Tema

Hör Trump och Obama. Och hör skillnaden.

Text: Gabriel Ehrling Perers

Ordet »populism« ligger i tiden. Tyvärr används det i Sverige inte sällan som synonym för »någon jag tycker har fel«. Det är att ta för lätt på problematiken. Det finns till och med filosofiska aspekter. Som att man inte är mycket till populist om man inte är populär. Men hur blir man tillräckligt populär utan att bli populist?

Det brukar heta att herrens vägar äro outgrundliga. Men ibland är journalistikens också det. Den vecka som började i den lilla industristaden Gary i Indiana – med en nedslående bild av ett samhälle som gått sönder – kommer att avslutas på samma ställe. Vi hinner nämligen bara åka därifrån innan vi blir varse att tidigare president Barack Obama på söndagen ska hålla ett kampanjmöte i staden. Vi vänder helt enkelt tillbaka.

Mötet äger rum i en skamfilad evenemangsarena. Här spelade Garys basketlag sina hemmamatcher, fram till att det gick i konkurs för ett antal år sedan. Vi hamnar snabbt i ett samtal med tre kvinnor som köat i timmar för att höra Obama.

Rockharda Moore Morris har arbetat som konsult i frågor som rör skolförvaltning och menar att Demokraterna rannsakat sig själva.

– De är mer fokuserade nu. De utgår inte längre från att de ska vinna. Det gjorde de 2016.

Från ett svenskt perspektiv tycks en betydande del av den amerikanska debatten gå åt till att analysera Trumps olika utspel. Moore Morris menar att det är en del av problemet. Att stolligheterna står i vägen för väsentligheterna:

– Vem bryr sig? Vi måste bortom Trump. Bortom hans tweets. Vi måste prata om och med människor. Om vad Trump faktiskt gör och hur han gynnar samhällets besuttna.

Carlotta Blake-King, som arbetat som lärarvikarie men som nu kandiderar till den kommunala skolstyrelsen i grannstaden Hammond, fyller i:

– Han är en lögnhals. Vi borde inte ens säga hans namn.

Med valet för dörren pekar de flesta tecken på en framgång för Demokraterna. Trumpanhängare och »experter« på högerpropagandakanalen Fox News är egentligen de enda som tror på en framryckning för Republikanerna. Ändå är nervositeten i Demokraterna påtaglig. Partiet är fortfarande chockskadat efter att Trump vann 2016.

En man i publiken bär en tröja där det kort och gott står »rösta eller dö«. Den pastor som innan kampanjmötet leder de 7000 församlade i bön beskriver det som en »omtumlande och mörk tid« i USA:s historia. Kvinnorna vi talar med håller med:

– Just nu är vårt land på väg åt helvete, suckar Blake-King.

– Vi är bättre än så här. Det måste vi vara, förmanar Moore Morris.

Läraren Linda Collins Brown, som bor i Gary och kampanjat för Demokraternas kandidat till senaten, är lika oroad som beslutsam:

– Vi har inte kommit så här långt för att gå tillbaka.

Jag frågar hur man ska tolka att Trump lyckades locka över arbetarväljare som tidigare stöttat Demokraterna. Collins Brown svarar:

– Förr var det otänkbart. Men nu har folk tröttnat.

När vi försöker få dem att beskriva vad väljarna tröttnat på blir svaren sökande. Tröttnat på att samhället förändras? På globaliseringen, kanske? Men de tycker att Demokraterna borde vara självkritiska. Partiet har pratat för lite om sjukvård och utbildning, borde ha varit tydligare i sina förslag för att få fram fler jobb – och lovat skattesänkningar för medelklassen.

Blake-King tycker också att väljarna underskattar vilken påverkan den federala centralmakten har på vanliga amerikaners levnadsförutsättningar:

– Det som händer i Washington påverkar oss här i de små städerna. Det måste folk förstå.

Ett sådant konstaterande kanske låter underligt i Sverige, där 87 procent röstade i höstas. Men här brukar bara fyra av tio rösta i ett mellanårsval.

Det är uppenbart vad dessa människor tycker om Trump. Men jag är ändå nyfiken på hur de ser på löftena om att nedlagda stålverk och kolgruvor ska öppnas igen, och att de som väl är igång kommer att anställa fler. Vi är trots allt bara ett par stenkast från stålverket i Gary, en gång världens största.

