Under valrörelsen var politikbevakningen omfattande och debatterna duggade tätare än någonsin. Men vad fick egentligen väljarna ut av detta informationsöverflöd? LD:s Joakim Rönnbäck förde mediedagbok under valrörelsen och fann en spelorienterad fisktarmsjournalistik som inte lyckades förutspå regeringsbildningens knäckfrågor.
Valdagen var flyttad. Den tredje söndagen i september hade blivit den andra. Det är svårt att säga när valrörelsen började, men när partiledarna måndagen den 27:e augusti möttes i Aftonbladets debatt på Cirkus i Stockholm pågick den med full kraft. Den var varken den första eller sista i sitt slag: nästan två veckor tidigare hade Ebba Busch Thor (KD) gått hårt åt statsminister Stefan Löfven (S) när Niklas Svensson och Anna Ekelund dubbelmodererade hos Expressen och Dagens Industri. Men debatten på Cirkus var ändå annorlunda. Nu fanns full nerv, bevakning – och brus.
– Vad var utmärkande för Aftonbladets partiledardebatt?, frågade Svenska Dagbladets politiske analytiker Göran Eriksson, när han i vanlig ordning till synes intervjuade sig själv om svensk inrikespolitik. Om Expressen överraskade med debatt om ett antal sakfrågor var Aftonbladets version, enligt Eriksson, mycket mer av en verbal MMA-gala. Sportmetaforen satte sig och citerades. Övriga medier publicerade liknande innehåll och korade debattens vinnare och förlorare. Sedan rörde sig den brusande nyhetsjournalistiken vidare. Två dagar senare debatterade partiledarna under ledning av Sveriges Radios Lasse Johansson och Katherine Zimmerman. Vinnare och förlorare korades, återigen.
Så rullade det på, debatter följde på utfrågningar som följde på chattar. Ändå är det svårt att peka på händelser som var avgörande för årets val. Nyheter produceras dygnet runt och samtidigt kan i stort sett allt innehåll ses i efterhand. Att fylla nyhetsdygnet blir därför snabbt att jaga aktualitet. Annars hade väljarna kunnat begränsa sin mediekonsumtion till att se någon av de första debatterna mellan livesändning och valdag.
Så kom också den dagliga valrapporteringen att påverkas av ett antal nyhetshändelser: hit hör den varma sommaren i relation till klimatförändringar, bilbränderna i Västsverige i relation till kriminalpolitiken, men också den moderate riksdagsledamoten Hanif Balis duster med Dagens Nyheter i sociala medier. Denna typ av händelser skapar variation i en valrörelses ganska repetitiva förlopp. I bästa fall utvecklar de den journalistiska granskningen och tvingar politikerna att diskutera relevanta frågor, det lägger sig också över valbevakningen. Fördjupande innehåll tycks ha svårt att hävda sig i jämförelse, åtminstone agerar politikerna själva som att valrörelsen är en tävling i att bemästra bruset.
Den här valrörelsen fick Socialdemokraternas valledare John Zanchi en lite mytisk air runt sig. Socialdemokraterna skulle först kommunicera trygghet, sedan välfärdsreformer. Tilltron till att släppa förslaget om en extra semestervecka för barnfamiljer nära valet är talande. Så bemästras b-r-u-s, tänker partierna: Små utspel om någon miljon hit eller dit, ett stort utspel vid ett noga valt tillfälle, vinn medierapporteringen dag för dag – vinn valet.
En bieffekt av detta tänkande illustreras av tidigare statsministern Carl Bildt (M) och Expressens redaktionschef Magnus Alselind. Den 25:e augusti twittrade Bildt:
»Jag har varit med om och följt åtskilliga valrörelser, men jag tror inte jag varit med om någon där politikens sakfrågor kommit fram så lite som i denna. Media fylls mest av annat av starkt varierande värde. Bekymmersamt, tycker jag.«
Alselind svarade på expressen.se genom att hänvisa till läsartider på nätupplagan och den egna tidningens fördjupande innehåll. Och, visst, Expressen kom onekligen väl ut i valrörelsen 2018 med flera satsningar på berättande journalistik och tunga avslöjanden om SD-politikers samröre med nazism.
Men denna typ av narrativ bortser från bruset. Dygnet behöver fyllas med nyheter och då blir de sakfrågor som diskuteras lätt därefter: Återrapportering av utspel, mer sällan granskning av budgetmotioner. Till detta lades i år regeringsfrågan trots att förutsägelser på detta område, enligt ännu en metafor från SvD:s Göran Eriksson, är som att spå i fisktarmar. Prognoserna kom tätt och lika så de »lättsamma« programformaten. Quiz-journalistiken tog över:
Var finns Rökstenen med runor från 800-talet? Vilket år erkändes samerna som ett folk i Sveriges grundlag? Och hur många folkomröstningar har Sverige haft? Dessa frågor bommade Jimmie Åkesson (SD) under quiz-momentet i SVT:s valutfrågning. SD-ledaren tog revansch genom att sätta frågan om hur länge en person kan sitta anhållen – men hur något av detta hade bäring på valet lämnades outtalat. För Åkessons valrörelse kom detta inte att spela någon nämnvärd roll. I stället var quizet ett utfall av en medial logik – den långa och seriösa utfrågningen behövde blandas upp på något sätt. Därtill behövde tittarna fås att hitta till Svt:s digitala plattformar. Sverigequizet löste detta samtidigt som kalenderbitarna drillades i svarsraden; Östergötland, 2011, Örbyhus och sex omröstningar.
