Under en vistelse i Japan bevittnade jag en sorglig företeelse. Flera gånger såg jag äldre män utföra till synes meningslösa arbetsuppgifter. Någon räknade bilar vid ett övergångsställe, en annans jobb var att agera stolpe: alltså att stå stilla med en skylt i handen. Tyvärr såg jobben inte bara meningslösa ut, de hade de facto inget syfte. Jobben är nämligen mer eller mindre konstruerade för pensionerade män som räds sin frihet till den grad att de väljer bort den mot ett lågbetalt arbete.
En historia på samma tema hörde jag av en svensk i Japan, som gjort det obligatoriskt för sina anställda att ta ut semester. En anställd i fyrtioårsåldern, som aldrig ha en dags semester, blev närmast panikslagen och undrade vad i all världen han skulle göra då.
Det är lätt att förfasas över »konstiga japaner«, vi svenskar skakar på huvudet och är glada över hur självständiga vi är. Men den ovan nämnde mannens reaktion påminde mig om ett samtal med min frisör. Hon berättade att hon under semestern hade besökt en stuga på landet, och om hur hon hade blivit förskräckt vid upptäckten att det inte fanns internettäckning. Vad skulle hon göra med all tid?
Det är numera enkelt att fylla sina dagar med aktiviteter och intryck. Men varför vill vi göra det och vad gör det med oss? Flyktigheten, avsaknaden av långsiktighet och värderingar är tydlig såväl i enskilda människors liv, som i politiken.
När omvärlden är i ständig förändring och mötena är många och korta, snarare än långa och beständiga, blir det viktigare att passa in än att ha integritet. Personlig identitet och en moralisk kompass får ge vika för ytliga karakteristika som skönhet och de för tillfället politiskt korrekta åsikterna. Om vi stannar upp är vi rädda att upptäcka en inre tomhet.
I enskilda människors liv leder det till oavbrutet handlande. Det är viktigt att göra mycket, att vara upptagen, men inte lika viktigt vad man gör eller om det har ett värde. Ett lika planlöst agerande ser vi i politiken. Alla tävlar om att göra mest och snabbast, utan att säkerställa att handlingarna är förankrade i partiets ideologi. Resultatet blir riktningslösa partier som vänder kappan efter vinden, i ett ängsligt försök att följa de senaste trenderna på Twitter och Instagram.
Liksom japaner förslavas av sin arbetsnarkomani, finns en risk att vårt självförverkligande blir en tvångströja snarare än en frigörelse. I den ständiga kampen att maximera våra liv förblindas vi av kortsiktiga kickar och missar det långsiktigt värdefulla. Snarare än att desperat hoppa på vartenda åsiktståg bör både individer och politiker stanna upp och fråga sig: Vart är vi på väg?
Elin Henriksson är psykologistudent och en av deltagarna i Liberala skrivarakademin 2018. I sommar har hon vikarierat som debattredaktör på Dalarnas Tidningar.
elin.roos.henriksson@gmail.com