Tema

Fackförbund tappar greppet. In träder högerpopulismen.

Text: Gabriel Ehrling Perers

Alldeles vid motorvägen, vägg i vägg med en pizzeria som menar sig tillhöra landets bästa, ligger Republikanerna kansli för Mahoning County, Ohio. Där träffar vi Don Skowron, i full färd med att färdigställa valplakat.

Han drar mig åt sidan och visar en ram med träklossar. Han har snickrat den själv. Varje kloss eller »tegelsten« symboliserar ett bidrag för att finansiera den mur mot Mexiko som Donald Trump lovat att bygga.

I en annan del av lokalen sitter hans tvillingbror Ron Skowron. De är båda gamla kommunanställda poliser och därmed tillhörande den yrkeskategori med högst facklig anslutning i USA. Hela sina liv har de röstat på Demokraterna. Det gör de inte längre. Inte sedan Trump kom in i bilden:

– Vi har fått nog, säger Don.

– Vi fick inget tillbaka, säger Ron.

Stämningen på kansliet är familjär. En kaffepanna mullrar i hörnet. 

Bred handstil formar politiskt budskap. Det finns en spänning i luften. Här finns republikaner av det traditionella snitt vi träffat många gånger tidigare: starkt religiöst och/eller ideologiskt präglade, samt egenföretagare som mest vill ha lägre skatter och lättare regleringar. Men här finns också personer med en helt annan och folkligare framtoning. De som ledsnat på Demokraterna eller rest sig från soffan.

Vi slår oss ner med Mark Munroe, ledare för Republikanerna i Mahoning county. Han beskriver hur han hela sitt liv kämpat i politisk motvind. Det här är »rostbältet«, ett fäste för Demokraterna. Han är nu närmast överrumplad över den entusiasm Trump väckt bland tidigare demokrater:

– Jag har dunkat huvudet i väggen i årtionden. Det som händer nu har jag inte sett under hela mitt liv.

– Ingen trodde det här, tillägger han.

I primärvalet 2016 bytte 6000 registrerade demokrater i Mahoning county sida till Republikanerna. De flesta för att rösta på Trump. Ytterligare 22 000 människor som inte var registrerade för något parti röstade på Republikanerna. På sina håll ska valsedlarna ha tagit slut. Framme vid valet vann Trump den viktiga delstaten.

– Och det slutade inte där. Telefonerna fortsatte att ringa, berättar Munroe.

– Det har knappt gått en dag utan att demokrater kommer in här och säger »Vi har fått nog«. Det har blivit Kaliforniens parti, säger Munroe med avsmak inför den folktäta och liberala delstaten på västkusten.

Jag frågar vad förändringen beror på. Svaret stavas »Trump«:

– Han är en av oss. Han är ingen politiker. Han struntar i de senaste fokusgrupperna och i på förhand skriva manus.

– Och han gör det han lovade. Han har tagit ställning mot illegal invandring.

Det är uppenbart att Munroe är en mer klassiskt lagd republikan, i ekonomiska termer närmast nyliberal. Jag frågar därför hur han ser på Trumps protektionistiska handelspolitik.

Han skruvar på sig och presenterar sedan, som så många andra vi träffar under resan, en egen tolkning av vad presidenten säger och gör. Munroe ser frihandelsmotståndet som »ett tillfälligt vapen«:

– Handelstullarna är bara ett sätt att få fri och rättvis handel.

Innan vi skiljs åt frågar jag hur han känner inför beskrivningen av Trump som en populist. Han svarar:

– Det beror på hur man definierar populism. Han gör det vi förväntar oss från en politiker. Han ser till sitt lands intressen. Om det är populism så är det väl det.

Flera av de forskare (i statsvetenskap, nationalekonomi och historia) vi talar under resan pekar på fackföreningarnas falnande kraft som en avgörande förklaring till att väljare som av hävd röstat på traditionella arbetarepartier nu överger dem för mer högerpopulistiska krafter.

I USA har andelen arbetare som företräds av fackförbund fallit från cirka 40 procent under 1950- och 60-talen till blott 12 procent. (Och då hålls andelen uppe av att 38 procent fortfarande är anslutna i offentlig sektor. I det privata näringslivet motsvarar organisationsgraden sju procent av arbetskraften.)

