Recension: »Populistiskamanifestet« Av Göran Greider och Åsa Linderborg (Natur & Kultur, 2018)
I en tid när ”Staten och kapitalet” skrålas på festerna mest för den är rolig och marxismen av många anses allmänt utslagen (förutom på några få platser, som i Venezuela) dyker Göran Greiders och Åsa Lindeborgs ”Det populistiska manifestet” upp och väcker seriös uppmärksamhet.
Dess utgångspunkter är klassiska. Det finns objektiva klassintressen. Det pågår en klasskamp varje sig vi vet om det eller inte. Om man inte ser verkligheten genom de glasögonen missas det väsentliga.
Vad är det väsentliga? Välkända och historiskt välbelagda drag hos marxismen bekräftas.
En är att teorins utpekande av ”kapitalismen” som roten till allt ont kan leda till rena absurditeter – som när Greider/Lindeborg beskyller marknadsekonomin för att ha orsakat Rahmat Akilovs terrordåd på Drottninggatan förra året.
En annan är Karl Poppers analys att de båda ytterideologierna har gemensamma historiska rötter, och att det därför finns likheter mellan dem, bekräftas. Vidare: den marxistiska vänstern står för anti-fascistiska budskap. Men den är inte en pålitlig kraft i kampen för den liberala demokratins och fri- och rättigheternas överlevnad.
En kortare diskursanalys (alla citat hämtade från boken) belyser allt detta på ett tydligt sätt.
För det första, och viktigast. Det är liberalismen (”marknadsliberalismen” alternativt ”nyliberalismen”), och inte högerpopulismen, som är huvudfienden.
Högerpopulismens framgångar ger tvärtom möjligheter. I den meningen är den välkommen. Den gamla tesen om fascismen som kapitalismens slutstadium reflekteras. Förståelsen av högerpopulismen måste sättas in i det sammanhanget. Annars missar vi det väsentliga: att denna populism i själva verket är en förlängning av kapitalismen.
Högerpopulismen kanaliserar arbetsklassens missnöje mot marknadsliberalismen. Detta missnöje måste nu sugas upp av vänstern (som av någon anledning också ska kalla sig ”populistisk”).
Vänstern måste därför undvika att ”enbart moralisera” högerpopulismen och i stället analysera den. Högerpopulismens frågor, som dem om ”mångkultur eller lönepress nedåt orsakad av stort flyktingmottagande”, måste tas på allvar och besvaras ”progressivt”.
Det är bråttom. Skräckscenariot är att liberalismen återtar initiativet och högerpopulismen tappar mark. Sker detta kommer den ”liberala ekonomiska eliten för mycket lång tid framåt ha blivit av med ett störande element och (därmed) cementeras i sin självgodhet”.
För det andra. En viktig förklaring till den högerpopulistiska våg vi ser idag är Murens fall. Så här skriver Greider/Lindeborg:
”Med realsocialismens (realsocialismen: omskrivning av Östkommunismen, lanserad av Sovjetideologerna under Brezjnev-epoken, min anm) fall i öst fanns det inte längre någon press på västerländska kapitalismen att ha ett mänskligt ansikte – realliberalismen steg fram i ensamt majestät”.
Tankegången är tydlig: Sovjetdiktaturens existens framtvingade på något sätt mänskliga hänsyn i väst. På så sätt tycks den ändå ha medfört något gott. När Sovjet föll, föll också den hänsynen. Liberalismen fick fria händer att sprida kapitalismen. Nu, snart trettio år senare, har den utvecklingen gått så långt att den funnit sin motreaktion hos arbetarklassen.
Men idag är det inte vänstern som står i spetsen för den antikapitalistiska motreaktionen, utan högerpopulisterna. Därmed har arbetarklassen hamnat i galen tunna. För det är endast vänstern som erbjuder hållbara lösningar på de problem högerpopulismen pekar på.
För det tredje. All populism bär på vissa gemensamma drag.
Höger- och vänsterpopulismen är på vissa sätt besläktade – de har chans till framgång i samma historiska situation – men är på andra sätt olika. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att vi kan se likheter mellan högerpopulismen och de idéer som framförs i ”Populistiska manifestet”.
Tydligast är det när man kommer in på de mänskliga rättigheternas ställning. Att ”reducera demokratin till en fråga om mänskliga rättigheter /…/ [är] en uppfattning som är väl utbredd både bland liberaler och allsköns pladderhumanister på vänstersidan, inte minst i Sverige.”
Längre fram i boken påstås (korrekt) att det omfattande mottagandet av asylsökande hösten 2015 grundades i övertygelsen om att mänskliga rättigheter ska gälla: ”…idén om mänskliga rättigheter …överordnades de demokratiska processer som än idag fungerar minst dåligt på just den nationalstatliga nivån. …hur folk väljer att rösta i allmänna val underordnas juristers tolkningar av de mänskliga rättigheterna såsom de formuleras i FN-stadgan”.
Bättre än så kan inte den ungerske premiärministern Viktor Orbans mål om den ”illiberala demokratin” uttryckas. Ett system där majoritetsregeln fortsatt gäller men där man gjort sig av med alla inslag som kan begränsa majoritetsmakten. Dit hör rättigheterna.
Det är därmed logiskt att boken innehåller en uppgörelse med den ”instinktivt internationalistiska vänstern”. Alltså den ”äldre” grupp som är skolad i Kommunistiska manifestet med sitt budskap om att proletärer i alla länder ska förena sig.
Dagens vänster måste därför utveckla ett teoretiskt försvar för nationalstaten. En nationalstat kan ju också vara solidarisk genom biståndspolitik och ”alla möjliga former av hjälpinsatser”. Kritiken mot frihandel och hur frihandelsavtal tas fram kommer sedan som ett brev på posten.
För det fjärde. Strategin ska vara att driva fram polarisering. Resonemanget känns igen från idéhistorien. Enligt Marx är det när polariseringen nått sin spets – när ”mellanskiktet” suddats ut och dess ideologer inte längre är tongivande – som stjärnorna står rätt för socialismens seger.
Följaktligen: En sådan som Frankrikes president Emmanuel Macron står för en farlig ”mittenpopulism”. Denna är inget annat än ”manipulation” och ”lurendrejeri”. Blocköverskridande är förkastligt.
Greider/Lindeborgs längtar till en tid när liberalismen är borta som en betydelsefull kraft och då kraftmätningen står mellan ”högerpopulism och vänsterpopulism, och att nyckelfrågan då är huruvida folket ska förstå sig självt som högersinnat eller vänstersinnat”.
För en person vars politiskt formativa år var 70-talets vänstervåg – vi liberaler fick sätta oss in i marxismen för att kunna bekämpa den – ger Greider/Lindeborgs bok en nostalgikick.
Men idéerna kan i värsta fall signalera mer än så. Låt säga att dessa båda högprofilerade opinionsbildare vinner framgång med sitt polariseringsprojekt.
Historiskt har socialdemokratin och liberalismen varit starka allierade i kampen mot högerextremismen. Skulle den alliansen brytas, som Greider/Lindeborg vill, kan vargatiderna stå för dörren. Vänster- och högerpolerna bekräftar varandra och stöttar därmed varandras framgång.
Lennart Nordfors är fil. dr i statsvetenskap och ledamot av LD:s redaktion.
lennart.nordfors@liberaldebatt.se