Liberalism som ideologi har svårt att hantera barn. Det är sedan gammalt. Så hur göra med föräldrar som förlitar sig mer på amsagor om vaccination än på medicinska fakta? Ska barnet, och eventuellt andra barn i dess närhet, lida för att värna föräldrarnas rätt att bestämma? Nej, menar Pontus Almquist.
Barn är riktigt påfrestande. Inte bara därför att de skriker och ställer till det utan de är även politiskt påfrestande. Att en vuxen ska få staka ut sin egen väg i livet; göra egna överväganden och ta risker på sin egen bekostnad, är knappast en kontroversiell ståndpunkt. Kontroverserna uppstår istället när individer som ej anses förmögna att ta ansvar för sina handlingar förs in i ekvationen. Som barn exempelvis. För vem ska egentligen få rätt att bestämma över barnen? Vem är den rättmätige beslutsfattaren över barn?
För konservativa är det givna svaret föräldrarna. Det snackas om familjen som en naturlig institution som vuxit fram organiskt och är en given grundbult för barnets trevnad, välstånd och framtid. Familjens autonomi i förhållande till staten bör därför värnas, och således ses föräldrarna som barnets rättmätiga förmyndare.
Socialdemokrater, å andra sidan, ser familjen som socialt cementerande för barnen – en institution ifrån vilken vi ärver såväl klasstillhörighet som värderingar – och tenderar därför att vara mycket mer pigga på att pappa Staten bör in infiltrera den. Inom liberalismen, å andra sidan, som utgår ifrån rationella subjekt, ger få, om inte obefintliga, svar när det kommer till irrationella subjekt.
Denna ideologiska förvirring har jag i praktiken upplevt under min egen tid i LUF. De allra längsta debatterna på stämmorna, och de mest rafflande omröstningarna, handlar inte sällan om barnets kontra föräldrarnas rättigheter. Hemskolning, manlig omskärelse och religiösa friskolor, för att nämna några. Barnen är liberalismens akilleshäl.
Föräldrar i Sverige har bland annat skyldighet att se till att deras barn fullföljer skolplikten, att söka sjukvård om barnet behöver den, att husera och ekonomiskt underhålla barnet till myndig ålder. Vad som däremot inte inbegriper en lagstadgad plikt att se till att barnen blir vaccinerade.
Vaccinationsprogrammet för barn innehåller vaccin mot nio olika smittbara sjukdomar, varav vissa är dödliga, och ges vid fem tillfällen när barnet är mellan tre månader till fem år gammalt. Svenska vårdnadshavare har emellertid rätt att neka sina barn dessa. En möjlighet som i viss utsträckning även utnyttjas.
Ett barn som inte vaccineras utsätts inte bara själv för fara, det utsätter även andra barn för fara, och många av dessa har behövt undgå vaccination på grund av medfödd sårbarhet, och blir än mer beroende av att andra är vaccinerade. Sen 2017 har 49 liv gått till spillo enbart i mässlingen i EU. Sverige hör till de länder som per capita är mest drabbat av sjukdomen och sig därmed till kontinentens allra fattigaste länder. Saken är brådskande.
Inom den medicinska etiken finns en teori för att lösa etiska problem kallad »principlism«. Den sätter upp fyra principer som bör övervägas för att lösa ett problem; gör gott, gör inte ont, rättvisa samt respekt för autonomi. Om dilemmat är huruvida föräldrar bör vara juridiskt bundna att låta sina barn genomgå vaccinationsprogrammet kan detta analyseras utifrån principlismen.
Gör vi gott genom obligatorium?
Ja, färre barn blir smittade.
Gör vi något ont med detta?
På det stora hela, väldigt marginellt. Vaccinationerna kan visserligen göra ont och få vissa biverkningar, men det bör givetvis ställas mot de potentiellt förödande konsekvenserna av att bli smittad.
Är vaccinationsplikt rättvist?
Ja, även om föräldrarna tror att barnet riskerar att bli autistiskt av vaccinationerna, är det garanterat dem oavsett vilken lott de drog i föräldrarlotteriet. Om något torde det vara att betrakta som en orättvisa att vissa barn ska behöva lida för deras föräldrars bristande omdöme.
Respekteras autonomin?
Ja och nej. Föräldrarnas rätt att bestämma över sina barn inskränks onekligen, men å andra sidan finns det många saker föräldrar inte får göra mot sina barn – eller andra medmänniskor – som att skada dem. Vaccinationsfrågan omges heller inte av några vetenskapliga dubier. Vi vet vad som kan följa av att inte låta vaccinera våra barn. Och en påtvingad dos från en spruta mot mässlingen inskränker barnets autonomi väsentligt mycket mindre än mässlingen självt.
Principlism-ingången på frågan om vaccinationsplikt kan således ge en relevant som en lösning på dilemmat, utifrån en liberal värdepluralism inom vilken olika intressen vägs mot varandra, eller åtminstone åskådliggör det frågan: Om en reform bidrar till mindre sjukdom, mindre död och mer rättvisa i samhället, men samtidigt – på marginalen – beskär föräldrars autonoma rätt över sina barn, hade den då varit önskvärd?
Själv tycker jag svaret är glasklart.
Pontus Almquist är ordförande för LUF:s ekonomisk-politiska arbetsgrupp och blivande filosofistudent.
@PontusAlmquist
pontus.almquist@hotmail.se