gammalt. Regnbågsflaggorna lika många som rullatorerna. Dessutom var det festligt värre.
Valvakan med Demokraterna i Michigan var helt enkelt allt de svenska Socialdemokraterna önskar att de vore och fick uppleva.
Inledningsvis var det dock nervöst. De första valresultaten som rullade in pekade på att Republikanerna gjort ett starkare val än vad opinionsmätningarna förutspått. Men så rätade det upp sig mot slutet och Demokraterna kunde fira med konfetti och Motownmusik.
Resten är välrapporterat. Demokraterna återtog majoriteten i representanthuset, Republikanerna behöll senaten. Någon »tsunami« för Demokraterna, vilket det spekulerats kring inför valet, blev det inte. Knappast heller någon entydig »våg«.
I »rostbältet« vann Demokraterna senatsvalen i Pennsylvania, Ohio och Michigan men förlorade Indiana.
Även om Demokraterna så klart önskat ett ännu starkare gensvar så var resultatet åtminstone tillräckligt för att partiet skulle vara på banan för att kunna utmana Trump om presidentskapet i valet 2020. Nu måste de bara fram med en tillräckligt bred kandidat.
Föga förvånade hade Donald Trump en något annorlunda tolkning av valresutlatet och utbrast på Twitter: »Enorm succé i kväll. Tack till er alla!« För Republikanerna var det en »bedrift« att de inte fick mer stryk än vad de fick.
Mellanårsvalet 2018 blev ännu ett tecken på att USA glider isär. Demokraterna rycker fram i och kring de befolkningstäta städerna och bland de växande minoriteterna. Men Trump och Republikanerna förskansar sig bland vita väljare utanför de stora städerna och ute på landsbygden. De republikaner som väljs om eller in är hårdnackade, de mer moderata krafterna i partiet försvagas ytterligare.
Republikanerna slog ut en sittande demokratisk senator i Florida och vann guvernörsvalet i samma delstat. Sittande demokrater i senaten åkte också på pumpen i North Dakota och Indiana.
Michigan, där vi befann oss för valvaka, stod ut som ett undantag där Demokraterna fick till den »våg« av framgång över hela brädet det förutspåtts att man skulle nå i landet i stort.
Demokraterna har fortfarande inte hämtat sig från valförlusten 2016. Varken känslomässigt eller politiskt. Och även om partiet på många sätt symboliserar det nya och liberala USA så har man ännu inte riktigt förstått varför man förlorade det gamla.
Att mellanårsvalet 2018 kom att bli en folkomröstning om Trump stod tyvärr stått i vägen för många andra viktiga frågor, såväl federala som lokala. Amerikansk politik går i bästa fall på tomgång, vilket i sig bekräftar den moderna högerpopulismens bilder av sakernas tillstånd.
Gabriel Ehrling Perers
Chefredaktör och ansvarig utgivare
@gabrielehrling
gep@liberaldebatt.se