Henrik Hall är trött på att män alltid måste umgås under ordnade former. Han vill bara vara. Klättra upp ur era »man caves«, grabbar!
När LD:s Karin Pihl frågar om jag kunde skriva i detta numret föreslogs att jag skulle skriva om skägg, en typisk manlighetsymbol. Eftersom jag har haft skägg i närmare tio år är det få frågor som gör mig lika irriterad som denna. Det finns inget jag mindre vill än att orera om manlig ansiktsbehåring och ärligt talat förstår jag inte hur så många tidningar, magasin och radioprogram lyckas få män diskutera sina skägg. Det är ju bara… där? Det finns väl inget att prata om?
Uppenbarligen gör det ju det. Män tycks ha en fäbless för att prata om i princip vad som helst i tidningen. Väldigt få saker låter vi bara vara. Ingenting kan lämnas okommenterat. Kanske beror det på att vi män har en förmåga att låta våra hobbys gå alldeles för långt. Allt ska göras till ett projekt som är något större än själva handlingen. Börjar man baka bröd, då ska det vara komplicerat, tidskrävande och dyrt så att andra män kan vara med utan att det känns som att man egentligen umgås. För att inte tala om fotbollsmatcher.
Männens projekterande av sina intressen och den överdrivna längtan att få minsta aktivitet att framstå som större än vad de faktiskt är har något nästan sorgligt existentiellt över sig. Manligt umgänge i sig är för futtigt, för litet.
Det kan inte vara så att någon odlat skägg bara för att det har blivit trendigt eller att man inte orkar raka sig längre. Eller att man bara svarar »för att det är gott« på frågan om varför man brygger öl. I stället är det »bron som slår an i den tidiga grottmänniskan och ger dagens män ett relation till en mansroll samtida med mammuten.« Eller något sådant. Alltid krångligt.
Det kanske absolut bästa exemplet på denna osvikliga förmåga att alltid dra allting både ett och två steg för långt står kanske att finna i DN:s reportage om »man caves« från december 2011. De åkte hem till Greg Battleson (på tal om att ta saker för långt, det efternamnet?), en man på 53 jordsnurr i Jersey City som tröttnat på att frugan bestämde allt i huset. I stället för att prata med henne gjorde han det naturliga och började bygga en bar och ett TV-rum dedikerat till Green Bay Packers. Sedan kom tågbanan, som dittills kostat 50 000 dollar. Battlesons »man cave« växte från ett TV-rum till fem rum med egen säng så att han skulle slippa tillbringa någon tid alls i hans och hustruns gemensamma hem.
Grottägaren hade byggt i tio år, men 2011 var den fortfarande inte klar. Kostnaden i reda pengar skrivs det inget om i DN, däremot hade han föga förvånande skilt sig två gånger.
Då har vi inte ens pratat om mansgrupperna. Detta sätt att umgås sker nästan på ett metafysiskt plan. Män som umgås med män för att prata om hur det är att umgås med män. Det har gjorts otaliga reportage om dessa, jag inbillar mig att även de tryckts i DN. De verkar ofta bestå av män som är bekymrade. Mest över sig själva. Och över mansrollen, förstås. Vad den nu innebär.
Det verkar vara extremt krångligt för många män att bara existera. Här talar vi ju inte om utåtagerande, aggressiva personer som har riktiga problem, utan om till synes helt vanliga killar som gillar att laga en gryta och snacka lite. Det är inte utan att man undrar varifrån denna enorma press kommer.
Att bara existera i största allmänhet behöver faktiskt inte göras till ett projekt. Eller? Måste även ett vanligt samtal män emellan ritualiseras? Kanske.
Det är knappast okänt att stigande ensamhet rapporteras bland män. De tappar helt enkelt sina vänner med åldern, medan kvinnor i högre utsträckning behåller sina. Kanske är det inte så konstigt. Om vänskaper upprätthålls med hjälp av tidskrävande och dyra hobbys som dessutom kräver ett ganska betydande specialintresse kanske det inte är så konstigt att vänskaper ebbar ut.
Ska man ha tid till att umgås med barnen, jobba och sköta hemmet kanske den den avancerade ölbryggarkursen eller lacrosseträningen får stryka på foten. Så försvinner alla gemensamma kontaktytor med de egna, manliga vännerna. Bygger vänskapen istället i större utsträckning på att man träffas och i brist på bättre ord bara är, blir den förstås enklare att upprätthålla.
Det är ju för sorgligt.
Henrik Hall är tjänsteman vid Kristdemokraternas riksdagskansli och borgerlig skribent.
@henrikhall – henrik.hall@kd.se