Tätorternas befolkning ökar mer och mer för varje år som går. Flyttlass går i en strid ström bort från landsbygden och mot det urbana äventyret. Men transitionen från lantis till stadsbo är inte alltid en dans på rosor, vilket den nykläckta Malmöbon Niklas Otto Olsson har fått erfara.
Den 4 juni 2018 publicerar SCB färsk befolkningsstatistik och konstaterar att tätorternas befolkning har ökat med en halv miljon mellan 2010 och 2016. Det är främst de unga som lämnar landsbygden för att få ta del av storstadens möjligheter menar både Henrik Karlsson, utredare på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid Internationella handelshögskolan i Jönköping i en debattartikel i Dagens Samhälle 25/1.
Det som inte är tätort har förvisso ökat för första gången sedan 1980-talet, med 16 000 personer under samma tidsperiod. Men trots trendbrottet verkar alltså den generella trenden vara att klyftan (åtminstone sett till befolkning) mellan stad och land ökar. Utvecklingen bjuder frågan: Varför lämnar man land för stad?
Att som lantis flytta in till staden följer med sina utmaningar. När jag flyttade till Lund och sedan Malmö för ett par år sedan möttes jag av en ny tillvaro, olik den som präglat min uppväxt på landsbygden.
Efter över 20 år på den skånska landsbygden innebar övergången till storstad en del anpassning. Talande är att min hemort (bestående av cirka 50 individer) hade fått plats i min nuvarande trappuppgång. »Staborna« känner förvisso ibland igen namnet på »min« by, men då oftast för att de som hastigast läst det på en vägskylt när de passerat den på motorvägen. Att flytta därifrån till en stad som alla inte bara vet var den ligger, utan om vilken de flesta dessutom har en bestämd uppfattning, var en dramatisk skillnad. Låt mig göra ett försök att beskriva dessa skillnader.
Jag har fått uppleva den stabila värdegemenskap som landsbygden erbjuder. Ofta en förutsägbar och trygg gemenskap. Man kan förvänta sig att människor beter sig på ett särskilt vis och är man i faggorna erbjuds man med få undantag en kopp kaffe. Jordbrukarna lånar varandras maskiner och man hjälper varandra vid skördetid. Det är inte endast utav välvilja (även om det såklart är en faktor) utan en fråga om överlevnad. Tillvaron i staden skiljer sig nämnvärt på denna punkt: Man står själv.
Där jag bor nu vet jag inte namnet på mina grannar; visst har jag hållit upp trapphusdörren, och hjälpt till att bära upp en matkasse eller två, men ungefär så långt sträcker sig interaktionen och ansvarsutkrävandet oss emellan. Dessa sociala skillnader mellan landsbygden och staden är inte nya, utan identifierades redan av Ferdinand Tönnies när han 1887 myntade begreppen Gemeinschaft och Gesellschaft i sin kritik mot den industriella samhällsutvecklingen.
Staden erbjuder annat än den värdegemenskap som landsbygden erbjuder. Medelst man på landet (om man har tur) har ett Ica Nära, kan du i staden välja mellan flera matbutiker: Coop, Ica, Willys, Netto, ännu ett Ica. Lägg där till restauranger, kiosker och caféer. Alla med sin egen prägel, service och priser. Vad beträffar restauranger kan du välja på libanesiskt, koreanskt, persiskt, japanskt, husmanskost, italienskt, spanskt och experimentellt. Allt i enlighet med de principer Adam Smith identifierade som förutsättningarna för individuell specialisering. Det innebär också att staden erbjuder både arbetstillfällen och ofta självständighet.
Denna ekonomiska och sociala variation är en följd av högre koncentration av människor, något som beskrivs redan i Aristoteles verk Politik. Ett större antal människor på en begränsad yta förändrar människors relationer och man kan se en ökad tolerans inför och uppmuntran av individuell variation inom samhället.
Att det bor så många fler människor i Malmö gör att invånarna, krasst uttryckt, kan välja sina vänner i större utsträckning än de i min födelseort eller annan landsbygd. I Malmö bor det över 336 tusen människor. Det motsvarar 2200 invånare per kvadratkilometer. I min födelsesocken är det omkring 22 invånare per kvadratkilometer. Räkna med att få av dessa är av samma generation.
Stadsbons möjligheter att välja sina vänner kan för en lantis uppfattas som kallt och kalkylerande. Att välja och välja bort människor? Men det kan också ses ur perspektivet att staden erbjuder en annan frihet, här kan man bete sig lite som man vill. Väljer man att gå åt varsitt håll finns det ofta nya bekantskaper att stifta. På landsbygden riskerar »udda« beteende i stället att straffas med uteslutning från gemenskapen.
Städer är platser som samlar människor från olika delar av landet och världen, med varierande socioekonomisk, religiös och kulturell bakgrund – inte för att de är likasinnade – utan för att de är olika och därför är nödvändiga för varandra. Den som inte inser att dessa olikheter kan innebära konflikt om resurser och rum, inbillar sig. Malmö är inget undantag.
Kanske var det därför som boende runt Folkets park i Malmö sommaren 2014 beklagade sig över att barn gav ifrån sig glädjetjut när de fick studsa på den kommunala studsmattan i parken. Eller att boende på Södermalm i Stockholm besväras av motsvarande ljud från en förskola i samma byggnad i år. Eller för den delen den mängden av klagomål som riktar sig mot det veckolånga och omåttligt populära augustijippot Malmöfestivalen som drar omkring 1,4 miljoner besökare till staden årligen.
Möjligen visar dessa exempel endast prov på en vardaglig konflikt som sker mellan individer och grupper. Att människor snäser till mot »störiga« barn är knappast ett nytt fenomen. Men kanske är det i stället ett bevis på en djupgående och ganska allmängiltig oförmögenhet att inse hur svårt det är att – för att parafrasera en skånebördig rappare – »ha sin bit av kakan och äta den mé«. Låt mig förklara.
Landsbygden erbjuder det som jag själv ofta tog för givet: tillgången till natur, frisk luft och – bortsett från oväsendet från en eller annan traktor, skördetröska eller råmande ko – tystnad. I staden kan du inte räkna med att det någonsin är tyst, eller mörkt heller för den delen. Oftast erkänner och accepterar de flesta av oss dessa skillnader. Man får helt enkelt anpassa sig. Skaffa öronproppar och mörkläggningsgardiner. Ta bussen ut till Bokskogen i Torup för grönskan.
Samtidigt har även den skånska landsbygden sina problem. Man har inte samma tillgång till offentlig service, matbutiker, detaljhandel och underhållning. Landsbygden saknar många gånger tillgång till internet och telefoni. Ofta har man fått kämpa för dessa tjänster och inte sällan själv fått stå för en del av kostnaden för utbyggnaden. Kollektivtrafiken är eftersatt, även om den har blivit avsevärt mycket bättre på sina håll.
Det offentliga försöker oftast justera så att grupperna i stad och land blir lite mer tillfreds. När människor i till exempel staden gör sin röst hörd så ska den tunna gemenskap som förekommer där lyssna på den. Gruppens röst ställs mot stadens andra intressen. Lugn och ro i tillvaron ställs i konflikt med ljud och ljus från kulturutövning, restaurangnäring och de arbetstillfällen som följer dessa. Dessa näringar är också viktiga förutsättningar för att göra en stad attraktiv för människor att bo i.
För landsbygden är det i stället infrastrukturen som avgör attraktiviteten, utbyggd kollektivtrafik och fibernät är några exempel. Svårigheterna med att tillgå detta är ofta praktiska och ekonomiska. Det är dyrt och omständigt att lägga om bussturer, bygga busshållplatser och bygga ut fibernät för ett fåtal brukare.
Dessa krav från boende i både stad och land visar på en ovilja att acceptera städer och landsbygd som statiska och oförmögna till förändring. Det är av godo. Med tiden som tekniken utvecklas och blir billigare blir det lättare för både landsbygdens och stadens invånare att få sina krav besvarade.
Riksdagen godkände den 5 juni i år regeringens proposition för en sammanhållen politik för Sveriges landsbygder. Även om innehållet kritiserades så var statsminister Stefan Löfvens anslag något som landsbygden saknat. Det var ett erkännande att landsbygden, oberoende av vilken regering som har suttit vid makten, har försummats under lång tid.
För det är inte en jämlik relation som finns mellan stad och land. Städerna är ofta mycket rikare och landsbygden fattigare. Ett inkomstgap som den framlidne centerledaren och tidigare statsministern Thorbjörn Fälldin drev på under sin tid i partiet.
Men för att klagan och krav från både stad och land ska leda till något konstruktivt går det inte att stanna i bitterhet eller avundsjuka. Diskussionen om fördelarna och nackdelarna att leva i stad och på landsbygden kan hjälpa oss att förstå vad som behövs för att människor ska lyckas och trivas varhelst de bor. Det såg i alla fall denna lantis när han flyttade till stan.
Niklas Otto Olsson är Malmöbo, liberal skribent och alumn från Liberala skrivarakademin.
@ottoheterjag
niklasotto.olsson@gmail.com