– Men snälla, säger Blake-King och himlar med ögonen för att signalera vad hon anser om presidentens retorik.

Moore Morris vill plocka ner nostalgin. Trumps framtid är varken trolig eller önskvärd. Det går inte att bortse från kolförbränningens miljökonsekvenser, menar hon. Hon tycker också att Trump ger falska förhoppningar:

– Låt oss vara realistiska. Dessa människor står utan arbeten och vi måste fokusera på att hjälpa dem att ställa om mot nya yrken. Och även där måste vi vara realistiska. Många av de här människorna är i 50-årsåldern. De kommer inte kunna ta avancerade jobb i kemikalieindustrin.

När Obama skuttar fram till talarstolen är det på dagen tio år sedan han valdes till president. Arenan kokar när han kränger av sig kavajen och kavlar upp ärmarna. Här är han bland de sina. Människor som kände sig träffade när han talade om hopp och förändring (hope och change).

Som talare är Obama medryckande, lysande. Men visst finns det också likheter mellan det budskap som förde honom till makten och det som gjorde samma sak med Trump. De flesta väljare upplever sig nog både behöva »Change« och någon som gör saker »Great Again«.

Obamas vaga men – jämfört med Trump – betydligt mer hoppfulla retorik fick också kritik när han kandiderade till president 2008. Vid något tillfälle gjorde Demokraterna till och med ett nummer av att »vägra« definiera vad »förändringen« skulle innebära. Så klart blev en del väljare besvikna när de upplevde att denna uteblev för egen del när Obama väl kom till makten.

Talet blir en rak vänster mot Republikanerna. Och i synnerhet mot Trump. »Valet handlar om vårt lands själ«, säger Obama och kallar läget för ett »politiskt mörker«. Han är förstås irriterad över att Republikanerna nu försöker ta åt sig all ära för den ekonomiska vändning som redan var på god väg när han lämnade ämbetet. Han varnar att motståndarna, utan att riktigt låtsas om det, nu försöker montera ner mycket av det lilla som är den amerikanska välfärdsstaten.

Men han gör också en iakttagelse som är viktig för den här reportageresan. Han säger:

»Till skillnad från vissa (läs: Trump) så hittar jag inte bara på saker när jag pratar. Jag har fakta.«

Han fortsätter:

»Det måste få konsekvenser när folk inte talar sanning. Samhället fungerar inte om ord saknar mening.«

Det ligger mycket i det. Men tyvärr är intrycket från den här resan att det kanske delvis redan är försent.

Vi har tidigare intervjuat republikaner som säger att man inte ska bry sig om vad Trump säger. Konservativa ledarsidor säger samma sak: »Det är bara retorik«. Uppgivet förlikar sig nu demokratiska väljare som de ovan med att det inte biter att försöka hålla presidenten ansvarig för vad han faktiskt säger.

Det hela förvärras så klart av att det amerikanska medielandskapet nu blivit så fragmenterat att det alltid finns minst en alternativ »sanning« att ta till för att slippa förhålla sig till den egentliga.

Att väljare låter sig förledas är en sak. Men att politiker – eller för den nyhetskommentatorer och andra opinionsbildare i medier – står ut med att se sig själva i spegeln efter att medvetet ha gjort våld på sanningen är en annan. Det är populism. Och populism gör att folk struntar än mer i att bry sig om ordens innebörd, vilket gör att politiker eldar på ännu mera.

Ingen symboliserar denna onda spiral bättre än Trump. När hans tveksamma uttalanden som president samlades på hög så började dagstidningen Washington Post redovisa sammanställningar. Drygt 7600 lögner vid 2018 års utgång, eller 15 åtminstone grovt missledande påståenden per dag som president.

Så även om Obama som kandidat var ungefär lika vag som Trump, och än i dag är i allra högsta grad publikfriande, så finns här avgörande skillnader. Obama har respekt för både uppdrag och politiken som sådan. Man kan tycka att han har fel åsikter. Ibland har han säkert också haft fel i sak. Men han bryr sig om vad som är sant. Det gör inte Trump. Och tyvärr gör inte hans väljare heller det.

Gabriel Ehrling Perers är biträdande redaktör och ansvarig utgivare.
@gabrielehrling
gep@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Gabriel Ehrling Perers

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr