LD:s Tomas Izaias Englund, politisk redaktör på liberala Tidningen Ångermanland, noterar hur olika »icke-socialistiska«-konstellationer växer sig starka även i norra Sverige. Men när S järngrepp tillslut börjar släppa om lokaldemokratin är det inte till fördel för liberalpartister. Och faktiskt inte heller SD.
I snäva liberalpartistiska kretsar förekommer det en lustig anekdot om den legendariske gruppledaren Don Rösberg i Kramfors.
The Don, en gång i tiden Folkpartiets starke man i Röda Ådalen, lämnade nämligen kommunpolitiken i mars 2002 med orden: »Det känns som att kliva av en döende häst.«
Citatet blev givetvis huvudrubriken i lokaltidningen morgonen efter, och uttalandet illustrerar väl hälsotillståndet för partiet, som på många håll i landet inte ens längre kan betraktas som döende, utan bättre beskrivs som varande i olika stadier av förmultning:
Efter valet saknar Liberalerna representation i fullmäktige i 20 av 44 Norrlandskommuner. Och på många andra håll i de fyra nordligaste länen handlar det om att L endast har något enstaka mandat kvar. Sedan finns det även platser i Norrland där Liberalernas framtidsutsikter till och med är att betrakta som sämre än utsikterna för Feministiskt initiativ. I Övertorneå blev exempelvis Fi dubbelt så stora som L i kommunvalet – då endast två av de 3 689 röstberättigade personerna valde att lägga sin röst på L. (Ja, du läste rätt. Fi fick alltså fyra röster i Övertorneå.)
Skämt åsido. Den negativa utvecklingen för Liberalerna i Norrland är långt ifrån begränsad till svaga valresultat i de minsta kommunerna. Även i en, med norrländska mått mätt, relativt stor industrikommun som Örnsköldsvik, med en folkmängd på över 56 000 personer, har L efter årets val, för första gången någonsin, hamnat utanför fullmäktige. Läget i Norrland är alltså mer hopplöst än ett enbent renkadaver.
Liberalernas gruppledare Magnus Melin i Örnsköldsvik är också rätt nedslagen då jag ber honom att kommentera det historiska katastrofresultatet för L i hemkommunen:
– Tja, vi nog trodde det skull gå bättre. Vi tyckte att vi kampanjade på bra. Känslan i valrörelsen var att vi kanske till och med skulle öka lite grann. Men det är ju små marginaler som gör att vi åker ur, säger han.
I eftervalsdebatten har statsvetaren Svend Dahl, mest känd som chef för Liberala Nyhetsbyrån, beskrivit förlusten av en vardagsnära »småfolksliberalism« som en avgörande faktor eller förklaring till varför Liberalerna nu har det så kämpigt ute i landet. Men i den mån en sådan analys verkligen har bäring på verkligheten så borde det ju ha inneburit att det skulle ha gått rätt bra för L på orter som Örnsköldsvik.
Åtminstone är Magnus Melin – såvitt man kan döma – så långt ifrån någon uppnäst storstadsliberal, med pösig redaktörsmage eller snofsig doktorsgrad, som man kan komma. Väljarna i Örnsköldsvik har i stället fått möta en helt vanlig körskolelärare med skepparkrans, som extraknäcker som väktare på helgerna och som efter en intensiv valrörelse »firar en mer avkopplad lördag med plankstek.« Han säger:
– Ja, vi brukar ju beskrivas som ett storstadsparti men det har vi verkligen försökt att komma ifrån. Vi har försökt att göra det på vårt sätt.
– Jag tycker också att vi har haft bra stötting från partiet centralt i år. De har ju bland annat haft en hotline som man har kunnat ringa och vända sig till för att få hjälp.
Men bilden av ett riksdagsparti med svåra legitimitetsproblem norr om Daläven behöver också nyanseras.
På småorter som Malå och Dorotea fick L 11,23 respektive 16,26 procent i kommunvalen. Detsamma gäller norrbottniska Älvsbyn, Arjeplog och Arvidsjaur; där L samlar närmare 10 procent av rösterna.
Även landstingsvalet i det frisinnade Västerbotten gick relativt bra då man landade på 7,96 procent (näst bäst i landet efter Stockholm!) samtidigt som L helt åkte ur landstingsfullmäktige i Norrbotten, och backade till kritiska nivåer – strax ovanför spärren – i såväl Västernorrland som Jämtland.
Norra Sverige är alltså inte så homogent som det vid en okulär besiktning kan tyckas vara. Doroteas starke man Nicke Grahn bekänner sig också öppet till den enkla småfolksliberalism som Dahl menar att L kan ha förlorat.
– Det finns helt klart ett liberalt stråk i delar av Norrland. Den bild jag har av mina väljare är att det ofta är personer som lever under rätt enkla omständigheter men som är väldigt engagerade för varandra ute i bygderna. Man saknar helt den där bruksortsmentaliteten som finns på andra ställen eftersom det aldrig har funnits några bruk här, säger Grahn.
– Om jag ska försöka sätta ord på det så handlar det om en sund skepsis mot överheten, att man vill äga sitt eget hem – vilket man kan också kan, då fastighetspriserna här är väldigt låga – och möjligheten att få rå över sig själv. Det är också vad jag tror gör Liberalerna i Dorotera trovärdiga lokalt, att vi bejakar det, och det är ju värden som jag själv upplever gör att man vill bo och leva här uppe.
En annan variation på samma tema handlar om en tilltagande fragmentering av de politiska fjäll- och skogslandskapen. I stället för SD, med bas i Skåne, har en brokig skara lokala partier i norr – med Sjukvårdspartiet i spetsen – lyckats etablera sig som en ny politisk kraft jämte den traditionella borgerligheten.
Den riktigt fascinerande politiska utvecklingen i norra Sverige efter årets val handlar just om att det socialdemokratiska järngreppet om bygderna nu även har släppt i norr, som på andra håll i landet. För trots Liberalernas successiva tillbakagång i Norrland så har de icke-socialistiska konstellationerna vuxit sig allt starkare och tagit över makten från det gamla röda maktpartiet. Detta då en rad infekterade sjukvårdsstrider har bidragit till massmobilisering mot de centralistiska etablissemangen under socialdemokratisk ledning.
I så måtto är utvecklingen i Norrland bra ironisk. Där friheten nu är större, har Liberalerna blivit allt mindre.
Tomas Izaias Englund är ledamot av LD:s redaktion och politisk redaktör på liberala Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks Allehanda.
@tomasizaias
tomas.englund@liberaldebatt.se