Vi kör vidare till Uniontown, Pennsylvania. Där träffar vi Ed Yankovich, vice ordförande för kolarbetarfacket UMWA. Han understryker att populism i sig inte är något unikt i USA, utan att det nya är att den är höger.

– Det finns en allmän känsla av ekonomisk osäkerhet bland arbetare, säger Yankovich och argumenterar att tillväxten de senaste årtiondena i för liten del kommit arbetarna till del.

När jag frågar hur Trump lyckats locka arbetarväljare blir svaret krasst:

– Han ljög för dem. Det gjorde de (högerpopulisterna) allihop, säger han och räknar upp »Brexit«, Frankrike och Tyskland.

Yankovich företräder 20 000 kolarbetare, motsvarande 20-25 procent av arbetskraften. Han skakar på huvudet åt Trumps löften om en ny era för kol-, stål- och tillverkningsindustrier.

Förklaringen till kolets nedgång som energikälla menar han stavas »fracking« eller »hydralisk sprängning«, en teknik som frigjort enorma gasfyndigheter i USA. Arbetskostnaden för att utvinna gas är helt enkelt mycket lägre, det förändrar inte Trumps politik, konstaterar han.

Yankovich lägger också ut texten kring Demokraternas framtid och den han menar avgörande egenskapen att det är ett »paraplyparti«. Hur partiet inom sig har både konservativa och liberala/progressiva väljare.

Den här valrörelsen har kolarbetarfacket genomfört en omfattande dörrknackningskampanj för att »upplysa« väljare om vilka kandidater som är »fack- och arbetarfientliga«. Man har alltså kämpat helhjärtat för Demokraterna. Det gjorde man inte i valet 2016.

– Vi kunde inte gå till våra medlemmar och be dem rösta på Hillary (Clinton). Då hade vi förlorat vårt anseende, säger han och syftar på att Clinton sagt att USA måste »bli kvitt kolet«.

Han menar att Demokraternas politiska utveckling väckt våndor hos fler fackförbund. Problemet började redan under tidigare president Barack Obama:

– Vi arbetade för Obama. Initialt var han bra för fackföreningsrörelsen. Men sedan vann miljöaktivisterna över honom till sin sida.

Även om frågorna och konfliktlinjerna ser annorlunda ut än i en svensk eller europeisk kontext är det svårt att inte tänka på den svenska socialdemokratins förvandling under Mona Sahlin, plågor under Håkan Juholt och sedan återgång till mer traditionell politik och retorik under Stefan Löfven. Förra årets val var som bekant partiets sämsta sedan demokratins införande.

Även hemma i Sverige är trenden tydlig vad gäller den fackliga organiseringen. 1995 var hela 88 procent anslutna i arbetaryrken, nu närmare 60 procent. (Bland tjänstemän har tappet varit mindre, från 84 till 74 procent.)

Enligt SVT:s stora vallokalsundersökning fick S bara 41 procent av stödet från LO-väljare. 24 procent röstade på (högerpopulistiska) SD. LO hade då gett S 30 miljoner kronor i bidrag (för att charma LO-väljare).

Förra sommaren, när SCB:s stora mätning pekade på än sämre genomslag för S, sade LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson som det är: »de (medlemmarna) väljer mellan S och SD«.

När statsvetarprofessorn Sören Holmberg presenterade den fördjupade vallokalsundersökningen sade han:

»Det är ett väldigt uppseendeväckande resultat. Det är första gången någonsin i våra mätningar som mindre än hälften av LO-medlemmarna röstade på S.«

Även bland soffliggare tycks SD mobilisera. Sedan valet 2002 har valdeltagandet ökat från 80 till 87 procent.

På vägen från Uniontown tänker jag på något Yankovich sa när han slog an en mer försonande ton kring populismen. Även om den inte gör saken lättare så tror jag att den är betydelsefull:

– Folk vill tro det han (Trump) säger. Att jobben kommer tillbaka. Att den »gamla goda tiden« gör det. Jag klandrar inte människor för att de gör det. Men det kommer inte att hända.

Gabriel Ehrling Perers är biträdande redaktör och ansvarig utgivare.
@gabrielehrling
gep@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Gabriel Ehrling Perers

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr