Vem vill vara vän med regeringen i Warszawa? Frågan hade varit otänkbar för några år sedan, då ett västinspirerat reformland välkomnades in i den europeiska gemenskapen. Men efter regeringspartiet Lag och rättvisas många steg mot en försvagad demokrati har entusiasmen svalnat.
Landets nationalistiska regering är satt under tryck från västeuropeiska grannar. Vilka krafter den utländska kritiken i sin tur mobiliserar i Polens närliggande nationella val återstår att se. Vad som än händer i den snabbrörliga partipolitiken tycks en sak dock stå klar – Natopositiva och försvarsvänliga politiker återfinns runtom bland aspiranterna på regeringsmakten i ett i övrigt splittrat politiskt landskap. Alla inblandade kan sin historia, liksom geografi.
Det är bara runt femton mil mellan sydöstra Sverige och nordvästra Polen. Det mentala avståndet är desto längre, även nära grannar ter sig avlägsna i fred och när landsgränser dras i vatten. I alla fall för Sverige, Polens erfarenhet är en annan. Dess invånare bor där den stora europeiska slätten är som allra plattast. En fördel för den som vill bedriva handel, en nackdel för den som vill leva ostörd.
I dag talar bedömare gärna om två Polen: ett urbant, ungt och ekonomiskt expansivt. Det andra ruralt, utflyttat och konservativt. I utrikespolitiken har företrädarna för de två bitvis varit oense om Tyskland: Under en tid sågs Merkel som en given säkerhetspartner, med Lag och rättvisa vid makten har den ambitionen mattats av. Men grundsynen om behovet av ett starkt försvar, goda säkerhetspolitiska relationer västerut och garden upp österut är densamma. Så har också enighet kunnat hittas om ett nytt och lite oväntat svar på frågan om vem som vill vara vän med regeringen i Warszawa. Stora insatser görs för att ett rungande och positivt svar även ska komma från USA:s president Donald Trump.
I början mottogs den polska planen som ett luftslott. Tusentals amerikanska försvarsanställda permanent stationerade i Polen? Den typen av Nato-förband så nära Ryssland ansågs på sin höjd kunna »roteras«, det vill säga placeras periodvis, följda av avlösande styrkor. Dessutom har USA tett sig allt mer ointresserade av Europas säkerhet, framtiden har sedan länge funnits i Mellanöstern eller Asien. Efter Donald Trumps tillträde har själva den transatlantiska gemenskapen ifrågasatts, liksom de europeiska försvarsbudgetarna.
Mitt i allt detta uppvaktades amerikanerna om ett nytt stort truppåtagande i Europa. Men, visade det sig, budet var väl sockrat. Polackerna har erbjudit sig att investera två miljarder dollar i projektet. USA:s soldater skulle framförallt infinna sig, gärna med pansarfordon. Upplägget känns i någon mån igen från Japan men det blir intressant satt i relation till de amerikanska neddragningarna på andra platser. Efter den ryska aggressionen i östra Ukraina och ockupationen av Krim har synen på Europas säkerhet trots allt omvärderats. Än mer så i den händelse att Kina och Rysslands relation fördjupas.
När Polens president Andrzej Duda under ett besök i Vita huset började tala om anläggningen med permanent stationerade amerikanska soldater som ett »Fort Trump« mottogs det som en tom PR-kupp. Likväl har titeln satt sig i rapporteringen och parterna har kommit till förhandlingsbordet i frågan.
Väl på plats har ett Fort Trump flera fördelar. Soldaterna kommer att vara samövade med polska förband och känna miljön bättre än vad de roterande förbanden gör. Rysk aggression i östra Europa blir med säkerhet även aggression mot USA, något som kan fungera avskräckande. Möjligheterna att förstärka Baltikum vid en konflikt innan det smala Suwalkigapet stängs av ryska styrkor tycks även förbättras. Samtidigt kan framflyttandet av styrkor uppfattas som förberedelse till aggression.
Mycket återstår innan ett Fort Trump kan gå från luftslott till utpost, men vid grönt ljus kan säkerhetsläget i Norra Europa stå inför en riskfylld övergångsperiod, också där landskapet inte är flackt.
Joakim Rönnbäck är ledamot av Liberal Debatts redaktion.
@JoakimRonnback