Nyligen hade jag anledning att sätta in mig i några politiska beslut i hemkommunen Avesta från slutet av 90-talet. Bland annat gick jag igenom alla utgåvor av Avesta Tidning 1997.
Själv var jag ju bara barnet då men har i olika sammanhang haft anledning att studera 90-talskrisen och dess efterverkningar. Ändå var jag överraskad av hur nattsvart bilden var där i tidningsarkivet.
Det var kris i den kommunala ekonomin. Mängder av bostäder stod tomma. Många revs och andra såldes ut. Från Avesta Jernverk kom ständigt nya larmrapporter. Att fortsätta den drastiska minskningen av personalstyrkan var en fråga om överlevnad. Många hade redan fått gå hem. 150-200 till skulle tvingas göra det. Inte var det muntrare vid de andra stålverken i Dalarna.
Allt tycktes gå Avesta och Dalarna emot. Det var som att tiden bestämt sig för att jävlas med Bergslagen.
Huvudrubriken på den sista utgåvan av Avesta Tidning 1997 löd »Rekordstort tapp i antalet Avestabor«. Få föds. Fler dör. Många flyr. Nästan ingen flyttar in. Totalt är minskningen två procent av befolkningen. Aldrig har siffrorna varit värre. Dalarnas befolkning minskar mest i landet med närmare 3000 personer. »Fruktansvärda siffror«, lyder sammanfattningen.
Tidningen berättar dock återkommande under vintern 1997 om kometen »Halebopp« som varje natt hänger på himlen med starkare lyskraft än kometer haft på 70 år. Det tycks bokstavligt talat vara enda ljuspunkten. Och tur det när kommunerna släcker landsbygdens gatlysen för att spara pengar…
Men sedan planade faktiskt trenden ut. Rationaliseringarna i den tunga industrin fortsatte så klart, men andra samhällssektorer expanderade och vägde upp.
Detta gjorde att när den senaste stora finanskrisen slog till med full kraft för tio år sedan så blev det ingen ny dramatisk befolkningsminskning. Det blev förstås tufft. Men Bergslagens bruksortskommuner hade redan förlikat sig med att man var tvungna att stå på fler ben än det av stål.
Att resa en halvtimme från den flådiga miljonstaden Chicago över gränsen till Indiana är, för att travestera Trump, som att förflytta sig till en annan planet. Hela det kringliggande landskapet ser ut som ett industriområde.
Överallt tjocka elkablar, enorma transformatorer och stickspår för godsvagnar. Vi svänger av motorvägen och parkerar utanför portarna till US Steels med svenska mått mätt gigantiska stålverk i Gary.
Fastän Gary ligger precis vid kanten till vidsträckta Lake Michigan är staden helt avskärmad från den. Det dundrar som åska när vagnar lastade med järn lastas intill.
Vi blir snabbt varse att det inte tillhör vanligheten att folk stannar till här. Två säkerhetsvakter kommer älgande och frågar varför vi står och tittar på ett stålverk.
Jag förklarar att vi bara ser oss omkring och att vi strax ska åka in i Gary.
Båda ryggar tillbaka. Den ene utbrister:
»Varför i hela friden ska ni till Gary?«
Den andre fortsätter:
»Ni måste vara försiktiga. Det finns några riktigt dåliga områden där. Platser där sådana som ni inte ska vara…«
Den förste avbryter:
»Det här är ›Murder Capital of The World‹.«
Jag frågar vad det betyder. Han upprepar bara samma fras. »Det är bara att läsa tidningen«, manar han.
Han har delvis rätt. Staden har kallats så. Nu har man fått ner brottsligheten, men den är fortfarande värst i hela Indiana.
För att visa att vi tar deras varningar på allvar, men att vi ändå kommer att åka in i staden, frågar vi om det är några särskilda områden vi ska undvika.
Svaret blir kort och gott »Gary« (helt och hållet). De skrattar luttrat. Vi också, men något mer nervöst och tackar för pratstunden.
Om man arbetar i stålindustrin kan man ha hört talas om Gary. På 30-talet var stålverket världens största. Möjligen kan man också ha hört att Michael Jackson föddes här. Hela syskonskaran – The Jackson 5 – finns avbildad på en stor väggmålning längs huvudgatan.
Väl inne i Gary inser vi att det är mer nedgånget än vad vi kunnat föreställa oss. Om det ibland ser tomt och öde ut i Bergslagens bruksorter så är det här i bästa fall igenbommat, ofta utbränt. Och då är vi i kvarteren runt stadshuset. Hela nedre delen av den typiskt amerikanska huvudgatan tycks övergiven. Häpna åker vi upp och ner igen.
Enda stället där vi ser liv och rörelse i förutom vid stadshuset och den lokala domstolen är en byggnad som visar sig innehålla den lokala socialtjänsten.
Vi parkerar för att se oss omkring. Det som nu är att se. Granne med socialkontoret står en byggnad med texten »Gary Public Schools Memorial Auditorium«. I Sverige hade vi kallat det en skolaula. Enligt en av de få uppgifter vi lyckas få fram byggdes den 1927 och förstördes i en brand som härjade i kvarteren 1997. Sedan tycks mycket i Gary bara ha fått stå i mer än 20 år.
Min kollega går iväg för att ta några bilder och jag vandrar först planlöst men sätter mig sedan i en liten park. Bänkarna är av stål. Inte rostfritt sådant. I mitten står det enorma konstverket »The Fusion« av Omri Amrany. Det föreställer smält järn som vore det flödande från en masugn, men själva masugnen är ersätt med änglar.
Verket uppfördes 2006, hundra år efter att staden grundades – av järnverket! Som mest hade Gary kring 200 000 invånare. Nu är man nere i 80 000. Den offentliga ekonomin ser ut därefter och flera skolor har fått stänga. Brottsligheten är som sagt stor, den sociala problematiken likaså.
Den senaste uppgiften jag hittar är att det arbetar 5000 i järnverket. En gång ska där ha funnits 30 000 anställda.
Det är inte bara för enskilda människor som avgrunden är djup i USA. Även städer kan falla ner i den. Och jag förstår att Trumps retorik om att USA blivit »grundlurat« i globaliseringens och frihandelns tidevarv slår an en sträng i de gamla kol- och stålstäderna.
Med den brinnande högkonjunkturen och Trumps ståltullar så ökar nu produktionen i den amerikanska basindustrin. Att det är högst osäkert om den vändningen står sig i längden spelar mindre roll. Om allt gått utför i årtionden är det inte konstigt att människor är beredda att pröva något nytt.
I dagens Dalarna och Bergslagen är det få saker som för tankarna till ordet »kris«. Våra samhällen är fortfarande i allra högsta grad beroende av industrin, men mindre så än tidigare. Utsikterna att ha ett gott liv är i alla fall inte sämre än för tio eller tjugo år sedan.
I Gary räcker inte ordet »melankoli« för att beskriva känslan.
Man kan ha många åsikter om USA. Det har jag också. Men jag kommer alltid att uppskatta den djupt rotade tron på att det kommer att bli bättre. Den amerikanska drömmen. Att varje människa själv är herre över utvecklingen och på så sätt kontrollerar sitt eget öde. Men i Gary känner jag den inte.
Faktiskt inte alls.
Gabriel Ehrling Perers är biträdande redaktör och ansvarig utgivare.
@gabrielehrling
gep@liberaldebatt.se