Klockan 05:58 en tisdagsmorgon stod jag tillsammans med många andra morgonpigga människor och trängdes för att bli den första få ta del av bokmalarnas julafton: den årliga bokrean. Reakatalogen hade visat att Fjordor Dostojevskijs Brott och Straff var nedsatt, något som tycktes vara mångas mål. När dörrarna öppnades möttes vi av stora skyltar som visade nästan okristligt billiga klassiker.
Detta fick mig att fundera på vad det är som egentligen gör en bok till en klassiker och varför folk rusar till bokrean varje år för att lägga beslag på dem.
»En klassiker är en bok som aldrig slutar säga vad den har att säga.« Så beskriver den italienske författaren Italo Calvinos klassikern, och jag kan inte annat än hålla med. En klassiker är oftast tidstypisk, men måste samtidigt beröra ett gripande ämne som förblir aktuellt, generation efter generation. Den är oftast även välskriven.
Charles Dickens Oliver Twist är ett exempel på vad som karaktäriserar ett gripande ämne. Läsaren får följa en fattig pojkes livsöde i ett fattighus i England. Där får han utstå hungersnöd och saknad av kärlek, vilket gör att han bestämmer sig för att bege sig ut i världen som både bjuder på psykiska och fysiska påfrestningar.
Klassiker riktar sig ibland till människans behov av igenkänning. Hur många av oss har inte upplevt obesvarad kärlek likt Johann Wolfgang von Goethes protagonist Werther i Den unge Werthers lidande? Att kunna identifiera sig med en karaktär gör att relationen till boken stärks och handlingen knyts närmare till en själv.
En gemensam nämnare för ovanstående verk är att författarna till dem har varit döda under en lång tid. Men måste en författare varit död länge för att hens skildringar ska få kallas klassiker? Är det svaret på varför Kerstin Ekmans deckare Händelser vid vatten inte ses som en klassiker på samma sätt som Den unge Werthers lidande? Händelser vid vatten har stor potential till att bli en klassiker då den har en riktigt fängslande handling med ett poetiskt språk.
Synonymt med litteraturens klassiker har vi den sportsliga delen av en klassiker, det vill säga genomförandet av Vasaloppet, Vansbrosimningen, Vätternrundan och Lidingöloppet. De är tidskrävande och kräver en hel del träning, men ger en bestående känsla av välbefinnande och framgång.
Den där tidiga morgonen på väg hem med Dostojevskij under armen kände jag en viss känsla av osäkerhet över om jag överhuvudtaget skulle komma igenom boken. Den var tidskrävande, men lämnade mig ändå tillslut en lugn lyckokänsla. Dessutom ser den bra ut att ha i bokhyllan.
Gustav Ericsson är tidigare moderat kommunalråd i Hedemora och en av deltagarna i Liberala skrivarakademin.
karlgustavericsson@gmail.com
@gustavericsson