Mitt föräldrahem ligger i en by på den skånska östkusten som heter Kivik, känd för äppelcider och för att man från ortens »artcenter« kan kika in i Uffe Lundells trädgård. Här sammanstrålade jag med mina efterlängtade barndomsvänner för den obligatoriska »påskamiddan« en långfredag. Könsrollerna var flytande och härliga. Maten hade min pojkvän lagat, precis som oftast. Det var också han som styrde uppröjningen under och efter kalaset.
Under kvällens gång berättade en vän att hans fästmö hade föreslagit att de skulle »skaffa sig Hemfrid«. Det vill säga, anlita ett företag som kan ta hand om vissa hushållsnära tjänster. Samtliga skattade hjärtligt, det är nämligen allmänt känt att det är fästmannen som gör allt där hemma. Av naturliga skäl, hon arbetar mer. Medvetenhetens segerflagga vajade i vinden. Till och med i Skåne! En normkritisk generation, vi äro! Klapp på axeln, alla.
Men det där hemmet har inte bara varit en plats för gemyt, det var också där den enorma aversionen anstiftades i min ungdoms dagar. Min tre år äldre bror började redan i tonåren, likt så många andra män. Och ja, det finns kvinnor representerade i statistiken, men det är betydligt vanligare bland män. Fyra gånger vanligare, enligt Folkhälsomyndigheten 2016. Det var svåra år. Det handlar givetvis om snuset.
Det gick inte att plocka upp en Veckorevyn utan att mötas av den där förfärliga synen. En intorkad snusprilla. Vätskan liksom blötte upp pärmen och bildade en solkig gloria runt åbäket. För att inte tala om hur prillorna satt fast under borden i skolmatsalen, eller var nedpillade mellan dynorna i högstadiets elevrum. Var man än satte handen fanns snus att finna! Då har jag inte ens gått in på det lösa än. Det som antingen rann ner mellan någons tänder, eller satt klistrat på de vita väggarna i korridorerna. Ett smärre trauma, på det hela taget.
Emedan jag är mina liberala värderingar trogen, har jag inga invändningar mot bruket som princip, men jag tycker alltså det är räligt. Eller tyckte? Vi får återkomma till det.
Efter ett år på universitet träffade jag min pojkvän. Jajamän! En snusare. Till en början var jag inte överförtjust. Hela företaget är visserligen en betydligt mer städad historia än den som präglade min uppväxt.
Faktum är att trots att själva dosan alltid är med har jag, under våra snart fyra år tillsammans, aldrig sett innanmätet. Jag kan på riktigt inte återskapa en mental bild av när han lägger det på plats, eller byter. Till slut genomgick snusandet som fenomen en försiktig metamorfos och neutraliserades i mina ögon.
Nåväl, delar av denna process hade kanske påbörjats redan innan och får tillskrivas innovationens slagkraft. Närmare bestämt det revolutionerande topplocket!
Ni vet, där man kan lägga använda snusar.
I en dom meddelad av Patentbesvärsverket 2011, genom vilken detta fenomenala lock fick att lov bli standard, går att läsa:
’’Efter användning kastas snuset, i allmänhet på någon lämplig plats såsom papperskorgar eller liknande. Det inträffar alltför ofta att någon sådan lämplig plats inte finns lätt tillgänglig vilket kan medföra att snuset hamnar på något ställe där det är olämpligt av hygieniska och estetiska skäl, det kan även orsaka fläckar och andra olägenheter.’’
Upprättelse! Men mitt förhållande med snuset skulle komma att få utstå ytterligare en prövning. En dag meddelade nämligen min pojkvän att han tänkte sluta. Vilket han också gjorde.
EUREKA!, tänker ni? Jodå, jag tyckte ju det var bra och så. Hälsoläget är väl ändå lite osäkert? Eller? Sedan kan det ju bli lite knepigt att vara beroende av något som inte säljs utomlands om man ska resa. Dessutom sparar man ju faktiskt en massa pengar.
Men innerst inne gnagde en svåridentifierbar känsla. Efter lite självrannsakan slog insikten ned som en bomb; jag var lite, lite besviken.
Identitetskris! Men så var det. Jag var inte bara neutral gentemot denna ovana, jag tyckte om den. Hos honom. Hur kunde det komma sig? Jag hade en misstanke, men som snabbt avfärdades. Kunde det vara för att…? Nej, absolut inte. Sådana reaktionära bojor är jag fri från!
Jag funderade en tur till, vred och vände. Hobbypsykologiserade efter bästa förmåga! Elektrakomplexet kanske? Nej, pappa snusar inte.
Till slut blev jag tvungen att kapitulera och erkänna – det var som jag befarade. Jag ville inte riktigt att han skulle sluta, för att jag tyckte att det var manligt.
Fan.
Julia Eriksson Ståhl är ledamot av LD:s redaktion och statsvetarstudent.
@jesthl
julia.eriksson.stahl@liberaldebatt.se