Flera händelser från 1968 kom att prägla världen. Så kommer också minnesartiklarna femtio år efter Pragvåren, studentrevolutionen i Paris, mordet på Martin Luther King och bildandet av »Grupp åtta« att komma i tät följd.
I Sydostasien och Nordamerika är 1968 också ihågkommet som ett omvälvande år för USA:s närvaro i Vietnam. Vid årets början talade amerikanska ledare om en förestående seger, vid årets slut var debatten en helt annan. Avgörande för denna utveckling var den så kallade tetoffensiven: Nordvietnams och FNL:s framryckning under det vietnamesiska nyårsfirandet i januari. Dramatiska veckor följde innan amerikanska och sydvietnamesiska styrkor kunde trycka tillbaka anfallarna. Detta kan misstas för en seger, men tetoffensiven kom likväl att få stora konsekvenser för historien.
Hur blev det så? Förloppet skildras skickligt i boken Hue 1968: A Turning Point of the American War in Vietnam av den amerikanske journalisten Mark Bowden. Med samma tillvägagångssätt som tidigare i Black Hawk Down (1999) låter Bowden en mycket detaljerad berättelse om ett avgränsat skeende förklara långt större processer. Detta görs dels genom traditionella skildringar av beslutsfattande i Vita huset och av slagets höjdpunkter, men också genom att noggrant berätta om soldater och civilas erfarenheter och umbäranden. Bowdens berättelse är följaktligen också mycket lång, men samtidigt kvalitetsjournalistik värd beröm och reflektion.
Vietnamkriget har på sätt och vis haft en undanskymd plats i amerikansk politisk offentlighet. Dess veteraner har inte behandlats som den greatest generation som vann andra världskriget. De journalister och historiker som skildrar det har också problem med källmaterialet, vilket skiljer det från flera andra konflikter. Vietnam fortsätter att vara ett odemokratiskt land med ett komplicerat förhållande till minnena från de på varandra följande krigen under mitten av 1900-talet.
Inför femtioårsminnet av tetoffensiven har dock Bowden arbetat i något av en sweet spot. Tillgången till källmaterial har förbättrats i både Vietnam och USA, samtidigt som möjligheten fortfarande finns att intervjua personer från båda sidor med viktiga minnen av kriget.
Fram träder bilden av en mycket komplicerad militär operation. De nordvietnamesiska befälhavarna hade länge ägnat sig åt uthålligt och småskaligt motstånd i konflikten med Sydvietnam och USA. Likt andra framgångsrika gerillarörelser runtom i världen ville de vänta till rätt tillfälle innan de överraskande skulle trappa upp till konventionell krigföring.
Erfarna amerikanska soldater i Vietnam var därför ofta präglade av ett snabbrörligt helikopterkrig: En jakt på en undflyende fiende som efter en kort attack drog sig tillbaka in i djungeln. Tetoffensiven bröt detta mönster. I stället överraskade stora förband med attacker runtom i Sydvietnam. Inledningsvis präglades en häpen nyhetsrapportering av att en del av anfallet riktats mot Saigon och att anfallande soldater lyckades hålla den amerikanska ambassaden i flera timmar. Snart framkom dock att offensivens verkliga huvudmål var den tidigare kejserliga huvudstaden Hue. Staden hade tidigare varit relativt förskonad från kriget men var nu intagen av styrkor som inte längre hade för avsikt att ägna sig åt hastig flykt.
Bowdens beskrivning av hur de första felunderrättade amerikanska styrkorna röra sig mot staden är därför gripande läsning. Den militära ledningen missförstod in i det sista fiendens avsikter och skickade om och om igen för små och för få förband in i den välförsvarade staden. Det kom att krävas 26 dagars hårda strider i den ovana miljön.
Nordvietnam vann inte den avgörande seger som det utlovats i propagandan, men den psykologiska vinsten kom likväl att bli avgörande.
Amerikanska mediers närgångna rapportering från striderna övertygade en större del av allmänheten att kriget – tvärt emot etablissemangets försäkringar – inte höll på att vinnas. Fienden var inte, som det påstods, isolerad och utan utrustning i Nordvietnams djungler. Tvärtom stred den med reguljära förband, utrustade med moderna vapen från Kina och Sovjetunionen.
Detta kom att grusa Lyndon B Johnsons återvalsplaner och fick tunga opinionsbildare som journalisten Walter Cronkite att kräva ett framförhandlat uttåg. Själva uttåget skulle låta vänta på sig, men redan perspektivskiftet i Vietnam kom att förändra USA och historien i grunden.
Världskrigens segrare och den demokratiska garanten mot sovjetkommunismen kom att visa sig sårbar. Världen skulle framöver betrakta Amerika annorlunda och det skulle dröja innan amerikanerna själva kunde uppbåda entusiasm för stora militära åtaganden i utlandet. Mark Bowden skildrar allt detta väl och är värd uppmärksamhet bland de många minnesmärkena 2018.
Joakim Rönnbäck är ledamot av LD:s redaktion.
@joakimronnback
joakim.ronnback@liberaldebatt.se