Från något apart till omhuldat och viktigt verktyg i arbetet med framtidens utmaningar: Synen på civilsamhället har förändrats. Som bland annat tidigare partiledare, socialminister och ordförande i Röda Korset har Bengt Westerberg följt frågorna nära och försökt driva debatten framåt. Här intervjuas han av LD:s Joakim Rönnbäck.
– Att locka till frivilligarbete är en kamp om människors tid. Föreningarna måste få engagemanget att kännas meningsfullt och som något av en välfärdsförstärkare också för dem som utför arbetet.
Under det stora flyktingmottagandet var efterfrågan på insatser från föreningar och civilsamhälle särskilt stor. Fårösund på norra Gotland var en av alla platser där mottagandet tog sig drastiska uttryck när en ort med 800 personer utökades med ett flyktingboende med drygt 200 asylsökande. Situationen blev föremål för debatt, men också för samhällelig mobilisering. Inte minst genom att medborgare ställde sin tid till förfogande.
När LD träffar Bengt Westerberg lyfter han insatserna för ett bättre mottagande på hans somrars Gotland som exempel på vad volontärarbete kan uppnå. Stommen av arbetet är och ska enligt Westerberg vara en fråga för det allmänna, men det frivilliga bär på stor kraft. När civilsamhället lyckas mobilisera har det mycket att komma med.
Civilsamhället var i flera delar länge kontroversiellt. I den svenska socialdemokratins samhällsberättelse rymdes varken frivilligarbete eller filantropi. Som socialminister och Folkpartiets partiledare var Bengt Westerberg verksam i ett uppbrott från det tänkandet.
1993 publicerades nuvarande Ersta Sköndal Bräcke högskolas första kartläggning av det ideella sociala arbetet. Rapporten var framtagen inom ramen för en utredning av socialtjänstlagen men gav eko också inom andra politikområden. Det frivilliga sociala arbetet i föreningslivet visade sig motsvara 10 000 helårsarbeten, samt utföras av nästan 200 000 personer.
Därutöver fann kartläggningen en stor omfattning av informella insatser för arbetskamrater, anhöriga, grannar och vänner. Handlingar som var tänkta att ersättas av välfärdsstaten tycktes snarast gynnas av den utökade fritid som vuxit fram under 1900-talets andra hälft.
– Jag tror att välfärdsstaten inte har motat bort det frivilliga sociala arbetet utan tvärtom skapat utrymme. Välfärdsstaten har avlastat från arbete som tidigare låg på familjen. Då har det blivit tid över till bland annat detta.
Bengt Westerberg intar andra hållningar i synen på civilsamhälle, filantropi och volontärinsatser än flera av skribenterna i detta temanummer. Han betonar det frivilliga arbete som utförs i många föreningar – ett liberalt civilsamhälle kräver att människor ger också av sin tid. Men han är även noggrann med att uttrycka att föreningslivet och det allmänna har kompletterande snarare än utbytbara funktioner. Efter politiken var han som ordförande för Röda Korset ansiktet utåt för en verksamhet som rymmer såväl avlönade specialister som frivilligarbetande medmänniskor.
– Mycket av det arbete välfärdsstaten gör kräver professionella insatser. Civilsamhället ersätter i regel inte en läkare. Det frivilliga kan däremot stå för något annat. Det handlar mer om att ställa tid och empati till förfogande. Att stödja människor i svåra situationer. Den professionella hjälpen måste komma från proffs. Röda Korset bedriver bägge typerna. Såväl center för tortyrskadade med psykologer och läkare, som arbete där frivilliga personer på sin fritid besöker äldre i hemmen. Inom den kommunala hemtjänsten ställs ofta produktivitetskrav som tränger ut möjligheten att fika och småprata. Då kan solidaritet vara att som frivillig hålla någon i handen.
På så sätt tror Bengt Westerberg att frivilliginsatser spelar en stor roll. Däremot understryker han att insatser från civilsamhället hyser begränsningar vad gäller finansiering, täckning, kontinuitet och uthållighet.
– Om man går tillbaka i tiden var däremot inte heller kompletterande frivilliginsatser okontroversiella. Min mamma jobbade som sjukhusvärdinna för Röda korset i början av 60-talet, sådant väckte reaktioner eftersom den expanderande offentliga sektorn förväntades ta hand om uppgiften. Frivilligarbetet ansågs bromsa detta. I dag vet både vi och socialdemokrater att det aldrig kommer att finnas några offentliga sjukhusvärdinnor i bred skala, och att det finns ett utrymme att frivilligt göra sådana insatser.
I dag ser Bengt Westerberg inte några större hot mot den politiska uppslutningen i civilsamhällesfrågor. Han berör frågan om möjligheten för ideella välfärdsaktörer som bedriver professionell verksamhet att gå med överskott, liksom hotet från styrande lokalpolitiker.
– Kommuner får ibland för sig att det är de som ska mobilisera de frivilliga resurser som finns. Det slår ofta undan frivilligorganisationers möjligheter att bedriva verksamheten.
I stället spårar han hoten av i dag till bristande kontinuitet. För det första är det en utmaning att utan ersättning varaktigt upprätthålla det engagemang som är nödvändigt för såväl socialt arbete som inom idrotten och kulturlivet.
– Det blir en allt större utmaning att motivera till insatser. Konkurrensen hårdnar om vad fritidstimmarna ska användas till. Det man får träna på i den ideella sektorn är att mobilisera utan att locka med pengar. Förmågan att få tag på duktiga ledare som klarar det blir avgörande.
För det andra är förutsättningarna för frivilliginsatser inte alltid förutsägbara. I exemplet med Fårösund mobiliserades alla resurser som fanns. Men när platser på andra håll i landet friställdes flyttades flyktingarna dit.
– Jag tycker att det är olyckligt när goda insatser mobiliseras att sedan göra sådana förändringar. Det är hänsynslöst både mot de nyanlända och dem som byggt upp en fungerande lokal organisation. Där tycker jag inte att politiken är genomtänkt. Vill man se fungerande initiativ för att stödja exempelvis invandrade familjer måste förutsättningarna tydliggöras och gälla över tid.
Joakim Rönnbäck är ledamot av LD:s redaktion.
joakim.ronnback@liberaldebatt.se