Ett par veckor efter valet besökte jag Leksands folkhögskola (tidigare Företagarnas folkhögskola, med profil på hantverk och entreprenörskap). Folkhögskolan lockade då med två externa tilldragelser. Dels en valanalys, dels en krokikurs. Lyckligtvis, för alla inblandade, fanns min roll i det förra sammanhanget… Om vi lämnar de lokala och regionala spaningarna därhän, och bryskt sammanfattar, så löd de övriga ungefär så här:
Att det gick bättre än väntat för S. Ja, en ny ”historisk” lägstanivå. Men att partiet bara tappat från 30,7 till 28,3 sedan valet 2010 måste ändå betraktas som en bedrift. Särskilt som SD gått från 5,7 till 17,5 och S lyckats med så lite den gångna mandatperioden utöver att ha makten. Att Stefan Löfven, med valet för dörren, drog till med en »familjevecka« säger en hel del om idéernas spänst (eller brist därpå).
Nästa spaning är vid det här laget väldokumenterad: Att L och C hamnat i ett minst sagt prekärt läge. Att ta makten med stöd av SD skulle leda till en brutal svekdebatt, och avfördes därför snabbt. Men att gå armkrok med Löfven kommer också att göra det.
Jag konstaterade också att Jonas Sjöstedts jubel blev mindre än Gudrun Schymans sorg. Det hänger också ihop med den sista och i min mening mest omvälvande delen av valresultatet: Att nästan 44 procent av väljarna röstade på partier till höger om L och C.
Göran Greider, min kollega på Dala-Demokraten (S), brukar så gott som alltid hävda att det blåser högervindar i Sverige. Men nu har han faktiskt rätt.
Sedan valet har många argumenterat att bara 40 procent röstade rödgrönt, medan 60 procent inte gjorde det. Men den som gör det så enkelt för sig måste också förhålla sig till att tyngdpunkten nu ligger ett par mil till höger om under Fredrik Reinfeldts liberala dagar.
Att spelplanen är ny förstärks även av en annan insikt som tycks sitta än längre inne: Att alliansen faktiskt lyckades bryta socialdemokratins makthegemoni. Jag lever och verkar i ett län där partiet fortfarande håller ett antal bastioner i järngrepp. Jag har mycket att säga om S även på riksnivå. Partiet ska inte underskattas. Men att se på Löfven & C/o och påstå att draken inte är åtminstone tämjd, och att alla ”icke-socialistiska” krafter därför av naturen är bundna att lägga andra skillnader åt sidan för att bekämpa hotet, är ganska löjligt.
14,1 procent röstade på de liberala partierna, L och C. Det är inte mycket till regeringsunderlag, men det är ett »block« som rätt hanterat kan bli en maktfaktor i svensk politik.
Gabriel Ehrling Perers, chefredaktör och ansvarig utgivare
@liberaldebatt
red@liberaldebatt.se