Den kinesiska kommunistregimen har länge arbetat för att påverka global ekonomi och politik. I Australien har oron växt över att Kina, landets största handelspartner och utländska investerare, får allt större makt. LD:s tidigare redaktionsmedlem Csaba Bene Perlenberg reste till Canberra och mötte, bland andra, professor Clive Hamilton, som nyligen släppte en omdebatterad bok i ämnet.
Det är höst i vad som troligtvis är en av världens minsta huvudstäder. Canberra är en sömnig avkrok på den väldiga kontinenten, som domineras av den uppstickande toppen på det australiensiska parlamentet.
De gulnande, fallna löven på trottoarerna ger den grå betongen ett oförtjänt gyllene skimmer. Regnet blåser från sidan över Lake Burley Griffin, namngiven efter den Chicagobaserade arkitekten som i början av 1900-talet med hjälp av sin hustrus vattenfärgsmålningar vann den internationellt utlysta tävlingen att designa den då unga nationens nya huvudstad. Staden, som bara är den åttonde största i landet, grundades för att balansera konkurrensen mellan Melbourne och Sydney. De två metropolerna, den första Australiens kulturella centrum, den andra landets ekonomiska zenith, har dock under det senaste året befunnit sig i en nationell medieskugga. För det är i Canberra som Clive Hamilton har sitt säte.
Den 65-åriga etikprofessorn har under lång tid varit en uppmärksammad debattör i det offentliga samtalet i Australien. Som författare till ett flertal böcker, däribland om klimathotet, har han ha en lång akademisk karriär och därtill grundat den progressiva tankesmedjan Australian Institute, som han ledde fram till 2008. År 2009 kandiderade han till det australiensiska parlamentet för det gröna partiet, men lyckades inte nå hela vägen fram. Men nu har Hamilton hittat en ny uppgift, och det kan vara den mest personliga kampen som den stridbara professorn någonsin gett sig i kast med.
Clive Hamilton ursäktar sig vid handslaget för att jag fått vänta, och förklarar att han talade med »ännu en vanlig medborgare« som ringt upp honom. En äldre kvinna hade köpt tio exemplar av hans uppmärksammade bok som hon gett som gåvor till familjemedlemmar, vänner och bekanta med en undran till professorn: »Vad kan jag som australiensisk medborgare göra för att hjälpa till mot detta hot mot vår suveränitet och vårt oberoende?«. Enligt Hamilton får han den typen av frågor i stort sett varje dag.
Boken det handlar om är »Silent Invasion: China’s Influence in Australia«. En bok som var så kontroversiell redan innan den gavs ut, att förlaget Allen & Unwin bestämde sig för att bryta kontraktet med Hamilton och återge rättigheterna till honom. Boken är en exposé över vad Hamilton menar är ett systematiskt arbete från den kinesiska kommunistapparatens sida att via olika sätt infiltrera Australiens ledarskikt inom politiken, fackrörelsen, akademin, näringslivet, medie- och kulturvärlden och jordbrukssektorn. Förlaget ansåg på förhand att innehållet var så explosivt att det fanns en stor risk för att Kina skulle försöka stämma både utgivaren och Clive Hamilton för förtal. Förlagets avhopp gjorde att det anklagades för självcensur och publicistisk feghet.
Men uppståndelse kring bokens publiceringsstatus, som sedermera i stället utgavs hos Hardie Grant Publishing, blev gnistan som tände en redan pyrande debatt om Kinas inflytande i Australien.
– Det finns en stor oro i Australien kring det här problemet. Min bok kom ut vid en kritisk tidpunkt.
Hamiltons bok har mötts av både kritik och ifrågasättande. Motröster menar att den polariserar och misstänkliggör stora delar av de kinesiskt ättade medborgarna i Australien, cirka 1,2 miljoner till antalet. Rasistkortet har använts mer än en gång, en anklagelse som Clive Hamilton värjer sig mot:
– Frågan om Kinas påverkan beror inte på xenofobi. Motståndet drivs av en äkta oro som grundar sig på en hel rad bevis. Folkrepubliken Kina lägger sig i vår politik och vår statsmakt i ett försök att manipulera statsapparaten på sätt som är opassande, och som underminerar våra grundläggande demokratiska värderingar.
En del av kritiken kommer från samma vänsterpolitiska läger som professorn beskriver som »sitt politiska hem«. Hamilton menar att det till viss del handlar om gammal hederlig vänster- antiamerikanism. Han har till och med myntat ett begrepp för företeelsen att använda rasistkortet som ett fördömande och fördummande debattverktyg: »Xenofobi-fobi«, rädslan för att bli anklagad för främlingsfientlighet, rasism och just xenofobi. Clive Hamilton menar att hans tidigare meningsfränder har hemfallit åt »ett politiskt korrekt försvar av kinesiska australier som är under attack«.
– Jag förstår grejen. Jag var själv sådan förr, innan jag satte tänderna i det här ämnet och insåg att världen, eller den här delen av världen, inte längre är vad den en gång var, och att vi i stället måste anpassa våra åsikter och våra uppfattningar, eftersom anti-amerikanism och xenofobi-fobi används av det kinesiska kommunistpartiet för att manipulera människors åsikter i västvärlden, i syfte att underminera kritiken mot Kina.
