Psalmböcker, våldtäkter och järnvägar. Alla har de sin del i historien om hur Skåne blev svenskt. Historikern Gunnar Wetterberg förklarar hur det gick till när norddanskarna blev sydsvenskar.
ROSKILDE
Redan i förhandlingarna i Brömsebro 1645 hade Sverige krävt att få de skånska landskapen – Blekinge, Bornholm, Halland och Skåne – i pant för tullfrihet i Öresund. Omvärlden ville gärna komma ifrån den danska dominansen i Sundet, men drog sig för den stora landavträdelsen. »De vele gärna tvenne skole hava Sundet«, berättade den svenske delegationssekreteraren Israel Israelsson för riksrådet, »men tycke mycket vara oss nästan avhända juten ett halvt kungarike.«
Men marken var beredd för det som skulle komma i Roskilde 1658. Redan den 13 februari, på förhandlingarnas andra dag, gick danskarna med på att släppa Blekinge, Halland och Skåne. Den 17 lade man till Bornholm. Det hela gick förbluffande snabbt, jämfört med andra fredsförhandlingar på den tiden.
Den norske historikern Øystein Rian har lanserat en intressant hypotes. Han menar att Fredrik III redan hade börjat smida planerna på att införa enväldet, som sattes i verket 1660. Den danska kungamakten bytte bort alla de konfiskerade kyrkogodsen i Skåne mot adelsgods på Själland och de andra öarna. Genom att avstå de skånska landskapen ryckte den danske kung Fredrik undan en stor del av den danska högadelns ekonomiska bas. På så vis försvagade han sina motståndare inför den kommande maktkampen.
Samtidigt satte fredsavtalet i Roskilde en gräns för hur svenskt Skåne skulle bli. I sista stund fick det danska riksrådet med »en bestemmelse om, at Indbyggerne i de provinser, der afstodes til Sverrig, skulde nyde de Love, Privilegier og Friheder, som de havde haft under Danmark«. Det var de skånska rådsherrarnas egenintresse som talade.
SKÅNSKA KRIGET
Det var inte självklart hur ett land skulle handskas med erövrade områden. Sverige hade under 1600-talets första hälft brett ut sitt välde i Baltikum och norra Tyskland, men dessa nya provinser fick i allt väsentligt leva som tidigare. Axel Oxenstierna hade delvis brutit mönstret med Halland, som ekonomiskt införlivats i Sverige och brutits loss från Lunds stift.
I Skåne tog man det till en början ganska varligt. De svenska tullarna infördes, men mycket av det inre livet förblev vid det gamla. Själländaren Peder Winstrup satt kvar som biskop i Lund. Göta hovrätt kompletterades med ett par skånska domare, eftersom Skånelagen och senare danska rättsregler skulle tillämpas.
För att försörja hären förlades emellertid många svenska och lejda ryttare i skånska bondgårdar. De for ofta hårt fram, plundrade sina värdar, våldtog kvinnor och försökte lägga sig till med gårdar för egen räkning. När den danske kungen Kristian V 1675 steg i land hyste många skåningar större sympati för sina gamla herrar än för de nya, och runt om i landskapet slöt sig folk till friskyttekompanierna, de som i dag brukar kallas snapphanar.
KNUT HAHN
Men krigslyckan svek danskarna, snapphanarna gjorde sig grundligt impopulära och med fransk hjälp fick Karl XI behålla Skåne vid freden i Lund 1679. Kungen ville nu genomföra en beslutsam försvenskning. Smålänningen Knut Hahn övertalade de skånska prästerna att gå med på den svenska kyrkoordningen, mot att de fick behålla de danska lönevillkoren (som bestod ända in på 1900-talet – biskopen i Lund tjänade dubbelt så mycket som ärkebiskopen i Uppsala). Den svenska katekesen och psalmboken blev ett tidigt medel i försvenskningen, universitetet i Lund ett annat.
I denna bemärkelse gick försvenskningen ganska snabbt. Redan i början av 1700-talet hade alla präster gått över till att predika på svenska, och i domstolsprotokollen slår också det nya språket igenom.
LANDSBYGDENS LÅNGA TRÄLDOM
Adeln gick med på att försvenska rättsväsendet, men fick behålla mycket av regelverket kring gods och gårdar. Den danska adeln hade på 1500-talet fått rätten att »göra sig sitt gods så nyttigt som de kan«. De gällde ursprungligen gods i betydelsen varor och innebar att adeln fick bedriva handel utan att blanda in borgarna, men under Kristian IV vrängde man bestämmelsen till att gälla förhållandet mellan godsherrar och deras underlydande. Adeln kunde ta ut hur många dagsverken de ville av sina landbor och hade också stor frihet att vräka dem om de ville lägga samman gårdarna till stora domäner.
Detta ledde till en märklig anomali. I Danmark avskaffades bondeförtrycket under 1700-talet, men de danska lagändringarna berörde inte längre Skåne. Därför förblev de gamla reglerna gällande långt fram under 1800-talet, trots mer eller mindre handgripliga protester från böndernas sida. Å andra sidan var godsägarens makt förutsättningen för Rutger Macleans dramatiska jordreformer på Svaneholm, som blev upptakten till enskiftet och 1800-talets omvälvning av jordbruket.
SKÅNSKAN SOM MÅTTSTOCK
När jag skrev Skånes historia upptäckte jag att ingen av mina föregångare hade tagit med dialekten. Först tänkte jag använda bygdemålet som lustifikation, men sedan insåg jag att språkets utveckling har mycket att säga om de samhälleliga skeendena.
Det gäller också försvenskningen. Vägarna i äldre tider var så usla att det egentligen inte var förrän med stambanorna som utbytet med landet nordanskog kom igång på allvar. Länge var det bara prästen och byskolläraren som behärskade svenska i bygderna. Ända in på 1900-talet räknar språkforskare skånskan som en dansk dialekt. Först med rundradion börjar skånskan flytta över i det svenska språkområdet.
NÄR DÅ, DÅ?
De flesta institutioner blev svenska under 1700-talet. Mot slutet av århundradet började skåningar göra sig gällande bland de kungliga rådgivarna och under 1800-talet på riksdagarna. Framåt förra sekelskiftet kom Skåne att dominera den framväxande arbetarrörelsen.
Svaret på frågan om försvenskningen är antagligen att den blev allmän under 1800- och 1900-talen, delvis därför att både Skåne och Sverige förändrades till något nytt: Från provinsernas jordbrukssamhälle till en mer integrerad industrialism. Kyrkan och kulturen var spjutspetsen, men först med de materiella förändringarna gick omställningen på djupet.
Märkligt nog har det emellertid aldrig uppstått några separatistiska stämningar att tala om – viftandet med den rödgula flaggan kom inte igång förrän under TV-programmet Bialitts 1960-tal. Och SD:s skånska grundare var så storsvenska som någon kan bli under Karl XII-firanden den 30 november i Lund.
Gunnar Wetterberg är historiker och författare till Skånes historia I–III.
gunnar@wetterberg.org