Göteborgs-Postens ledarsida var förvisso ganska slätstruken, men tryggt socialliberal. Begreppet »Göteborgsliberalism« förde inte enbart tankarna till historien utan också till en samtida liberalism. En med tydligt socialt patos.
Sedan rekryterades Alice Teodorescu som politisk redaktör. GP skulle sticka ut. Det lyckades. Inte minst genom att GP, som Teodorescu uttryckte det 10/11, »i tre års tid påtalat vikten av att samtala med SD för att ta reda på vad partiet kräver för sitt stöd«.
Nyligen figurerade LD i GP. Ledarskribenten Håkan Boström sökte den underliggande förklaringen till höstens plågor i regeringsfrågan. Det mest intressanta avsnittet löd:
»Liberaler står idag inför ett vägval. Men det är inte det drama från sagans värld, mellan totalitära mörkerkrafter och ljusets riddervakt, som det ibland framställs som. Valet står snarare mellan att alliera sig med en alltmer kulturradikal vänster (som Demokraterna i USA) eller med den konservativa, och oftast borgerligt lutande, motreaktionen mot denna radikalism (som liberaler i Danmark och andra europeiska länder).« (GP 22/11).
Boström slog ner på vad han menar är en svartvit uppdelning mellan gott och ont. Hans egen uppdelning var dock lika nyanslös: höger eller vänster. Som en varning över hur det kan gå när liberaler kantrar åt vänster berättade han om när vänstervindarna blåste som hårdast i Sverige och LD kapades och bytte namn till »Frihetlig socialistisk tidskrift« (ett skeende Boström själv avhandlat i en läsvärd essä i LD).
För att knyta ihop säcken deklarerade Boström: »Tidskriften Liberal Debatt förordar sedan något år åter vänstersamverkan.«
Märkligt, tänkte jag. Det känns som något jag borde komma ihåg.
Men så slog det mig: Vi har ju sagt att liberaler ska samtala med socialdemokrater. Att avvägningen mellan frihet och jämlikhet inte bara är idémässigt intressant, utan också sakpolitiskt relevant. Därför gjorde vi också i fjol ett gemensamt temanummer med den socialdemokratiska tidskriften Tiden.
På sätt och vis var det ju också skönt. För om LD:s samtal är »samverkan«, då vet vi ju på ett ungefär vad GP menar med kravet på att »samtala« med SD.
I ett avseende har dock Boström helt rätt: Det är ett vägval. Jag bävar inför tanken på att den danska vägen blir svensk. Att den avgrund som öppnat sig i dansk politik öppnar sig även i den svenska. Jag vill inte dit. Och jag har aldrig gjort någon hemlighet av att min entusiasm inför M är nästan lika liten som inför S. Gör det mig till »vänster«? Eller säger det mer om hur »höger« GP har blivit?
Gabriel Ehrling Perers chefredaktör och ansvarig utgivare.
@gabrielehrling
gep@liberaldebatt.se