En del av problemet kring den politiska handlingsförlamningen gällande Kinas påverkan handlar om ett grundläggande antagande: Att Kinas globala politisk-ekonomiska dominans är oundviklig och därmed omöjlig och onödig att motstå. Hamilton är dock inte övertygad att västvärlden är kraftlös:
– Kina är ett mycket mäktigt land och det kommer fortsätta att bli starkare ekonomiskt och militärt. Men hittills har det inte möts av ett kvalificerat motstånd. I själva verket har västvärlden aktivt underlättat Kinas uppgång, lutat sig tillbaka och inte gjort någonting, medan Beijing aktivt har engagerat sig i subversiva aktiviteter i västländer. Vi börjar nu vakna upp och se vad Folkrepubliken Kina gör. Och det vi nu ser är början på en motreaktion.
Hamilton menar att av Kinas mäktigaste politiska verktyg är en form av etnifierad nationalism, ett försåtligt och potentiellt politiskt mycket giftigt sätt att skapa splittring i Australien och annorstädes.
– Beijing har under många år utnyttjat Australiens öppna och toleranta inställning till olika kulturer och etniciteter. Därmed har den stora kinesiska diasporan i Australien varit i fokus för Beijings subversiva verksamhet. Det kinesiska kommunistpartiet ser »utländska kineser« som en av deras största tillgångar, som enligt regimen ger dem en möjlighet att utöva störningar och subversion i andra länder.
Ett par kvarter ifrån Charles Sturt University finns huvudkontoret för tankesmedjan Australian Strategic Policy Institute, ett offentligt finansierat, men fritt agerande tankesmedja, vars huvudfokus är försvars- och geostrategiska frågor. Sedan 2011 leds institutet av den före detta biträdande försvarsministern Peter Jennings. Han menar att Australiens öppna, liberala demokrati trots alla sina förtjänster har drabbats av en samhällelig ångest kring debatten om Kinas påverkan i landet:
– I Australien har vi ha en riktigt hård debatt om omfattningen av kinesiskt inflytande. Men det är tufft för oss, för vi är ett mångkulturellt land. Det är svårt att diskutera frågan. De som försvarar det nuvarande kinesiska systemet är snabba med att kalla dig för xenofob om du tar upp det här. Så det finns i allra högsta grad en angelägen dimension av social och kulturell sammanhållning som vi kämpar med här. Men det är sant att vi har ett ohälsosamt beroende av Kina och vi ser hur Kina behandlar människor som de kallar för »utländska kineser«. Vi kallar dem för australiensiska medborgare.
Den kommunistiska nationalismen fick dock en för Hamilton överraskande effekt. Själv beskriver han det som att han steg för steg såg »sin inre patriot titta fram«.
– För vänsterpersoner är patriotism ett smutsigt ord, och det av goda skäl. Historiskt har vi kunnat se hur illvilliga krafter har utnyttjat patriotiska känslor för onda syften. Vi pratar inte bara om länder längst till höger, men även inom våra egna västerländska nationer.
Det har, enligt Hamilton, gjort att människor på vänstersidan varit tvivlande till att ens erkänna att de älskar det land de verkar i.
– Men är inte det just vad patriotism är, när det inte förvrängs av högern? Det är en kärlek till ens hemland och en önskan om att skydda de värden som är inbäddade i historien och kulturen. Naturligtvis är inte allt inbäddat i historien och kulturen beundransvärt, och vi till vänster har gjort mer än någon annan för att försöka förbättra det. Men sanningen är att jag älskar Australien. Jag är hängiven dess demokratiska värderingar och demokratiska utövning. Så när jag ser en kraftfull nation som försöker, genom pengar, spionage och mobbning, att undergräva dessa grundläggande frihetsvärden, som jag som en offentlig intellektuell åtnjuter mer än de flesta, blir jag förbannad. Min ryggradsreflex blir: »Fuck off! Lämna mitt land ifred!«
Hur skulle du beskriva det uppvaknandet? När du insåg »Herregud, jag är patriot.«
– Man måste vara mycket försiktig med det självklart, för att det kan missuppfattas. Men det kan också utnyttjas. Vad vi behöver är en slags kritisk patriotism eller…
En slags konstruktiv patriotism?
– Konstruktiv? Nej, en form av medveten…
En medveten, avsiktlig patriotism?
– Ja, en medveten patriotism. Med andra ord, så är vi i behov av en vaksam patriotism, där vi är försäkrade om vår kärlek till vårt hemland men som inte perverteras till fiendeskap gentemot andra länder eller etniska grupper. Fienden i detta sammanhang är inte Kina eller det kinesiska folket. Det är det kinesiska kommunistpartiet.
Politiska rörelser och cykler är ändliga ting. Varken Hamilton eller Jennings utesluter att Kina har gått för lång och för snabbt i sin strävan att så split i Västvärlden och Australien. Peter Jennings menar att Kina självmant valt att isolera sig och genom sitt agerande – inte vunnit – utan i praktiken »köpt supportrar«.
– Det intressanta är att många här i Australien som debatterar Kinas påverkan verkar vara rädda för att vi kommer att straffas genom handel om vi sätter ner foten. Men i själva verket är jag inte så säker på att Kina faktiskt kommer göra det. Delvis då det i allra högsta grad gynnar dem att handla med oss. Så om de straffar oss genom att inte köpa vår järnmalm till exempel, kommer det bara straffa dem själva. Och jag tror inte att de kommer göra det, säger Jennings.
Det bubblande missnöje som Peter Jennings tycker sig se både i närområdet men även globalt har ännu inte lett till en samordnad politisk motreaktion. Jennings tror dock att sannolikheten för en sådan pushback är ökande.
– Jag pratade nyligen med en högt uppsatt thailändsk politiker om Kina och Indonesien, där den kinesiska regimen inte är särskilt omtyckt. Och det han sade var att Kina inte utövar en mjuk makt. De öppnar bara plånboken. För om du kollar noggrant på den här delen av världen så upptäcker man snabbt att det inte finns en stor affektion för den kinesiska staten. Och jag tror att det förvirrar regimen. De förstår inte att, trots att de gått in med så mycket ekonomiskt stöd och köper upp bolag och finansierar vägar både här och där, så funkar det inte för att skapa någon form av entusiasm eller positiv känsloyttring bland lokalbefolkningarna. Och så blir de lite sura över det.
Inte heller Clive Hamilton ger mycket för Kinas självpåtagna geopolitiska autonomi. Samtidigt passar han på att ifrågasätta styrkan i landets geopolitiska allians med Ryssland, ett samarbete som han beskriver som ett resonemangsäktenskap.
– Jag tror att det finns en djup skepticism från båda sidor och inte särskilt mycket förtroende, men relationen visar bara hur katastrofalt västvärlden hanterade Ryssland på 1990-talet. Och jag menar att väst borde vara djupt oroade över Rysslands och Kinas allians för vad det i praktiken gör är att det förstorar och stärker Kinas kraft och räckvidd i Europa och Centralasien. Låt oss inte glömma att Kinas BNP är cirka 10 gånger större än Rysslands. Ryssland är en liten nation rent ekonomiskt jämfört med Kina. Kombinerade med Belt and Road-projektet representerar Kinas allians med Ryssland en fot in i Europa som vi redan kan se undergräver EU:s enhet i vissa viktiga frågor. Den ökande splittringen inom EU är en gudasänd gåva till Kina och Ryssland.
I Sydney träffar jag Merriden Varrall, chef för det Östasiatiska avdelningen vid tankesmedjan Lowy Institute. Till skillnad från både Hamilton och Jennings har hon levt sammanlagt åtta år i Kina. Om Clive Hamilton kan beskrivas som en kompromisslös debattör, kan Varrall beskrivas som en debattör vars perspektiv har i syfte att nyansera synen på Kina. För detta har hon kritiserats, bland annat av Hamilton som i »Silent Invasion« anklagar henne och andra för att urskulda det kinesiska styret.
– Västvärlden har, under de senaste 20 eller 30 åren, försökt få Kina att spela enligt våra regler. Och den har försökt med en kombination av morot och piska, och ingen av dem har riktigt fungerat. Resultatet är ett Kina som om möjligt blivit ännu mer bestämt att gå sin egen väg, välja sin egen form av modernitet, som blivit mer skeptiskt och misstänksamt och antagonistiskt mot omvärlden än sedan förmodligen Maos tid. Så vi har varit en del av att ha skruvat upp temperaturen. Det är inte bara vårt fel, men hur vi agerat har påverkat Kinas utveckling mer än vad vi tror. Hur vi har försökt att trixa och tvinga Kina i vår riktning och sedan inte låtit dem vara med i gemenskapen, säger Varrall.
Varrall är tydlig med att det är av stor vikt att Australiens relation till Kina är långsiktig.
– Kina tänker på det långa spelet och när vi tror att vi har vunnit någonting från dem, när vi tror att de är medgörliga eller att vi har lyckats ändra deras riktning eller påverkat hur de uppför sig, så tror jag att det är viktigt att vi ställer oss frågan om vi bara tryckt dem åt sidan och gjort att de blivit ännu mer bestämda.
Hamilton håller delvis med, men påpekar vikten av att det enda sättet att få respekt är att kräva respekt. Och han har ett budskap till andra länder som söker metoder för att hantera Kina.
– Stå fast i försvaret av ens egna intressen på ett respektfullt vis. Men vi bör aldrig tillåta vår önskan att vara respektfull undergräva vår beslutsamhet mot kommunistpartiets påverkan, subversion och mobbning.
Csaba Bene Perlenberg är fristående ledarkrönikör i GT och Kvällsposten i Malmö samt tidigare ledamot av LD:s redaktion. Reportaget möjliggjordes av ett resestipendium från Karl Staafs fond för frisinnade ändamål.
@cbperlenberg
csaba.perlenberg@gmail.com