Perspektiv

Luften är fri. I alla fall för Kajsa Ekis Ekman.

Text: Mikaela Hellman

Från och med första juli kommer du inte längre att få röka cigaretter, eller ens e-cigaretter, på stans uteserveringar. Detta efter en ny lagändring, som har tillkommit med målet att svenskarna ska röka mindre. På regeringens hemsida säger Annika Strandhäll (S) att det »I grunden handlar om att minska rökningen och de sjukdomar och ohälsa som rökningen resulterar i, men också att skydda barn och unga från rökningen«.

Detta kan vid en första anblick verka rimligt. Men för den liberalt sinnade, rökare eller ej, finns det goda skäl att ifrågasätta lagen på såväl ideologisk som faktuell grund. I denna text kommer jag att försöka bemöta några av de vanligaste (och rimligaste) argumenten för att förbjuda rökning på våra uteserveringar.

Folkhälsan:
Den liberala tanken om rätt till frihet beskrivs vanligen som följande: du är fri att agera efter eget huvud, så länge dina handlingar inte skadar någon annan. Om jag röker går det ut över min hälsa och det är min rätt att åsamka mig denna skada. Men vad händer när min rökning drabbar någon annan, som tvingas andas in mina rökrester? Då är det väl rimligt att påstå att min frihet går ut över andras och att min rökning är en kränkning av den negativa rättigheten att slippa kroppslig skada. 

Argument grundade i teorier om passiv rökning och dess skadlighet är det kanske vanligaste argumentet för ett förbud. Och skulle det gå att belägga att (1) röken är uppenbart skadlig och (2) att kroggäster tvingades andas in cigarettröken, vore en slutsats för förbud intellektuellt hederlig. Problemet är bara att den nya lagen faller på båda punkter.  

Att den passiva rökningen, vid upprepade och långa exponeringar, gör skada är svårt att argumentera emot. Att passiv rökning under ett kortare besök på en uteservering skulle ha tydligt hälsofarliga effekter saknas det däremot bevis för. Även om så vore fallet är ett statligt totalförbud en mycket långtgående åtgärd, som inte kan anses proportionell i relation till »problemet«, det vill säga folkhälsan.  Endast 8.7 procent av svenskarna röker dagligen, färre än i alla andra europeiska länder. Trots detta tar lagstiftarna ifrån oss denna enkla frihet, med folkhälsan som enda argument.

Utöver detta, finns det dessutom få situationer eller platser där du tvingas inhalera cigarettrök mot din vilja. Skulle förbudet gälla en plats där du tvingas uppehålla dig, som ditt hem, en skola eller ett sjukhus skulle argumentet möjligtvis hålla. Men en uteservering är en plats som du av fri vilja går till för att dricka något gott, snacka skit och ja – unna dig en cigg. Det är ingen som tvingar dig att välja en uteservering i stället för, säg, en picknick i parken. 

Dessutom står det redan i dag ägaren fritt att ha rökförbud på sin uteservering. Om man som icke-rökare önskar sig en rökfri uteservering kan man starta en sådan själv, eller använda sin påverkan som konsument för att få en sådan till stånd. Ingen positiv rättighet till uteserveringshäng existerar, alltså kan den inte medföra några skyldigheter. Tycker ägaren att du får ta en cigg så får du det, precis som jag bestämmer om du får ta en cigg på min balkong eller inte. 

Är ambitionen att på riktigt ta tag i stora folkhälsoproblem är reformen också ologisk. Varje år insjuknar 6.800 personer i rökrelaterad cancer (Cancerfonden). Motsvarande siffra för alkohol är 4.500 (CAN). Samtidigt är mer än halva Sveriges befolkning överviktig; andelen med fetma har tredubblats sedan 80-talet. Bara sedan 2016 har fetman ökat med 4.8 procent – en ökning motsvarande hälften av alla befintliga rökare på två år (Folkhälsomyndigheten). Om hälsomaximering av samhället är målet skulle det vara rimligare att stänga av alla rulltrappor och förbjuda socker och transfetter än att dra åt tumskruvarna ytterligare på just rökarna.

Allergier:
Ett annat argument, gärna passionerat framfört med hänvisning till den egna erfarenheten, är att astmatiker inte kan besöka en uteservering utan att få svårt att andas. I ett kommentarsfält på en väns Facebook-sida skriver en riksdagsledamot från Miljöpartiet att »10 procent röker dagligen, de kan gå på uteserveringar för att äta. Astmatiker/allergikänsliga är ungefär lika många, de kan nu börja äta på uteserveringar. Nu är alltså alla välkomna dit, men rökare kan inte röka där, utan får gå iväg om de vill göra det.« Detta beskriver hen som att olika personers friheter balanseras mot varandra.

Att värna inkludering av allergiker är lovvärt. Men bara hos undertecknad ryms allergier mot päls, nötter, soja, laktos och damm samt besvär som IBS, astma och överkänslighet mot rök och parfym. Det visar hur svårt, ja omöjligt, det är att kräva att alla platser ska vara lika välkomnande för alla. Tråkigt, men likväl brett accepterat i samhället.

För hur skulle det se ut om serveringar inte skulle tillåtas servera något med luftburna allergener, eller om nötternas plats i baren, på thai-menyn och hos konditoriet försvann? Denna typ av argument speglar också vår tids hyperindividualistiska anda, där alla kräver att hela samhället ska anpassa sig efter just deras behov.

Statens roll: Med lagstiftning som denna tar staten på sig uppdraget att fostra »oss andra«, vi som inte lever upp till idealet av den socialdemokratiska idealmedborgaren, till bättre beteenden som gynnar oss och i förlängningen statskassan. För en socialdemokrat är detta varken nytt eller kontroversiellt. Men den som är mer frihetligt sinnad, oavsett grön, liberal eller frihetlig socialist, bör se detta som mer problematiskt. Till syvende och sist handlar hela rökförbudsdebatten om hur man ser på relationen mellan stat och individ.

Det ogillande som många känner inför rökare har försett debatten med skygglappar. Diskussionen har präglats av ett hat mot både tobak och rökare som legitimerat oproportionella frihetsinskränkningar. Rökningens få försvarare, som Kajsa Ekis Ekman, ETC och Blanche Jarn, Timbro jämförs med nazister för sin hållning medan Jonna Sima, Aftonbladet får medhåll för att »[r]ökning tar fler liv än vad trafikolyckor, narkotika och självmord skördar tillsammans. Men framför allt är det rätt otrevligt att utsättas för passiv rökning mot sin vilja«. 

Majoriteten av samhället röker inte, ogillar dem som gör det och vill därför bli kvitt dem. Ett sorgligt exempel på hur kollektivets vilja tenderar att segra över individens rättigheter. Om vi ser rökförbudsdebatten som ett stresstest på liberalismens tillstånd kan vi, tyvärr, konstatera nederlag.

Mikaela Hellman är internationell samordnare för Centerpartiet.

@mikhellmn
mikaela.hellman@centerpartiet.se

Fler artiklar av Mikaela Hellman

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr