Få saker är så grundligt och väl belagda som att frihandel framför allt gynnar vanligt folk. Den stora effekten av internationell handel är nämligen att det blir billigare att leva, utbudet blir större och priserna pressas på i stort sett allt vi har omkring oss.
Detta gynnar framför allt låginkomsttagare, som lägger en högre andel av sin inkomst på konsumtion. De senaste decennierna har internationell handel varit särskilt gynnsamt för oss i väst, eftersom tullar och handelshinder avskaffats på främst kläder och länder vars export till stor del består av hemelektronik har integrerats i världshandeln. Ett exempel på detta är priset på mikrovågsugnar, som 1980 motsvarade 61 arbetstimmar för en genomsnittlig amerikan, i dag motsvarar priset tre arbetade timmar.
I rapporten »The economic benefits of globalization for business and consumers« från 2018 refererar ekonomen Fredrik Erixon till en studie som visar att de fattigaste tio procenten av befolkningen i genomsnitt blir 63 procent rikare när ett land öppnar upp för internationell handel, medan den rikaste tiondelen blir 28 procent rikare. Den fattigaste tiondelen av de amerikanska hushållen betalar ungefär fem gånger mer i tullar än den rikaste tiondelen gör, sett till andel av inkomsten.
Billigare produkter är bara en av många fördelar med handel. Utbudet blir mer varierat och lönerna stiger när länder kan specialisera sig på den produktion de är bäst på och konkurrensen i fler branscher gör att inhemska företag blir mer effektiva. De stadigt billigare och bättre varorna är dock den största och mest underskattade effekten av fri internationell handel.
En av anledningarna till detta är att konsumenter saknar företrädare i de forum där regler för den internationella handeln diskuteras. Ett nästan övertydligt exempel är de långtgående förhandlingarna inom Världshandelsorganisationen (WTO) om att avskaffa tullar för en mängd miljövänliga produkter – förnybar energi, teknik för att rena utsläpp och vatten, mätinstrument för miljökvalitet – en handel som i dag omfattar omkring en biljon dollar. Tyvärr har förhandlingarna inte kunnat slutföras på grund av parternas reservationer.
I slutet av 2016 stöp förhandlingarna bland annat på att EU inte ville avskaffa tullar på kinesiska cyklar. Handelskommissionär Cecilia Malmström sade då att EU redan hade »rätt billiga cyklar«, något som förstås är lätt för en välavlönad kommissionär att säga. Småbarnsfamiljen i behov av nya cyklar hade nog gärna sparat några hundralappar på sina inköp. Men de saknar politiska företrädare i handelsförhandlingarna.
I vänsterböcker om miljö och handel, som exempelvis Naomi Kleins »Det här förändrar allt«, är det populärt att hävda att handel alltid trumfar miljöhänsyn. Det är inte sant. Det som däremot är sant är att protektionism regelbundet trumfar miljöhänsyn, att EU:s förhandlare föredrar dyrare cyklar för europeiska konsumenter framför tullfri handel för miljövänliga produkter är bara ett exempel.
Ett annat exempel är så kallade skyddstullar, särskilda undantag som införs för att skydda producenter, till stora merkostnader för konsumenter. EU hade 2016 högre skyddstullar mot import av produkter och bränslen inom förnybar energi – solpaneler, biodiesel och bioetanol – än mot alla andra varor sammantaget, motsvarande ett importvärde på 14 miljarder euro.
Att agera i de nationella (eller europeiska) företagens intresse är så ingrott i det internationella byråkratiska förhandlingsspelet att få som agerar inom det ens reflekterar över konsekvenserna. Kritikerna till ordningen har oftast en tydlig vänsteragenda och likställer därför själva byråkratin med frihandel. Men de kommer alltid att klaga på frihandel, globalisering och nyliberalism – oavsett vad som händer.
Under efterkrigstiden har denna ordning ändå tjänat oss förvånansvärt väl. Inom ramen för GATT, handelsavtalet som slöts 1947 och utgör grunden för dagens världshandelsregim, förhandlade länder med varandra enligt principen »om ni sänker tullar och tar bort handelshinder för vår export, så sänker vi tullar och handelshinder för er export«. Att de förhandlande länderna egentligen tjänade mer på det som ansågs vara medgivanden, alltså att göra importen billigare, var inte så noga för det blev i alla fall resultatet i åtskilliga förhandlingsrundor.
Den senaste (och kanske sista)handelsrundan var den så kallade Uruguayrundan som slutförhandlades 1994 och bland annat bildade WTO. Därefter har världen trots åtskilliga försök inte kunnat samlas till någon ny global handelsrunda. En anledning till detta är att andra aspekter än tullar har börjat lyftas in i förhandlingarna. De har kommit att handla allt mer om regler.
Detta är till viss del naturligt. Dels har tullnivåerna sänkts till några enstaka procents påslag för västländerna för det mesta utanför jordbrukssektorn, det finns helt enkelt färre tullar kvar att sänka. Men tjänstesektorns andel av handeln har också ökat och det som hindrar denna handel är i högre grad nationella regleringar, som i värde kan motsvara tullar på flera hundra procent.
När länder förhandlar om regleringar finns dock inte samma uppenbara fördelar för båda parter. Ofta handlar det tvärtom om att rika länder vill att andra anpassar sin produktion till deras standarder och villkor för patent och upphovsrätt. Vanligen innebär detta både en implementeringskostnad och en konkurrensnackdel för fattigare länder, och världshandeln i stort riskerar att bli mer regeltung och mindre dynamisk. Det är denna utveckling vi har sett på 2000-talet. Trots att handelsavtal mellan länder är mångfalt fler så har villkoren för fritt handelsutbyte försämrats. De avtal som skrivs är allt mer regeltunga och innehåller allt färre förslag om att sänka tullar och öppna marknader. En byråkrati som driver nationella företagsintressen leder inte längre till friare global handel.
Dessa nya villkor har liberaler varit dåliga på att uppmärksamma och attackera. Det är vi som borde vara iklädda gula västar och protestera i högan sky mot en orättfärdig och allt mer protektionistisk världsordning. För de som förlorar på den är vanligt folk, varenda gång de handlar en vara eller tjänst som på en mer globaliserad marknad hade kunnat vara billigare. Liberaler kan och borde vara folkets företrädare genom att insistera på frihandel och regler som gynnar konkurrens snarare än snäva branschintressen
Mattias Svensson är liberal skribent och tillsammans med Fredrik Segerfeldt författare till boken Frihandel
för nybörjare (Timbro 2019).
@mattias_neo
mattias@envanligsvensson.se