Tema

Landet där det lönar sig att inte vara lönsam

Text: Joar Lindén

Sverige tillämpar ett omfattande system för kommunalekonomisk utjämning. Syftet är att garantera att alla kommuner ges likvärdiga ekonomiska förutsättningar. På ett Robin-Hood-aktigt vis sker detta genom omplacering från rika till fattiga kommuner. Men när majoriteten av kommuner verkar falla in i ökande bidragstagande – Malmö är ett exempel – blir frågan vem som egentligen ska stå för notan?

Systemet finansieras av statliga medel och tio ekonomiskt välmående kommuner, ett mindre antal än vad det har varit tidigare år. Enligt SCB:s kalkyl för 2019 får Malmö 5,3 miljarder kronor under året, eller 15 825 kronor per invånare. Stockholm får däremot betala 4,3 miljarder, vilket motsvarar 4 533 kronor per invånare.

Samtidigt ökar bidragstagandet, för Malmös del med över 26 procent sedan 2011. Hela 23 procent av Malmös budget bygger på utjämningssystemet, ändå uppger sig staden ha god ekonomi och betalningsförmåga.

Utjämningssystemet har skapat underliga incitamentsstrukturer, vilket siffror från Timbro visar. Av ökade kommunala skattesatser går omkring 95 procent till utjämning. Kommuner som får bukt på arbetslöshet får ökade inkomster, men måste även ge mer i bidrag. Ökar arbetslösheten och bidragstagandet får man däremot ta emot mer i bidrag. Slutresultatet blir att kommunernas inkomstnivåer endast marginellt skiljer sig åt och förhåller sig nästintill oberoende till arbetsnivå och skattesatser.

Incitamentsstrukturen vållad av utjämningen kan beskrivas utifrån agentteorin. Teorin bygger på dilemmat som skapas när agenten (fattiga kommuner) kan agera på huvudmannens (rika kommuner och staten) risk. En intressekonflikt uppstår när agenten och huvudmannen villolika saker.

Ur dessa förhållanden skapas en systemkonflikt. Bidragsgivande kommuner berövas incitament till god förvaltning om nästintill allt överskott går till bidrag. Samtidigt saknar bidragstagande kommuner anledning att åtgärda underskotten när röda siffror endast resulterar i ökat utjämningsbidragande. I förlängningen riskerar systemet att motverka statens förbättringsändamål. Utjämningens effekter är dessutom diskutabla, statistik påvisar ökat bidragsberoende i ett system som dämpar förbättringsvilja genom att missgynna kommunalekonomisk framgång för strävsamma kommuner.

Robin-Hood-istisk omplacering kräver dessutom stadig finansiering, tio kommuner kan i längden inte bära ett allt mer krävande system. Redan nu kan de allt färre finansiärerna höras ropa »vakter, vakter, de försvinner med allt mitt guld!«

Joar Lindén är juriststudent och ordförande för Liberala Studenter i Skåne.
@joarlinden
joar.t.linden@gmail.com

Fler artiklar av Joar Lindén

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr