För ett sekel sedan var den svenska socialdemokratin en liberal kraft och en socialistisk rörelse som verkade både för människans rättigheter och för en jämlik fördelning av det växande välståndet. Under stora delar av 1900-talet byggde Partiet tillsammans med andra den svenska välfärdsstaten.
Men vad är socialdemokratin i dag? Nu finns det andra och mer liberala krafter, liksom andra och mer socialistiska rörelser. Vad är socialdemokratins roll idag och i framtiden? Vad gör socialdemokratin relevant?
Det är frågor av denna typ som ligger till grund för essäsamlingen Socialdemokratin i ett nytt århundrade med Payam Moula och Jimmy Sand som redaktörer. Mot bakgrund av en rad dåliga valresultat för socialdemokratiska partier, både i Sverige och i Europa, skriver Sand i förordet att anhängarna måste fråga sig vad som är det väsentliga hos socialdemokratin och vilket slags samhälle rörelsen ska verka för på medellång sikt. I boken ska den finna vägledning.
Boken innehåller utöver Sands förord fem essäer och en dialog mellan Moula och Anne-Marie Lindgren, som är en sedan länge mycket profilerad socialdemokrat. Moulas egna bidrag är en introduktion till Martha Nussbaums etik. Kajsa Borgnäs essä handlar om miljöpolitik och Sven Ove Hanssons om frihet och jämlikhet. Ulrika Lorentzi skriver om arbete och Björn Östbring om migration.
Det finns en önskvärd bredd vad gäller olika politiska ämnen, men möjligtvis också en icke-önskvärd bredd vad gäller olika politiska ideologier. Sands förord, liksom Moulas och Hanssons texter, kan utan problem sorteras under en socialliberal etikett. Tydligast är detta i Moula, som skriver att han »hoppas ha visat att socialdemokraterna inte är ett klassparti; det är ett medborgarparti« (s. 34).
Moulas »medborgarparti« är liksom Sands och Hanssons individualism och pluralism långt från till exempel den marxistiska socialdemokrati som Lindgren tillsammans med Ingvar Carlsson en gång formulerade i den redan klassiska skriften Vad är Socialdemokrati? från 2007 (Arbetarrörelsens Tankesmedja, omtryck 2008 och 2011).
Borgnäs och Lorentzi utgår i boken från tydliga marxistiska ansatser – den sistnämnde understryker till och med marxismen i den egna analysen med en grafisk illustration (s. 76).
Det går därför i boken inte att urskilja en ideologisk linje utan flera. För en utomstående tycks boken därmed gestalta socialdemokratins problem med att staka ut en politisk riktning snarare än att bidra till en lösning.
Essäerna är av skiftande kvalitet. Moulas text är mycket intresseväckande och lämnar läsaren med mersmak. Borgnäs föreslår en spännande ideologisk ryggrad åt en annars fladdrig miljörörelse. Hanssons essä innehåller flera viktiga distinktioner och insikter som bör tas på allvar även av utomstående.
Lorentzi och Östbring hade däremot behövt mer av redaktörernas omsorg. Bådas bidrag är alldeles för långa och innehåller för många tankar, varför ingen blir tillräckligt väl tänkt. Lorentzis text är ofokuserad och skriven med en slagordsretorik som vore boken kampanjmaterial, medan Östbrings prosa stundtals är tät och teknisk som en forskares anteckningsblock, men utan att innehållet egentligen är särskilt komplicerat. Essäerna är i övrigt lagom långa för att läsas över en kopp kaffe.
Boken har ett avsevärt problem. Om vi ska lita på Sand är den avsedd att diskutera politiska idéer på medellång sikt; titeln antyder ett helt århundrade. Men ändå förmår vissa av författarna inte lyfta blicken bortom dagspolitiken. Lorentzi, Moula/Lindgren och Östbring diskuterar de senaste årens migrationspolitik.
Lorentzi skriver om skillnaden i debatten mellan 2014 och 2015, snarare än exempelvis skillnaden mellan dagens och den som utspelade sig 1950 (eller något annat på »medellång« sikt).
Moula/Lindgren ägnar flera sidor åt huruvida tiggeri borde förbjudas, därtill som ett typiskt tecken på politisk närsynthet med rumänska och bulgariska tiggare i fokus. I flera essäer är det ofta mer politik än idédebatt.
En analys av socialdemokratins bekymmer i dag – som kanske borde fått ett eget kapitel i boken – är att den inte har förmått anpassa sig till globaliseringen, som sliter rörelsen i tu. Stora delar av Lindgrens och Carlssons Vad är Socialdemokrati? är orienterade kring just detta.
Socialdemokratin i ett nytt århundrade kan två motstridiga linjer utläsas vad gäller globaliseringen. Östbrings nationalism är den ena. Den andra är Hanssons internationalism, enligt vilken socialdemokratins övertygelser inte »gör halt vid nationsgränser eller andra gränser som skiljer människan åt« (s. 69). Ytterligare interna slitningar har redan nämnts ovan.
Därför lämnar boken flera frågor obesvarade. Är socialdemokratins väsen socialliberalt, socialistiskt eller marxistiskt? Hur ska man förhålla sig till globaliseringen? Är kanske socialdemokratin snarare ett samlingsparti för alla olika ideologier? Vilka är då de idéer som ska göra samlingen relevant och politiskt gångbar i ett nytt århundrade?
Eller är det möjligtvis bara banden till LO som gör den svenska socialdemokratin?
Är Socialdemokraterna då bara sin historia?
Då har Partiet ingen framtid.
Jesper Ahlin är fil. lic. i filosofi och doktorand på KTH.
jesper.ahlin@me.com
Fotnot: Även Payam Moula är doktorand på KTH och vän till skribenten.