Populistiska politiker spelar på symboler. Något anti-populister också borde göra. ”Vilka är våra symboler? Vi kan inte bara plocka bort saker utan att ersätta dem”, säger demokraten John Cherry i en intervju med Anders Rönmark.
På en mexikansk restaurang i Flint samlas gruppen minst en gång i månaden. John och hans kamrater Bob, Barry, Mark och Dan. Amerikansk vit medelklass. I slutet av sina yrkeskarriärer eller redan pensionerade. Någon oro för arbetsmarknaden behöver ingen av dem känna, inte heller för att president Donald Trumps retorik ska påverka deras status och ställning i samhället.
De mår bra.
Samhället de lever i gör det inte.
1982 fanns det 80 000 General Motors-anställda i stan. I dag är det nere på 5 000.
Staden Flint i Michigan har gjort samma resa som många städer i rostbältet – från ständigt växande industristad till ett samhälle som försöker hitta en ny identitet efter år av fabriksnedläggningar, ekonomisk nedgång och utflyttning.
– 1982 fanns det 80 000 General Motors-anställda i stan. I dag är det nere på 5 000, berättar John Cherry.
– Jag läste i dag att ett av universiteten här i stan hade planer för området där man tidigare gjorde Buicks. Tja, det finns i alla fall gott om utrymme där numera…
Flint fick stor uppmärksamhet utanför både Michigans och USA:s gränser 1989, när filmaren Michael Moore slog igenom med »Roger & Me«. I Moore dokumentär beskriver han hur hans hemstad drabbas när GM:s ledning, med verkställande direktören Roger Smith i spetsen, bestämmer sig för att börja dra sig ur staden. På senare år är det de enorma problemen med dricksvattnet, efter att bly läckt ut i de kommunala vattenledningarna, som satt på Flint på kartan.
– Vi har haft en del jobbiga år. Flint är för många synonymt med nedläggningar och arbetslöshet, säger Barry Paxton.
– Men vi reser oss. Det har vi alltid gjort.
Rädsla för det okända. Rädsla för invandring. Rädsla för en framtid där robotar tar våra jobb och där framtiden är osäker och oklar.
Politiskt engagerade har de varit länge, alla för demokraterna, även om en i gruppen har röstat republikanskt »way back«. John Cherry är den mest rutinerade, med åtta år som viceguvernör till den svenskättade guvernören Jennifer Granholm i början av 2000-talet, och precis som de övriga i lunchsällskapet ger han den klassiska sammanfattningen av populismens gödningsmedel: rädsla.
– Rädsla för det okända. Rädsla för invandring. Rädsla för en framtid där robotar tar våra jobb och där framtiden är osäker och oklar. Trump och republikanerna spelade på det, samtidigt som de tryckte på att president Obama räddade bankerna, men inte vanligt folk, i samband med finanskrisen, säger John Cherry och får medhåll av de andra, som alla verkar överens om att demokraterna inte direkt toppade laget mot Trump.
– Hillary Clinton har sina förtjänster, men hon gjorde verkligen ingen bra kampanj. Folk upplevde det som att hon nedvärderade vanliga arbetare, och när hon började prata om att folk skulle tränas upp för nya jobb… Tja, jag känner då ingen i vuxen ålder som vill sätta sig i skolbänken igen, säger Mark Hanner.
Någon enkel lösning för att hämta hem de arbetarklassväljare demokraterna tappat till Donald Trump har man inte. Eller rättare sagt: Man har lösningar, men de är inte billiga.
– Alla demokrater borde läsa Robert Caros bok om LBJ (president Lyndon Baines Johnson), och då särskilt om vad han gjorde för sin hemstat Texas när han var senator i fråga om infrastruktursatsningar. I Texas dyrkade många människor LBJ, för man visste att det var han som sett till att de fick elektricitet på landsbygden och broar som höll, säger John Cherry.
– Sådana saker skapar förtroende för politiker och politiken. Sedan Reagans dagar har amerikaner matats med att staten är något farligt, något man inte kan lita på. Men infrastrukturen i det här landet, och särskilt här i Michigan, måste fixas och det är bara genom politik det kan fixas. Vår nyvalda guvernör, Gretchen Whitmer, kampanjade på temat »fix the damn roads«. Nu måste hon göra det, det finns inget annat alternativ. Gör man inte det man lovat spelar man populisterna i händerna.
Att skicka rätt signaler till väljarna när det gäller prioriteringar av politiska frågor anser alla vid bordet vara avgörande – »att vi ger oss in i debatter om rätten att äga vapen är så kontraproduktivt; rätten att äga ett vapen är rätt ointressant för medelklassväljaren, det är jobb och sjukvård som betyder något« konstaterar Barry Paxton – men alla är också överens om att republikanerna varit betydligt bättre på att hantera symbolfrågor.
John Cherry tar demokraternas Jefferson-Jackson Dinner, en årlig högtid inom det demokratiska partiet, som ett exempel.
Middagen är uppkallad efter presidenterna Thomas Jefferson och Andrew Jackson, som betraktas som två av det demokratiska partiets fäder.
Eller nej, var uppkallad är nog en mer korrekt beskrivning.
Jefferson och Jackson var nämligen slavägare, och den senare var dessutom känd för fördrivningen av urinvånare genom The Indian Removal Act, något som gjort att delstatsorganisation efter delstatsorganisation inom demokraterna valt att ta bort presidenternas namn på tillställningen. Ett stort misstag, enligt John Cherry.
– Det finns en poäng med symboler. Du måste ta hand om dem, och tar du bort dem, så måste de ersättas, säger han.
– Vilka är våra hjältar i dag?
Anders Rönmark
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!