Många var de ögonbryn som höjdes i oktober 2014, när utrikesminister Margot Wallström direkt efter skifteskonseljen på Kungliga slottet proklamerade att Sverige, som första och enda land i världen, skulle bedriva en feministisk utrikespolitik. Budskapet upprepades i utrikesdeklarationen året därpå: En feministisk utrikespolitik var på väg att ta form och skulle genomsyra hela utrikesförvaltningens arbete.
Vissa kritiserade draget för att vara dumdristigt, eftersom ordet »feministisk« upplevs som negativt i många viktiga samarbetsländer och därmed utgör en onödig provokation. Det går att ge kampen för kvinnors rättigheter i världen en framträdande plats utan att använda provocerande symbolord som stjälper mer än de hjälper, löd resonemanget.
Andras kritik var snarare sprungen ur avundsjuka. Det är i dagens debattklimat lätt att glömma, men valrörelsen 2014 var i mångt och mycket en tävling mellan partierna om vem som kunde vara mest och bäst feminist. Folkpartiet gick till val under parollen »feminism utan socialism«, den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Rosanna Dinamarca slog tillbaka med »feminism och fett med socialism« och ett parti med en böjning av själva ordet »feminism« i namnet såg länge ut att ha goda chanser att komma in i riksdagen. Med konceptet »feministisk utrikespolitik« var det som om Socialdemokraterna korade sig själva till vinnare.
Genom att sätta patent på en politik som många ansåg bedrevs långt innan någon satte en sådan explicit term på den sade Socialdemokraterna »Vi – vi är de som är mest feministiska«. Inte undra på att det orsakade tandgnissel hos liberaler som länge stoltserat med att förespråka internationell solidaritet, särskilt med kvinnor.
Socialdemokraternas ambitioner var emellertid uppenbara. Man ville återta en känsla av att ta ställning för något. Valet att kalla utrikespolitiken feministisk vittnade om en längtan tillbaka till den aktivism som tidigare präglade utrikespolitiken, där försvaret av demokratiska ideal var lika viktigt, om inte viktigare, som försvaret av riket. Genom att basunera ut att jämställdhet mellan kvinnor och män skulle utgöra en grundläggande målsättning för svensk utrikespolitik tyckte Socialdemokraterna att de gjorde just det.
I vissa avseenden har de lyckats leva upp till sina löften. Säga vad man vill, men bara det faktum att ordet »feministisk« används på det här sättet lyfter upp kvinnors situation på den utrikespolitiska agendan – det får man ge Socialdemokraterna. Svensk utrikespolitik genomsyras nu i högre grad av den ständigt ställda frågan »hur påverkar detta kvinnor och hur får vi med oss dem?« vid beslut, mer pengar satsas på kvinnors reproduktiva hälsa och Saudiarabien har fördömts för sitt totala förakt för mänskliga rättigheter. Flera andra länder har anammat begreppet, bland annat Kanada som nu bedriver en »feministisk utvecklingspolitik«
Men det faktum att utrikespolitiken trots sin feministiska etikett i många avseenden är direkt antifeministisk vittnar om att den utrikespolitiska identitetskris som Sverige har befunnit sig i de senaste decennierna fortsatt är intakt. Stora fina ord får när det väl kommer till kritan stå åt sidan för realpolitiska intressen. Under den senaste mandatperioden har Sverige ingått vapenavtal med Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Det har framkommit att Sverige inte röstade nej till att låta Saudiarabien vara medlem i FN:s kvinnokommission och regeringens asylpolitik splittrar familjer och håller barn och kvinnor kvar i krigsdrabbade länder och områden.
Kanske är det det som skaver mest med den feministiska utrikespolitiken. Det skenheliga modet, alltmedan den faktiska politiken fortgår med business as usual. Ordet »feministisk« verkar ha som främsta syfte att maskera det fortsatt ambivalenta politiska innehållet, där inte bara Socialdemokraterna utan samtliga partier har svårt att svara på frågan: Vem aspirerar Sverige på vara i världen?
Svensk utrikespolitik är fast i en dragkamp mellan aktivism och realistisk pragmatism, där slutresultatet ofta varken blir hackat eller malet. Sverige är hopplöst mjäkigt och inkonsekvent i att stå upp för människors fri- och rättigheter i världen, samtidigt som vår försvarsförmåga vid potentiellt anfall bedöms vara usel. Vi är inte med i Nato, av rädsla för att inte kunna ta ställning på egen hand, men tar ändå inte ordentlig ställning för något. När Saudiarabien piskar och torterar regimkritiska bloggare går vi snabbt ut med offentlig kritik, för att när det verkligen bränner till skicka talmannen och kungen för att städa upp och släta över bakom stängda dörrar. När protester mot stigande matpriser och regimen i Iran intensifieras och leder till tusentals gripanden av demonstranter menar Wallström att Sverige inte har rätt att tycka till om den kvinnoförtryckande regimen: »Tänk om andra skulle yttra sig om vår utveckling? Om andra länders företrädare skulle säga att demonstranter som går ut på våra gator och torg har rätt?« Ja, tänk om…
Mycket av denna ambivalens kan förstås spåras tillbaka till Sveriges historiskt problematiska förhållande till internationella allianser. Under Olof Palmes tid möjliggjorde alliansfriheten en så kallad aktiv och värderingsdriven utrikespolitik, där Sverige fördömde exempelvis Hanoibombningarna och militärkuppen i Chile – men också en tid då Sverige vågade ta konsekvenserna av sitt handlande.
Under 1990-talet blev politiken mindre aktivistisk. Kalla kriget tog slut, Sverige gick med i EU och samarbetet med Nato intensifierades. Möjligheterna till att fatta egna beslut minskade, kraven på kompromiss och linjering med övriga västländer ökade.
Samtidigt hävdade socialdemokraten Ulf Bjered i en debattartikel i DN förra året att det inte enkom är Sveriges ovana att positionera sig i allianser som gjort att Socialdemokraterna har tappat fart i utrikespolitiken. Han menar att nya konfliktlinjer uppstått som socialdemokratisk ideologi har svårare att bemöta. Socialdemokraterna var som mest värderingsdrivna i utrikespolitiken då världens konflikter kretsade mer kring kollektivets frigörelse, såsom konflikter mellan stater vid avkolonialiseringen. Han sammanfattar problemet väl: Socialdemokraterna hade lätt att positionera sig när frihetsfrågorna hölls på en kollektiv nivå. I dag är det individens rättigheter och konflikter inom stater som är mer relevanta.
Att frihetsfrågorna numera håller sig på en mer individuell nivå borde skapa guldläge för en liberal utrikespolitik. Ändå har de borgerliga partierna snarare försökt differentiera sig från socialdemokrater genom att agera »det sunda förnuftet« som inte lättvindigt gör förhastade ställningstaganden. Men liberaler borde lämna tveksamheten åt de konservativa och dubbelmoralen åt sossar. Liberal utrikespolitik borde med fördel i stället differentiera sig genom att vara precis det som socialdemokratisk utrikespolitik inte är: Säker, i dubbel bemärkelse.
Säker så tillvida att vi borde släppa det trötta tipptåandet kring att vara i allianser men samtidigt bete oss som om vi inte är det. Vi borde söka de allianssamarbeten som krävs för att hålla Sverige säkert, och sluta se globala allianser såsom EU som hinder, utan snarare en möjlighet att påverka andra länder mer effektivt. En liberal utrikespolitik måste bygga på att ett starkt eget försvar inte är en motsättning, utan ett medel för att vara en kraftfull utrikespolitisk röst. Som Birgitta Ohlsson en gång sade: »Liberal utrikespolitik är feministisk och aktivistisk, men aldrig pacifistisk. Vi liberaler vet att Sverige måste försvaras för att friheten ska kunna behållas.«
En liberal utrikespolitik är också säker i sina värderingar på ett sätt som socialdemokratisk utrikespolitik aldrig kan vara, då socialdemokrater alltid kommer att värdesätta inrikes solidaritet högre än internationell solidaritet. Det har inte minst blivit tydligt på EU-nivå, där protektionism sätter käppar i hjulet för import av fattigdomsbekämpande produkter från låginkomstländer och grön, förnybar energi blockeras vid Europas gränser för att skydda inhemska industrier. En liberal utrikespolitik däremot, värdesätter frihetsfrämjande för hela jordens befolkning högre än att bibehålla en arbetsmarknad från 1950-talet åt delar av den svenska befolkningen.
I en globaliserad värld är nästan allt utrikespolitik – att vara modig handlar då inte bara om att fördöma ett land som bombar ett annat. Det handlar också om att inte köpa rysk gas, att utsätta den inhemska marknaden för global konkurrens för att ge resten av världen möjlighet att bli rikare, att instifta hårdare lagstiftning mot utländsk penningtvätt, att driva en human flyktingpolitik som ser till att också kvinnor kan fly och att inte sälja vapen till lagstiftade patriarkat – även om det gör Sverige lite fattigare.
Att vara socialdemokrat är att vara kluven, det har den ihåliga feministiska utrikespolitiken visat. Att vara liberal är att vara lite mer säker.
Emilie Tilstam är tidigare deltagare i Liberala skrivarakademin. I dag arbetar hon som press- och kommunikationsansvarig på Liberala
ungdomsförbundet.
@EmilieTilstam
emilietilstam@gmail.com