Trots att den utfrågade makthavaren inte påverkades av frågeleken vigdes alltså ändå sändningstid åt den. Och trots att den löste det dramaturgiska problem den utformats för att lösa kom den att bedömas med måttstockar långt ifrån tevevärlden. En sida pikade Åkessons historiekunskaper, en annan ojade sig över att valrörelsen blivit banal. Hur ska då detta förstås? Och missade media något under den påstådda banaliseringen?
– Stig-Björn Ljunggren du bukar säga att politikerna dansar för mycket efter mediernas pipa?
– Ja, de dansar efter den mediala logikens pipa. Om du är politiker måste du ha rappa svar som går fram. Ungefär som när jag nu talar måste jag säga intressanta saker, annars kommer du att avbryta mig och gör du inte det så kommer folk att byta kanal.
I valrörelsens slutskede intervjuas Ljunggren av Johan Cedersjö från Medierna i P1 på Kulturhuset i Stockholm. I panelen finns också DN:s Viktor Barth-Kron och SVT:s Camilla Kvartoft. Inslaget föregriper många av de teman som hör mediekritiken under en eftervalsdebatt till – Kvartoft efterlyser nyheter i olika tempo och får uttala sig om SVT:s tolkning av demokratiparagrafen i radio- och tv-lagen. Timmar tidigare har denna nämligen åter satt ljus på Public service. Jimmie Åkesson hade nämligen yppat en önskan om att lägga ned P3 i ett annat format som syftar till att lätta upp i etern: Roasten. Också den moderata riksdagsledamoten Edvard Riedl kom i ett satirrelaterat bråk med SR genom komikern Nanna Olasdotter Hallbergs karaktär Punani_99. Alla dessa fejder blev naturligtvis god utfyllnad av nyhetsdygn.
Flera debattörer har uttryckt nostalgiska tankar om denna utveckling. Med något drömskt i blicken hänvisas till ett annorlunda förflutet. I stället för att stanna där bör dessa betänka möjligheterna att forma medielandskapet i dag.
Valbevakningen bör kritiseras. Inte minst för att medierna trots att det ungefärliga utfallet av valet förutspåddes, inte lyckades komma längre i den omdiskuterade regeringsfrågan, eller svara på vilka sakfrågor som kommer att bli viktiga när regeringen förhandlas.
»Den här valrörelsen påminner mig om när Seinfeldavsnittet när de kommer på idén till en tv-serie: a show about nothing«, twittrade den liberala ledarskribenten (och tidigare LD-medarbetaren) Naomi Abramowicz den 6:e september. Det är lätt att ge henne rätt. Men för att förklara känslan bör alltså åtminstone tre faktorer vägas in. För det första den stora mediemängden, en tillgång på många sätt, men också föremål för ett väldigt brus där det som fastnar hos mediekonsumenter i hög grad tycks vara att den olösta regeringsfrågan tuggas om och om igen. För det andra partiernas önskan att räkna pressklipp och vinna i media. För det tredje de snabba mediernas logik.
Vad kan vi lära av detta? Politikbevakning är trots allt något av ett medialt bakvatten. Inom andra fält är utvecklingen längre gången. För en bedömare som är van vid sport eller reality-tv känns koderna igen. När partiledarna på valnatten talar med media agerar de exempelvis påfallande likt idrottstränaren som styr förväntningar efter en svidande förlust. Inom dessa områden är brusets betydelse mindre. Viss media kan ha bättre eller sämre live-bevakning, särskilt när aktörerna det rapporteras om beter sig försiktigt och tröttar ut tittare eller läsare. De journalister som borde belönas är de som kan liva upp utan att banalisera och fördjupa så bra att deras teser också får fäste i livebevakningen.
I valrörelsen ser Expressens nazismavslöjanden och stora delar av P1:s rapportering ut att ha lyckats med detta. De som inte lyckas bedriver däremot en tom och spelorienterad journalistik som knappt hade stått sig på de hårt konkurrensutsatta medieformer som rapporterar om faktiska spelmoment. Med ett så stort utbud av både medier och politiker är möjligheterna att välja också stora. Det borde användas mer.
Det flertal som trots allt har ett utbyte av konflikt och liverapportering kan välja sådan med omsorg. De kan också genom att efterfråga ytterligare fördjupning bidra till ett sundare medieklimat. Den som har gett upp hoppet om rapporteringen på riksplanet kan likt hårdkokta sporttittare välja bort bruset helt och hållet. En livelänk från riksdagens plenisal räcker långt, men den som är ännu mer emot den moderna politikskildringen kan dyka längre ned i den lokala myllan. Runtom i Sverige visas sammanträden från hundratals kommun- och landstingsfullmäktige. Här finns varken quizfrågor eller fisktarmsjournalistik.
Joakim Rönnbäck är ledamot av LD:s redaktion.
@Joakimronnback
joakim.ronnback@liberaldebatt.se
