Perspektiv

Nationalstatens inflytande krymper – är digitala uppehållstillstånd räddningen?

Text: Sorin Cucerai

Översättning Amelia Andersdotter

Nationalstatens roll och inflytande krymper i takt med globaliseringen. Den rumänske samhällsdebattören Sorin Cucerai menar att digitala uppehållstillstånd kan vara lösningen för både medborgare och stater. 

»[Ä]ktenskapet mellan makt och politik i händerna på nationalstaten är upplöst. Makten är globaliserad, medan politiken är lokalare än den någonsin varit,«

Det anmärkte den brittiske sociologen Zygmunt Bauman i en intervju med den spanska dagstidningen El País år 2016.

Uttalandet fångar det mest grundläggande politiska problem vi har framför oss i dag: Demokratier är beroende av nationalstater, men nationalstaternas makt urholkas av globala kapitalflöden.

Nationalstaterna är allt mer beroende av internationella finansiella institutioner för att kunna genomföra utvecklingsprojekt, och de är beroende av globala företag för direktinvesteringar. Lokala politiker misslyckas i enlighet med denna obalans i allt högre utsträckning med att representera sina valkretsar, samtidigt som de måste försöka blidka företag, internationella organ som Internationella valutafonden (IMF), eller båda.

I en enkätstudie genomförd av Pew Research Center 2013 visades att de flesta privatpersoner i både utvecklade- och utvecklingsländer anser att det nuvarande ekonomiska systemet framför allt gynnar rika. Men sig samtidigt maktlösa att åstadkomma någon förändring av denna omständighet: Oavsett vem man väljer i ett demokratiskt val kommer den övergripande ekonomiska politiken att vara densamma som förut. Allmänhetens förtroende för politiker urholkas.

Nya politiska rörelser till både höger och vänster av det politiska spektrumet, vanligtvis etiketterade »populister«, drar som en löpeld genom politiken i västvärlden. Vi behöver emellertid förstå att orsaken till denna situation inte bara handlar om brist på omdöme hos de etablerade politikerna, utan också den allt maktlösare nationalstaten. Moderna nationalstater är lokala, territoriella aktörer i en global och föränderlig värld. Det är denna motsägelse som gör att de etablerade politikerna framstår som oförmögna att hantera förändringar.

Av särskild relevans är att nationalstaterna i dag är de enda institutioner som utformats för att kunna uppbära demokrati och mänskliga rättigheter för stora grupper av människor. Om deras makt minskar, minskar också deras förmåga att uppbära demokrati och mänskliga rättigheter.

Föreställningen att vår utsatta situation skulle avhjälpas av att byta ut våra innevarande politiker och politiska partier mot nya är också helt fel. Inga politiska rörelser eller enskilda politiker existerar i dag som har kunnat utforma en trovärdig idé om hur nationalstaten ska återerövra de positiva egenskaper som gått förlorade. I stället lovar de nya politiska rörelserna en tillbakagång till en tid då världen var mindre föränderlig, och mindre global. Den populistiska vänstern, för att hårdra, lovar att ta oss tillbaka till 1970-talet, medan den populistiska högern i stället övertygat sig om 1950-talets förtjänster (eller ännu tidigare, och mindre förtjänstfulla, årtionden).

Nostalgi kan så klart vara trevlig, men den är ett omöjligt projekt. Vi behöver röra oss framåt.

En sådan nödvändig nyhet har sprungit ur Estland, även om det inte är klart att estländarna själva ens vet vad de ska göra av idén: digitala upphållstillstånd (e-Residency).

Som territoriella aktörer har nationstater både medborgare och invånare. Det finns emellertid ingenting som principiellt förbinder nationalstater att vara enbart territoriella institutioner. Bortom medborgarna och invånarna, kan de också ha digitala invånare med digitala uppehållstillstånd.

En digital invånare är en person som givits tillträde till statens virtuella eller digitala »territorium«. Exempelvis kan en amerikansk medborgare som fysiskt uppehåller sig i Boston, USA ändå vara digital invånare i, låt oss säga, Sverige. Som digital invånare har du inte medborgarskapets rättigheter, eller ens rätten att befinna dig på statens fysiska territorium.

Vad är då fördelarna som ändå skulle få dig att vilja bli en sådan digital invånare? Det finns ett antal övertygande skäl, som givetvis beror på hur staten definierat denna sorts uppehålstillstånd.

För det första, menar jag att en stat bör ge gratis digitala uppehållstillstånd till de som söker hjälp att upprätthålla sina mänskliga rättigheter.

I detta fall skulle uppehållstillståndet ge tillgång till statens interna mekanismer för skydd mot kränkningar, och även till sådana organisationer som är verksamma på statens territorium.

Föreställ dig exempelvis att du fysiskt befinner dig i Kambodja och är textilarbetare. Du har dåliga arbetsvillkor men när du registrerar dig som digital invånare i, låt oss säga, Norge får du kontaktytor med norska myndigheter och därtill norska organisationer som är verksamma inom det arbetsrättsliga området.

Eller föreställ dig att du är en transsexuell person i ett land som stiftat transfobiska lagar. Du kan vilja bli en digital invånare i ett progressivare land, för att åtnjuta visst skydd från myndigheter eller civilsamhällesgrupperingar.

Utöver dessa möjliga fördelar för utövandet av mänskliga rättigheter skulle en stat kunna utdela digitala uppehållstillstånd till sådana personer som är villiga att betala en månatlig avgift, under den tid som avgiften betalas. I utbyte skulle de digitala invånarna kunna erhålla vissa statliga tjänster.

Det är inte svårt att föreställa sig ett differentierat avgiftssystem, där en avgiftsnivå motsvarar kontakt med kommunala myndigheter och en annan med statliga. Idén är här att olika nivåer av digital residens kan gå att uppbära, och att varje privatperson själv kan välja i vilken utsträckning han eller hon vill ingå partnerskapet med sitt nya digitala land.

En modern nationalstat kan använda digitala uppehållstillstånd som källa till intäkter, och därigenom minska trycket från globala företagskonglomerat och internationella finansiella institutioner. Till och med plattformen för digitalt medborgarskap kan bli inkomstbringande, enligt samma modell som sociala medieplattformar.

Viktigast av allt är dock att ett sådant system kan stärka demokratin, för ju mer öppen och demokratisk en modern stat är, desto fler digitala invånare kommer söka sig dit. Systemet skulle till och med genomföras direkt på kommunal och regional nivå, och därigenom ge lokala styren självständighet i sina budgetar.

Till sist kommer vi få ett mått på attraktionskraften i olika demokratiska system bara genom att räkna antalet digitala invånare varje nationalstat lyckas attrahera.

Sorin Cucerai är rumänsk samhällsdebattör. Han är doktor i etik vid Bukarests universitet, grundare av det rumänska samfundet för statsvetare och arbetar till vardags som forskare vid Universitet i Bolognas centrum för centraleuropeiska studier.
@sorincucerai

 

Fler artiklar av Sorin Cucerai

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr