Perspektiv

Kan Europas brist på gemenskap botas med liberal nationalism?

Text: Carl-Vincent Reimers

Bristen på gemenskap i ett alltför individualistiskt samhälle har på senare tid kommit att attrahera allt mer tankekraft i den svenska debatten. Det senaste bidraget i denna genre är Joel Halldorfs bok Gud: återkomsten. Även Lars Trägårdhs Är svensken människa? är ett lysande exempel på kritiken mot individualismen som svensk statsreligion.

Liberala företrädare befattar sig ogärna med idén om en teologisk gemenskap, vilket kritiska reaktioner mot Halldorf visat, men kan samma sak sägas om en nationell sådan? Åtminstone inte ur ett historiskt perspektiv. Tvärtom har liberala friheter i Europa utvecklats i en stark och livskraftig symbios med idén om nationell gemenskap. 

1848 var Europas kanske mest omvälvande politiska år som kontinenten ditintills genomlevt. Inte i kraft av magnituden på händelserna eller antal döda men av det faktum att hela kontinenten berördes. Nästintill varje europeisk huvudstad har sin egen revolt, sina egna skalder och sina egna minnen från året. 

Kortfattat innebar 1848 en serie av liberala och nationalistiska revolter mot den tidens styrande kungahus i Europa. Gnistan som satte igång kedjereaktionen var februarirevolutionen i Paris, då den moderate kung Louis Philippe störtades och den andra republiken utropades. Snart hade nyheten från Paris spridits och med den, revolutionen. Baden, München, Wien, Budapest, Berlin och Milano följde Paris exempel.

I motsats till andra kollektiva europeiska minnen såsom Förintelsen eller första världskriget kan 1848 också ses som en »idé om det goda« i historien, för att låna en term från Halldorf. Ledaren för februarirevolutionen i Paris, Alphonse de Lamartine, skrev i sina memoarer att 1848 var »produkten av en moralisk idé, av förnuft, logik, känsla och vilja … för en bättre ordning i statsmakt och samhälle«. Enligt Lamartine var det den franska nationens uppgift att förvalta dessa värden. Ett tydligare uttryck för sambandet mellan liberal etik och nationell gemenskap som är så påfallande frånvarande i dagens nyttomaximerande liberalism torde vara svårt att finna.

Varken Skandinavien eller Sverige lämnades oberört av revolutionsåret 1848. I Stockholm anordnades den 18 mars en liberal »reformbankett« för att fira nyhetsbudet från februarirevolutionen i Paris. Leverop och tal för republiken urartade i kravaller när unga, lågborgerliga män drabbade samman med livgardet vid Storkyrkobrinken i Gamla stan. Protesterna kulminerade i en våldsam konfrontation med det kungliga kavalleriets sablar, vilket krävde 18 döda. Det var utan tvekan en av 1800-talets mest dramatiska politiska händelser på rikssvensk mark och kom sedermera att bli känd som Marsrevolten. 

Trots dramatiken har 1848 en högst begränsad ställning i svenskt historiemedvetande. 2018 gavs det lyckligtvis ändå ut en bok som sammanfattar den svenska erfarenheten väl, 1848: nationalismen föds i ett brinnande Europa av Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm (Carlsson förlag). Biografin lyfter också upp en aspekt av 1848 som hitintills varit tämligen ignorerad: den begynnande Europatanken.

Denna Europatanke tog sig vilda uttryck på kontinenten såväl som i Sverige. När nyheten om februarirevolutionen i Paris nådde Lund gav den upphov till ett väldigt firande på gator och torg. Öresunds-Posten berättar om hur ungdomen hälsade »den uppgångna franska friheten sol«. Marseljäsen blev under 1848 den allmänna hymnen för liberaler och radikaler även i Sverige. Runt om i Lund skålades det för »Friheten och Frankrike«. Samtidigt ville Lundastudenterna se det »enade Skandinaviens uppträdande i det Europeiska folkförbundet«.

I Uppsala blev firandet om möjligt ännu mer euforiskt. Dikter lästes upp om de Europeiska folkens frigörelse från sina forna härskare. En skandinavisk fest anordnades, där det skålades för ett europeiskt folkförbund i kontrast till det man såg som ett reaktionärt och hotfullt Ryssland. I Nils Erdmanns biografi om 1800-talsliberalen August Blanche berättar poeten Johan Nybom hur han satt i sitt studentrum och läste hebreiska när en vän kom instörtandes och ropade »Nu är det inte tid att läsa Davids psalmer! Nu går marseljäsen på alla våra gator!«

Det är i sammanhanget viktigt att poängtera att de nationella aspirationerna på folkligt självbestämmande inte stod i motsats till den nya och radikala Europatanken. Tvärtom kompletterade dessa idéer varandra. Esaias Tegnés patriotiska hyllningssång till Karl XII »Kung Carl den unga hjelte« och Marseljäsen sjöngs efter varandra, varpå tal som hyllade »frihetens gudinna« följde. 

1848 års glädjeyra ebbade dock snabbt ut i Sverige, liksom i övriga Europa. Inte minst på grund av att det man realpolitiskt lyckades åstadkomma inte motsvarade varken ambitioner eller förväntningar. Kvar i Sverige dröjde sig dock skandinavismen och idén om fria nationer i en europeisk gemenskap. Dessa idéer kom under följande decennier att vidareutvecklas i symbios med de liberala reformer som kan sägas vara frön till vår moderna liberala demokrati: Näringsfrihetens införande 1864 och ståndsriksdagens avskaffande med begränsad demokrati 1866.

Det nationalliberala självförverkligandet 1848 gick också genom en större Europeisk gemenskap, inte i motsats till den. Det är en tanke som är värd att påminna sig själv om i en tid när polemiken är stor mellan EU-vänliga liberaler och nationalister. För att söka svar på det liberala samhällets brist på gemenskap, såväl i Sverige som i det Europa som omgärdar oss, bör minnet av 1848 därför ges en tydligare roll i vårt politiska medvetande.

Visst kan bristen på gemenskap i ett alltför statsindividualistiskt samhälle besvaras, som Joel Halldorf visar oss, genom att åter göra teologi relevant i våra traditioner och vår etiska kompass. Men det går också att i vår moderna historia se exempel på liberalt sinnade strävanden efter gemenskap i nationen och i Europa som erbjuder detta på en sekulär grund. När det tyska folket återförenades 1989 var det just 1848 års nationalliberala symbios vi åter såg uppträda på den europeiska scenen. Likaså ser vi det i Emmanuel Macrons vilja att skapa en kvasinationell europeisk identitet.

Kanske är det just här som den national-liberala kompromissen kan göra nytta, som en framtida modell för ett mer integrerat Europa – ett europeiskt »folkförbund« för vår tid. 

Carl-Vincent Reimers är magisterstudent i historia vid Lunds universitet och kandiderar till EU-parlamentet för Liberalerna.

@CVReimers

Fler artiklar av Carl-Vincent Reimers

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr