Tema

Staden med ett särskilt sound

Text: Ida Ölmedal

Malmö är inte staden som överrumplar en med visuell skönhet. Som nyinflyttad från Stockholm saknar jag svindeln från vatten, himmel, broar och räls. Där hade jag varje morgon känslan av att betrakta civilisationen från en enslig höjd.

I Malmö är man aldrig ovanför. Man är mitt i. Det är inte så mycket vyerna som det är ljuden. Sorlet i Folkets park, barn som leker fritt och farligt, ungdomar på väg till klubb, hipsters på det lilla öl-och-pizzahaket vid knarkrondellen. Jag blir besatt av dem, de särskilda Malmö-ljuden.

Jag börjar med poddarna. Det distinkta Malmö-soundet är intelligent, politiskt och lite sävligt. Ola Söderholm, Liv Strömquist, Jonatan Unge, Kalle Lind, Moa Lundqvist: Stilen är sprungen ur de smarta, alternativa stand-up och serievärldarna. Samt, förstås, det gamla Tankesmedjan-gänget i P3 – och en touch av akademikernördighet.

Det blir bara bättre när man lägger till musiken. Min kollega Jonas Gillberg, kultur- och nöjesreporter på Sydsvenskan, har under hösten gjort serien Malmöljud. Där har personer från stadens musikscen fått välja ut några av sina lokala favoritlåtar. Jag går snabbt förlorad i nya spellistor.

Här har vi förstås r’n’b:n: Leslie Tays lena, breda skånska i kärlekspirriga texter. Superhitten från 2015 kan nog alla sjunga med i vid det här laget: »De vi håller på mä e sjukt/Men ingen annan rör maj som du«.

Till det malmöitiska hiphopundret de senaste åren måste man även räkna Paul Rey, som samarbetat med Snoop Dogg. Och så artisterna Jëlly och Ozzy. Den senares debut Ett öga rött i år är en språkfest med vilda blinkningar åt olika håll i svensk rap och litteratur – titeln är förstås från Jonas Hassen Khemiris första roman. I en intervju noterar Ozzy att stockholmsk hiphop nu lånar slang från malmöitiskan i stället för tvärtom.

Härifrån kommer också det prisade jazzbandet We Float och den Rolling Stone-hyllade DJ Seinfeld. Jag letar mig in bland de mindre kända banden och hör en stad där band fortfarande har tillgång till replokaler och undergroundklubbar. Och jag hör en öppenhet mot världen. Det gäller även i de fina salongerna – Malmöoperans strategi att rata svenska talanger till fördel för internationella proffs har väckt debatt, men efter att ha njutryst en hel kväll till den franska koloratursopranen Patricia Petibon i La Traviata har jag svårt att vara kritisk.

Innebär denna öppenhet att resten av Sverige snart kommer att låta som Malmö? Kanske inte. Det är en kliché, men det är också en sanning: Från Malmö går flyttlassen inte självklart mot den svenska huvudstaden. I det jag hör, känns rörelsen mer riktad mot andra delar av världen.

Ida Ölmedal är nytillträdd kulturchef på Helsingborgs Dagblad/Sydsvenskan.
@IdaOlmedal
ida.olmedal@hdsydsvenskan.se

Fler artiklar av Ida Ölmedal

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr