Venezuelas ekonomi befinner sig, som bekant, sedan ett par år i fritt fall. Förra året sjönk BNP med 18 procent. Inflationen är sjusiffrig. Affärernas hyllor gapar tomma. Men varför har det egentligen blivit så här?
Det finns ett enkelt svar: oljan. Venezuela har bland de största reserverna i världen. När priset sköt i höjden mellan 2003 och 2013 gav det enorma intäkter. Därmed kunde regeringen dramatiskt höja utgifterna och öka statens ingrepp i ekonomin. När priset 2014 rasade försvann inkomsterna, men Venezuela stod kvar med utgifterna och en ekonomi som ingen investerare i världen ville placera sina pengar i.
Men det är också ett otillfredsställande svar. Varför gjorde regeringen de ekonomisk-politiska val den gjorde under boomen? Varför hanterade den inte intäkterna bättre? Varför gjorde man inte som flera andra sydamerikanska länder som också gynnades av höga råvarupriser och sparade en del av de tillfälliga inkomsterna? Svaret på de frågorna stavas idéer – om ekonomin och dess relation till politiken – som Hugo Chávez och hans efterträdare på presidentposten Nicolás Maduro omfamnade.
Det får sorteras i kategorin »predika för de redan frälsta« att skriva i en liberal idétidskrift att idéer har betydelse och påverkar politiska beslut. Det gäller i synnerhet om poängen är att det är idéer associerade med en regering som beskriver sig själv som socialistisk som har varit skadliga. Men det är faktiskt inte självklart att idéer är viktiga. Faktum är att de inom statsvetenskapliga förklaringsmodeller ofta ges liten vikt. Rationalistiska och materialistiska teorier dominerar, drivkraften utgörs av intressen, inte idéer. Policyval är resultatet av de incitament som strukturer och institutioner ger politikerna i deras jakt på makt.
Tre faktorer anses särskilt viktiga för att förklara ekonomisk-politiska utfall i Sydamerika. Den djupa ojämlikheten, som skapar efterfrågan för omfördelning. De svaga institutionerna, som skänker kortsiktighet till politiken. Och beroendet av råvaruexporten, som gör att ländernas ekonomiska förutsättningar skiftar dramatiskt med priserna för mineraler och jordbruksprodukter. Sammantaget innebär det att när råvarupriserna stiger ökar regeringarnas inkomster, politiker lovar att intäkterna ska komma folket till del och ökar, utan att tänka på morgondagen, utgifterna. När råvarupriserna sedan faller står de tomhänta. Krisen bankar snart på porten.
Sett ur det perspektivet är utvecklingen i Venezuela inte överraskande. Krisen är kanske djupare än vad någon hade kunnat förutse. Men i grund och botten följer den ett förväntat mönster.
Saken är bara den att även andra sydamerikanska länder som är starkt beroende av råvaruexport och som gynnades kraftigt av boomen mellan 2003 och 2013 valde presidenter som ville omfördela. Men de var mer försiktiga. Socialistregeringarna i Chile implementerade en särskild stabiliseringsfond för att spara de exceptionella kopparintäkterna. Ollanta Humala i Peru och Evo Morales i Bolivia, som båda två betraktades som typiska vänsterpopulister, producerade stora överskott i statens finanser under åren med höga priser. Om strukturella förhållanden gör att alla regeringar i Sydamerika borde bete sig som Venezuelas under en råvaruboom, varför gjorde de inte det? Det är här idéerna kommer in i bilden.
Idéerna det handlar om är inte nya och handlar heller inte om fullständiga idépaket – ideologier eller ekonomiska skolor. I stället handlar det om två olika förhållningssätt till ekonomin och till de begränsningar den påtvingar politiken.
De två perspektiven illustreras tydligast av en gammal debatt – den om inflationen som konstant plågade regionens länder under 1960-talet. Enligt ett synsätt handlade det om för stor efterfrågan. Stora statliga utgifter drev upp löner, offentliga underskott och i förlängningen priserna. Enligt ett annat hittades orsakerna på utbudssidan. Ekonomin växte, industrierna producerade mer och människor fick det bättre. När utbudet inte följde den stärkta efterfrågan gav det prisökningar.
Utifrån det första synsättet var grundproblemet att politiken inte respekterade ekonomins begränsningar, vilket i längden innebar att resurser användes på ett sätt som förhindrade tillväxt. Enligt det andra perspektivet var det i stället att politiken inte gjorde tillräckligt för att tänja på begränsningarna – agerade för att få bort de flaskhalsar som höll tillbaka utbudet, uppe inflationen, och stod i vägen för ekonomisk utveckling.
Det vore fel att reducera de två förhållningssätten till höger och vänster. Under långa perioder omfamnade politiska aktörer av alla tänkbara kulörer perspektivet att Sydamerikas ekonomiska problem – inte bara inflationen – kräver att politiken använder allt tillgängligt manöverutrymme för att tänja på ekonomins begränsningar. Och under den senaste råvaruboomen har en rad vänsterregeringar omfamnat det första synsättet. I Chile och Bolivia strävade man efter mer omfördelning och en större stat, men var känsliga för ekonomiska begränsningar och därför inte villiga att använda boomens möjligheter fullt ut. Hugo Chávez – liksom Néstor och Cristina Kirchner i Argentina och Rafael Correa i Ecuador – omfamnade dock det andra synsättet. Råvaruboomens frukter skulle användas till att spränga de ekonomiska kedjor som höll tillbaka deras länder.
Venezuela utgör inte bara en ekonomisk olycka, utan också en demokratisk kollaps. Liksom Rafael Correa i Ecuador och Evo Morales i Bolivia – men till skillnad från vänsterledare i Chile, Peru och Uruguay – skrev Hugo Chávez om konstitutionen så att makt flyttades till presidenten, försvagade domstolarnas oberoende och attackerade den fria pressen.
Även detta speglar ett av två skilda förhållningssätt som har präglat Latinamerikas vänster under efterkrigstiden – i det här fallet till den liberala demokratin. Chávez bekände sig till det marxistiska synsättet, enligt vilket maktdelning och individuella rättigheter förkroppsligar en borgerlig ordning. Han förkastade den uppfattning, som bland annat Chiles socialister omfamnar, där den liberala demokratin betraktas som ett skydd för de maktlösa – dit Sydamerikas vänster ofta räknats – och som därmed ska värnas.
De dubbla katastroferna i Venezuela – den ekonomiska och den demokratiska – påminner om vilken betydelse idéer faktiskt kan ha. Och om vikten av att ta striden om dem.
Martin Liby Troein är fil. dr i statsvetenskap och ledarskribent på Dagens Nyheter. Han var också tidigare krönikör i Liberal Debatt.
@LibyTroein
martin.liby-troein@dn.se