Tema

Om bara resten av Sverige kunde bli lite mer som Malmö…

Text: Heidi Avellan

Tänker du också på billig falafel när Malmö kommer på tal? Kanske också kriminalitet, segregation och social utsatthet? Heidi Avellan, politisk chefredaktör på HD/Sydsvenskan, menar att Malmö har mycket mer än så att erbjuda – och att andra städer skulle må bra av att ta efter stadens djärvhet och framtidsvisioner.

De sista löven singlar ner, men Slottsparken blommar långt in i vintermörkret. På kanalen en tidig morgon guppar en svanfamilj, två vita föräldrar och tre grå ungar, med huvudet under vingen. Mitt i naturen, mitt i stan.

På operan lockar West Side Story busslaster med besökare från hela södra Sverige och på krogarna speglar sig levande ljus i stora vinglas. Vid Öresund fortsätter morgondoppen, om än något skälvande, hela året, på Lilla torg tar festen aldrig slut och på de många nya kreativa företagen slocknar skärmarna sent, mycket sent. Då har stadens alla temalekplatser redan tömts på barn, då har brädåkarna redan lämnat Stapelbäddsparken.

Varför väljer någon att bo i Malmö? För allt det här. För de korta avstånden och den kontinentala stämningen, för sorglösheten och de galna idéerna, för det tydliga siktet på morgondagen. Framtidsstaden, det är Malmö.

Fast när Lars Åberg häromåret skrev boken med just frågan om varför någon väljer att bo i Malmö som titel var det inte gemytet och optimismen han ville fånga. Om Sverige i morgon blir som Malmö i dag, hur blir Sverige då?, frågade han med dystopisk ton.

För mig är svaret enkelt: Djärvare och gladare, mer drastiskt, mindre ängsligt. Ganska fint, faktiskt. Men, men, allt det där om kriminaliteten, de sociala problemen, den svaga skattekraften, segregationen? Ska inte en artikel om Malmö handla om detta? Alla hopplösa kommunala projekt och kulturkonflikter, det där som Lars Åberg pekar på med sitt varnande finger?

Visst, visst, men om allt detta har det redan skrivits spaltkilometer. Allt från uppenbara lögner om sharialagar i Rosengård till dystra sanningar om att det skiljer flera år i medellivslängd mellan stadsdelar som ligger en kvarts cykeltramp från varandra. Men det finns också ett annat Malmö, som är viktigt att påminna sig om.

Malmö är staden som visar att det går att använda politiken för att skapa nytt, på riktigt. Staden som lyfter sig själv i håret. Staden som inte låter sig imponeras; »avadådå«, på malmöitiska. Staden som lockade mig.

För de flesta av oss som lever våra liv här är hedersförtrycket och kriminaliteten, explosionerna och skjutningarna bara rubriker i tidningen. Vardagen bjuder på livskvalitet.

I Västra hamnen, där Kockums arbetsskift en gång styrde stadens rytm jobbar i dag fler än på varvstiden. Fabriksgolv och maskiner har bytts ut mot nätta kontor med blanka skärmar. Unga från hela staden hänger i området, inte minst på Scaniabadet och i Stapelbäddsparkens skejtland. I stadsdelen, som är planerad för att vara både ekologiskt hållbar och socioekonomiskt diversifierad bor 10 000 människor. Mer än dubbelt så många ska det bli fram till 2035, inte ens hälften av alla planerade bostäder är klara. Och fler bostäder behövs, för Malmö växer så det knakar.

Innan Kockums flyttades till hamnen tillverkade Kockums Mekaniska Werkstad lantbruksmaskiner, strykjärn och spisar på det som i dag är det hajpade Davidshall. Runt fabriken bodde arbetarna, dels i kvarter som sedan länge är rivna, dels i hus som påstås vara den moderne svenskens urbana dröm: tjugotalsklassicism.

Metamorfosen är typisk för Malmö: Från fabrik till Fina gatan. I Malmö blir det så tydligt att det bokstavligen talat går att bygga sin framtid. Fysiskt. Med hela Västra hamnen, med Turning Torso, universitetet, kongress- och konsertanläggningen Malmö live och Citytunneln. För att inte tala om Öresundsbron, förstås. Utan djärva planer som inte bara river ner det som var utan också målmedvetet bygger upp det som ska vara blir det ingen förnyelse. Det kan resten av Sverige lära av Malmö. Det som krävs är djärvhet, målmedvetenhet och politisk enighet kring riktningen.

Se till att artisterna, bögarna och invandrarna trivs, löd den amerikanske stadsgurun Richard Floridas recept till Malmö för tio år sedan; talang, tolerans och teknik – den urbana utvecklingens tre T:n. Det håller än – och det fungerar. En stad nyskapar sig bättre genom att locka talanger än genom att bygga sportanläggningar. Det mångkulturella och toleranta Malmö har vad som krävs för att locka den kreativa klassen, som i sin tur attraherar kapital.

Men sedan dess har Florida tänkt vidare: Städer ska inte bara attrahera de där kreativa, utan också inkludera alla dess invånare. För att uppnå detta är lösningen mer, men också mer rättvis, urbanisering. Städer skapade för alla helt enkelt. Även här visar Malmö till viss del vägen, samtidigt som det är uppenbart att man inom vissa områden tyvärr inte når hela vägen fram.

Kriminaliteten är den nationella polisens uppgift att hantera men skolan är en uppgift för kommunen – och fast trenden nu pekar rätt är målet med att ge alla barn en god start fortfarande långt borta. Socialdemokraterna styr Malmö sedan 1994 och hur S ska lyckas nystarta inför ytterligare en mandatperiod är verkligen frågan.

Segregationen är en stor utmaning. Och en växande sådan, precis som i resten av landet. Men Malmö ligger i framkant och fungerar redan som testbädd för nya urbana lösningar.

Det som krävs är inte fler kommunala projekt, utan jobb: Avancerade höginkomstjobb och massor av nya enkla jobb i tjänstesektorn. En hård nöt att knäcka i den stolta staden, där många slitit ont genom decennierna och det där med att var och en tar hand om sin egen skit sitter djupt. I ett sådant klimat passar rot- och rutjobb inte alldeles självklart in. Låga ingångslöner på den vita, officiella, arbetsmarknaden är kanske inte så attraktiva när det finns en omfattande grå sektor att tjäna pengar i. För att inte tala om lockelsen i snabba cash och kriminalitet.

Om fokus tidigare låg på den kreativa klassen, nya jobb i kunskapssektorn och Västra hamnen handlar stadsbygget Malmö numera om den inkluderande staden: Stadsförnyelse i Rosengård och fler enklare jobb i servicenäringen. Arbetarstaden behöver fortsätta att förvandlas. Det behöver byggas mer för köpstarka grupper, för en bred medelklass som går till jobbet, sparar, läser läxor med ungarna, konsumerar och betalar skatt. Det går förstås att påstå att en stad måste bygga för sin befolkning, men det finns också en annan sanning: en stad får den befolkning det byggs för.

Malmö behöver en rejäl portion pragmatism, individansvar, starkt näringslivsfokus och massor av nya jobb. Mer valfrihet, fler friskolor. Sade jag det inte redan? Nähä? Liberalism, förstås. Under tiden får resten av Sverige gärna bli lite mer som
Malmö.

Heidi Avellan är politisk chefredaktör för Helsingborgs Dagblad/Sydsvenskan (ob. liberal).
@heidiavellan
heidi.avellan@hdsydsvenskan.se

Fler artiklar av Heidi Avellan

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr