Projekt som »Fatta« och »Killmiddag« anses leda till minskade sexualbrott. Men finns det verkligen empiriskt stöd för detta, eller är det en teori utan verklighetskoppling? Skribenten Emma Jaenson tar sig an ett feministiskt missförstånd.
Stiftelsen »Make Equal« grundades 2010 av aktivisten Ida Östensson och har därefter initierat flera välkända jämställdhetsprojekt. Somliga känner kanske till rörelsen »Fatta«, som grundades efter ett friande våldtäktsmål 2013.
»Fatta« har sedan dess varit en tongivande röst i debatten för att driva fram den samtyckeslagstiftning som regeringen föreslår ska träda i kraft 1 juli 2018.
Man har även arbetat med konceptet »Killmiddag« där män träffas över en bit mat för att prata skadliga mansnormer. Att träffas och prata känslor förutsätts i längden leda till ett minskat antal övergrepp på kvinnor.
I ETC (6/7 -16) svarade Shahab Ahmadian, projektledare på »Fatta Man«, på frågan om hur Killmiddagarna hänger ihop med våldtäkt:
»På alla sätt. För mäns utlopp för våld handlar om att vi inte fått sätta ord på saker. Mäns destruktiva beteende skapar en våldtäktskultur och vi måste se att det här är ett strukturellt och kulturellt problem som alla män växer upp i.«
Våldtäktskulturen ska alltså lösas genom »att sätta ord på saker«.
Nu har den senaste storsatsningen lanserats: Projektet »Allt vi inte pratar om«. Även den är ett samarbete med stiftelsen Make Equal med pengar från bland annat statliga Allmänna Arvsfonden. Projektet är en vidareutveckling på »Killmiddag« och syftar till att få män att öppna upp sig och problematisera den destruktiva mansrollen.
Inom projektet ryms bland annat en bok och en podcast där killar bjuds in för att prata om normer, sex och osäkerhet.
Bland talarna återfinns SSU-ordföranden Philip Botström och programledaren Kodjo Akolor. Ida Östensson menar i podden att »Det är så mycket som ni måste börja prata om för att ta ansvar, så att vi tillsammans får en bra sexualitet där det inte är en massa övergrepp och skit«.
Resonemanget är som följer: killar antas prata för lite med varandra om sex, skörhet, flyktvägar med mera. Anledningen är att män »könas« in i en tvingande maskulinitetsroll där det finns vissa förväntade beteenden. Dessa »typiskt« manliga beteenden kan exempelvis vara ett större risktagande, förväntningar på att vara självständig och stark och att inte fråga om hjälp när det behövs. Detta kan i sin tur leda till att män hamnar i destruktiva spiraler av missbruk och alkoholism som går ut över dem själva men även över andra, exempelvis genom övergrepp på kvinnor.
Och visst är det så. Män är klart överrepresenterade i våldsbrott. Killar går ut med sämre betyg än tjejer i skolan, och det är större risk att män hamnar i missbruk eller i fängelse. Män löper större risk att begå självmord eller att dö i förtid och förlora sina vänner med åren.
Cirka 97 procent av alla våldtäkter begås av män. En studie från 2014 visade dock att bara knappt fyra procent av befolkningen någon gång har dömts för våldsbrott. Samtidigt står en procent av befolkningen för drygt 60 procent av alla våldsbrott. Av dessa var drygt 90 procent män, ofta unga, missbrukare eller med olika typer av personlighetsstörningar. Det är alltså en väldigt liten andel av männen som begår majoriteten av övergreppen.
Hur resonerar Make Equal om detta?
Jag ringde upp Ida Östensson. Hon svarade:
»Även om få män har begått sexuella övergrepp så handlar det om mycket mer än våldtäkter. Det kan handla om kränkningar, övertramp, gråzoner. Det är många fler procent. Det är ingen slump att alla kvinnor har blivit utsatta, det är inte en enskild Hagaman som är ute och gör detta. Det syns tydligt i statistiken«.
Statistiken över andelen män som begår brott anses alltså vara missvisande. Tesen är att killar känner press på sig genom populärkultur, porr och inom kompisgängen och därför går över gränsen. Summa summarum: Alla män begår, på ett eller annat sätt, övergrepp på kvinnor. Även fast de själva aldrig ens misstänks för ett våldsbrott.
Men det finns inget stöd för de här tankarna i vare sig vetenskap eller statistik. Utgångspunkten bakom »Allt vi inte pratar om« är teoretisk, utan koppling till den empiriska verkligheten.
Visst finns det med största sannolikhet en »gråzon« där killar har begått övergrepp och kränkningar som de inte blivit anmälda och dömda för. Men att gå från några få procent till majoriteten av halva befolkningen – är det verkligen rimligt? Inte heller finns det någon evidens för att mansrollen är den enskilt viktigaste förklaringen till våldsbrott.
Det finns självklart en rad faktorer som spelar in och påverkar män att begå betydligt fler brott än kvinnor. Inte minst de ovan nämnda; missbruk och personlighetsstörningar. Detta behöver dock inte ha något alls med »maskulinitetsnormen« att göra.
Vidare, och kanske än viktigare i ljuset av att projektet får stor offentlig finansiering, är att det inte finns några bevis för att samtal om känslor, sexualitet och könsorgan leder till ett minskat antal våldsbrott och övergrepp på kvinnor.
De killar som väljer att delta i »killmiddagar« är med allra största sannolikhet den sortens män som redan är väl medvetna om att det inte är socialt accepterat att trakassera tjejer sexuellt (trots att vi under #metoo-uppropet noterade att män som projicerar en sådan bild utåt mycket väl ändå kan begå övergrepp).
Problemanalysen i »Allt vi inte pratar om« är därför fattig. Det är helt sonika »mansrollen« som är orsaken till att kvinnor i dag är mer otrygga och löper högre risk att utsättas för övergrepp. Det är också mansrollen som gör att killar begår dessa omoraliska handlingar.
Lösningen blir således att Philip Botström pratar »kukångest« i radio.
Det finns bättre sätt att använda pengar från Arvsfonden för att främja jämställdhet. Riktade insatser till vissa grupper av män där man vet att det finns ett riskbeteende är ett självklart första steg. Ännu bättre är det att i tidig ålder utbilda både flickor och pojkar om gränser och respekt för varandra. Självförsvarskurser för tjejer är ett annat exempel på insatser som ökar tryggheten.
Eller varför inte fler poliser. Gärna poliser som inte är främmande för risktagande och som förväntas vara självständiga och starka. Så kan »mansrollen« faktiskt komma till nytta!
Emma Jaenson är fri skribent. I sommar arbetar hon på Liberala Nyhetsbyrån.
@emma_jaenson
emma.jaenson@mittmedia.se